DAG 203

The Dude aka "Den Japanske Mannen" har hållit mig vaken hela natten med sina frågor:

The Dude: Varför du Arbetslös?

Jag: Kulturpolitik.

The Dude: Brist på talang?

Jag: Självklart inte.

Tyst. The Dude antecknar. "Självklart inte Brist på Talang"

The Dude: Varför du så Lat?

Jag : Jag är inte Lat. Jag är Harmonisk.

The Dude (antecknar): "Harmonisk och Lat."

Jag: Harmonisk och Utsvulten. Inte Lat.

The Dude: Älsklingsmat?

Jag: Fett.

The Dude: Hobbies?

Jag: Förakt.

The Dude: Varför du här?

Jag: Varför du här?

The Dude: Jag här för att bli Slacker som du.

Jag: Jag är ingen Slacker. Jag är Instängd. I vanliga fall är jag ute och Erövrar Världen med min Begåvning. Varje dag.

Tyst en stund.

The Dude: Du är Slacker.

Jag: Jag är instängd.

The Dude: Slacker.

Jag: Instängd.

The Dude: Slacker.

Jag: INTE SLACKER! DÖRRJÄVLEN ÄR FÖRFAN LÅST! JAG KOMMER INTE UT!

Jag kastar mig mot dörren.
För att demonstrera. Hur låst den är.
Den åker upp. På vid gavel.

DAG 204

Tur att The Dude är här.
We make love under the Murbruk mest hela dagen.
När vi är klara vill jag alltid prata Arbetsmarknadspolitik.
Det är en liten egenhet jag har.
The Dude aka "Den Japanske Mannen" säger att han vill veta allt om mig.
Och att jag skall lära honom allt jag kan om Slackerlivet.
Jag försöker få honom att förstå att jag är:
Oerhört Seriös och tar mig Själv, mitt Liv och mitt Yrke (Arbetslös Kultur Arbetare) på största allvar.
Jag är bara lite ... utbränd. Just nu.

"Hai" säger the Dude och antecknar.

"Vad heter dina Kompisar" frågar han sen.

"Spärrvakt Sara, Psykolog Maja, Genus Göran, Social Siv och sånt." säger jag.

"Vem din bästis?"

"Ingen"

"Älsklingsfärg?"

"Svart"

"Vad vill du bli när du blir stor?"

"Liten"

DAG 213

Jag ligger klistrad mot Källarväggen och lyssnar på Den Japanske Mannens Telefonsamtal.
Jag har börjat lära mig Japanska nu.
Hai betyder Ja.
Det är mest det han säger.
Jag tror han pratar med sin Japanska Morsa.
Hon längtar efter honom.
Han tröstar henne.
Hon säger att hon är döende.
Han säger "Hai".
Hon säger att hon har varit döende länge.
Han säger "Hai".
"Ända sedan du föddes" fortsätter hon.
Han svarar inte. Jag tror att han nickar.

"Jag måste göra det här" säger han efter en stund.
"Japans Största Utländska Författare håller på att förlora sin barndom på grund av att en Lat Arbetslös Kultur Arbetare på Söder inte gör sitt jobb. Man måste göra sitt jobb."

Den Japanska Morsan snyftar.

"Man berövar inte någon hennes barndom."
säger Den Japanske Mannen.

Den Japanska Morsan säger "Kom hem nu"

"Hai" säger Den Japanske Mannen.

Sen lägger de på.

Han åker aldrig hem.
Han står kvar vid Husfasaden.
Han smeker den och sjunger små Japanska visor.
Jag tror att han är kär.

DAG 222

Helgrapport:
Som jag skrev igår har jag tillbringat Helgen och Måndagen med att be om Ursäkt. Jag började i Lördags och var klar sent igårkväll.

Första samtalet gick till en ung kille med kastrat röst.
Jag presenterade mig som Miss Aka Loser.
Han kom inte ihåg mig.
Jag sa att jag hade glömt honom också men att jag utgick ifrån att vi hade haft sex någon gång eftersom han gick under benämningen "Akrobat Porr Pojken" i min telefonbok.
Han sa att det var ett oerhört kränkande och objektifierande tilltalsnamn.
Jag sa Förlåt.
Han la på.

Andra samtalet gick till Janne Josefsson.
Han frågade vem fan jag var.
Jag sa att jag var en Arbetslös KulturArbetare.
Han frågade var jag bodde och lät plötsligt vänlig, intresserad och på jakt efter ett Scoop.

"På Söder" sa jag.

"Då gills det inte" sa han.

"Söder om Söder?" försökte jag.

"Näe." sa Janne.

"Göteborg" sa jag. "Backaplan"

"Överklasshora" sa Janne.

"Förlåt" sa jag.


Sen ringde jag Genus Göran och bad om ursäkt för att jag inte trodde att Kvinnsen inom Landstinget skulle gå på att han var "en av dem" bara för att han rökte Gula Blend, smetade in sig i handkräm hela tiden och talade om sig själv och dem i Första Person Pluralis (Vi).
Genus Göran, som är väldigt stolt, protesterade direkt och sa att han dvs "Vi" alltid använder Första Person Plurarlis.
Oavsett hur många "Vi" talar med. Även när "Vi" bara talar om oss själva, sa Göran.
"Vi" tycker att Första Person Pluralis är den mest Demokratiska formen av Personliga Pronomen som finns.
Göran avslutade med att säga att alla borde känna sig som ett "Vi" i Kvinnokampen.
Även sådana Antifeminsitiska Kvinnokamps Analfabeter som Jag (Aka)

"Vi" menar du väl" sa jag.

"Var inte Näsvis, Lilla Gumman. Det passar Oss inte." sa Genus Göran.

"Förlåt" sa jag.

"Vi Förlåter Oss" sa Genus Göran.

Efter Göran var det Psykolog Majas tur.
Psykolog Maja svarade direkt.

"Hej Det är Maja i mobiltelefonen som jag har byggt schälv!"

"Hej det är Aka" sa jag.

"Jamen hej där stackare, hur mår du? Är de dumma mot dig på Arbetsförmedlingen? Blir du häcklad av Kulturetablissemanget? Vad tråkigt." sa Psyk Maja.

"Tack jag mår bra" svarade jag "Jämna plågor"

"Jamen det förstår jag. Det kan inte vara lätt att förverkliga sig schälv och så finns det inget schälv att förverkliga.
Och om det finns ett schälv att förverkliga finns det ingen verklighetsförankring i schälva schälvet.
Och då blir det ju schälvklart helt omöjligt att göra något alls.
Och det som återstår är: Döden."

"Jag ringde mest för att säga Förlåt"

"Jamen Gode Gud, är det här ett såntdäringa Suicid Samtal? Gör det inte!!!" sa Psyk Maja.

"Nej jag tänkte inte.." försökte jag.

"Stanna där du är!! Var är du förresten" fortsatte Psyk Maja.

"Hemma" sa jag.

"Var är det? På en Parkbänk? I Tågtunneln vid Årstaviken?
I Förorten på en Betong Balkong med en kanyl i armvecket?" frågade Psyk Maja samtidigt som hon ropade på Social Siv att köra fram bilen.

"I en etta på Söder" sa jag.

"Åh herregud! Jag kommer nu!"

Sen kom Psyk Maja, Social Siv och Diakon Dan som bott i Gambia.
Ett helt kristeam.
Jag bjöd på kaffe och kakor medan de gestaltade meningen med livet för mig. Diakon Dan spelade trummor, Social Siv dansade Afrikansk dans och Psyk Maja Sjöng Kumbaya alldeles Schälv.
Sen tyckte de nog att jag var botad.
Innan de gick sa jag "Tack för dansen och underhållningen"
Jag tyckte framförallt att Social Sivs Kolonialrumpa guppade härligt till Diakon Dans taktlöshet och att Psyk Majas vibratotolkning av Kumbaya fick mig att vilja leva, sträva och kanske starta ett världskrig senare i år.
Sen sa jag Förlåt för att jag hade råkat krydda med lite sånhäringa Skunk i Sockerkakan.

"Vad är såndäringa Skunk" frågade Psykolog Maja.

"Oh, en ny närproducerad och kravmärkt krydda från Skåne" sa jag.

"Härligt att även Du med alla dina Problem kan se förbi ditt Ego och köpa Kravmärkt!" sa Psyk Maja och gav mig tummen upp.

"Kör försiktigt" sa jag.

Jag tror att de krockade med en parkerad Ford Focus utanför min port.

DAG 228

Nu är den jävla PRESSRELEASEN (som jag tänkte skicka till alla Potentiella KulturArbetsgivare som finns) klar.

"AKA LOSER 300- Arbetslös KulturArbetarBlogg av en Arbetslös Kulturarbetare om en Arbetslös KulturArbetare som mest är Arbetslös."

Jag heter Aka Loser och är 32 och ett halvt år.
Jag har 300 A-kasse dagar på mig att hitta ett Jobb.
Annars kommer min Jobbcoach att skjuta mig.
Har ni något ledigt?

Jag tror att jag kan allt.
Jag har gått 450 kurser i Kreativt Skrivande, Konst och Självutveckling.
Det enda jag missat är en Akvarellkurs på Tjörn men det kommer.
Dessutom har jag varit inspärrad i 5 veckor och gått flera kurser på Häktet.
Så har jag skrivit en bok om min barndom. Två gånger.
Jag har en Fanclub på Facebook och är Allmänt Uppskattad av Gräsrötterna.


Jag är inskriven på AF KULTUR ÖST (Arbetsförmedlingarnas Rolls-Rolls) och tilldelad en Polsk och Lomhörd Jobbcoach som gärna vill se mig död.
Därför har jag sedan dag 300 dokumenterat mitt liv. Som ett Testamente.
Ni borde läsa den nu. Börja på dag 300. Följ nedräkningen.

Sagt om Aka Loser:
"Hon är oerhört Karismatisk, Begåvad och Talangfull. Hon är Arbetslös. Nästan Jämt. Har ändå Hög Tunnelbane Moral. Plankar aldrig. Sånt uppskattar jag." Spärrvakt Sara, vän.

"Hon är Provocerande Naiv, Jobbig och Lat. Fullständigt Oseriös i sitt Jobbsökande. Lyssnar inte till Goda Råd och Saknar Hyfs. Irriterande, helt enkelt. Som konstnär? Oupptäckt. Förmodligen kommer hon hinna dö innan någon fattar att hon någonsin har funnits" Jobbcoachen

Sagt om Aka Loser av Aka Loser: "Jag tycker om att ordvitsa"

Vill ni veta mer om mig och mitt Tidsdokument av Livet som Arbetslös KulturArbetare i FattigSverige 2009 kan ni gå in på:

akaloser300.blogspot.com

Kontakta mig på akaloserloser@gmail.com om ni har ett Jobb eller Fråga.
Ni kommer garanterat få tag på mig. Eftersom jag för det mesta ligger hemma på mitt Träkors och vältrar mig i Självförakt.

DAG 229

Har skrivit AKA LOSER 300 PressRelease hela dagen.
Kom till första meningen:
"AKA LOSER 300- Arbetslös KulturArbetarBlogg av en Arbetslös Kulturarbetare om en Arbetslös KulturArbetare som mest är Arbetslös."
Sen somnade jag.

DAG: 240

Jag har lyssnat klart på den Amerikanske HörapparatsCoachen.
Det tog hela natten. Jag sov mest.
När jag vaknade imorse var jag en ny person.
Ren, hel, rak rygg, medalj på bröstet och redan påklädd.
Jag mötte min spegelbild med ett enormt leende och ovanligt bred käke.
Tog mig till Nytorget för att möta Världen och Potentiella KulturArbetsgivare.
Sprang på en Röd Mustaschman från KulturEliten.
Attackerade honom genast med mitt 100 dollars leende.
Frågade vad han gjorde nu för tiden.

"Film" sa han

"Vilken Genre" frågade jag och såg svår men ändå tillgänglig och ärligt intresserad ut.

"Honkong" sa han, drog i sin Mustasch och tittade på klockan. "Jag måste resa dit... om två timmar"

"KUL!" sa jag och rättade till mina bröst (ett av dom hade ramlat ur Pushupbh:n som jag hade för att ....se ännu rakare ut i ryggen)

”Vad gör du då … nu för tid…” frågade den Röde Mustaschmannen.

”JAG ÄR KULTURARBETARE!" sa jag och ställde mig lite bredbent för att ge ett tryggt och stabilt intryck
"Jag har precis kvalat in på en väldigt fin institution där jag får vara i process hela tiden. Och utvecklas och sånt. Och gå kurser. Betalt är det också. Så har jag nästan skrivit en bok. Fast det var förra året. Och idag tänkte jag bygga ett ENORMT MAUSOLEUM över: mig själv. "

”Jahaja, ja" sa Mustachmannen och kollade sin mobil och gick.

Jag gick hem med seger i blicken och lätta steg.
Väl hemma la jag mig på mitt träkors.

Min hjärna går på högvarv.
Jag tror att den Amerikanske HörapparatsCoachen har bosatt sig i den.
Mycket tyder på det.

DAG: 271 a. k. a. DAG: 245

08:30
Telefonen ringer.
Jag ligger fortfarande och sover men svarar tydligen ändå.
En kvinnoröst viskar att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att systemet är en lyx jag inte kan unna mig.
Kvinnan i telefonen blir tyst. Sen frågar hon vad jag pratar om.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att jag befinner mig i ett parallellt universum och ber henne och hennes Orcher att lämna mig ifred. Sen lägger jag till att hon luktar Amorphophallus titanum (lat:oformlig manslem)
Kvinnan i luren säger att hon överväger att ringa polisen och anmäla mig för trakasserier.

Ungefär då vaknar jag. Jag harklar mig, ber om ursäkt och säger att jag inte tar ansvar för den konversation som utspelade sig tidigare eftersom jag inte var vid medvetande.
Kvinnan godtar min ursäkt.
Jag tackar och frågar vad hon vill.
Kvinnan i luren säger att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag svarar att jag älskar systemet och gärna vill fortsätta åka runt i det.
Kvinnan i luren upprepar att jag isåfall borde infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00.

AF KULTUR ÖST 10:00
Jag sitter i en filtbeklädd röd designstol och studerar Arbetsförmedlare som avverkar den ena Arbetslösa Kulturarbetaren efter den andra. Alla ler, pratar snällt och är solbrända.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Skönt. Men konstigt.
Jag har ju ändå varit skäligen misstänkt för att ha fört bort en av deras arbetskamrater.

10:30
Jag sitter fortfarande i den filtbeklädda röda designstolen.
Arbetsförmedlarna avverkar fortfarande Arbetslösa Kulturarbetare.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Fortfarande skönt.

11:00
Jag har somnat i min filtbeklädda röda designstol.
Huvudet hänger vid bröstet. Dreglar lite.
Ganska skönt.

Någon knackar mig på axeln.

JOBBCOACHEN?!

"IN PÅ MITT KONTOR! NU!"

11:01
Jag och Jobbcoachen inne på Jobbcoachens kontor kallat "Regissören" .
På kontoret finns ett skrivbord, en dator och en självlysande jordglob.
Jobbcoachen sitter i kontorsstol (lyxvarianten: svart läder, armstöd och huvudkudde)
Jag sitter på en gul Ikeapall som heter Evert.

"HUR HAR SOMMAREN VARIT DÅ?" frågar Jobbcoachen, småler och bjuder mig på ett tuggummi.

"Jo tack, jämna plågor" svarar jag och tar ett tuggummi.

Tyst en stund. Jobbcoachen studerar mig. Hon ler fortfarande.

"Du är inte särskilt solbränd" säger hon och snurrar ett halvt varv och knappar in något på datorn.

"Hur var vädret i Polen?" frågar jag

Jobbcoachen snurrar tillbaka ett halvt varv och borrar ögonen i mig.

"Ett ord till om Polen och jag försvinner igen" väser hon mellan tänderna.

Jag nickar, tuggar lite och försöker göra en bubbla med mitt tuggummi.
Det går inte så bra.
Jobbcoachen snurrar tillbaka till sin dator.

"Nu skall vi se, du har 245 A-kasse dagar kvar"

"Nä" säger jag "271 dagar, de senaste fem veckorna räknas väl inte?"

"Varför skulle de inte göra det?" frågar Jobbcoachen utan att lyfta blicken från sin dator.

"Men jag har ju suttit häktad, jag har ju inte haft någon möjlighet att..." säger jag

"Systemet säger ingenting om häktad. Systemet säger 245 dagar. Och då är det 245 dagar. 245 dagar till Dagen D"
myser Jobbcoachen och knackar lite på skrivbordslådan där hon förvarar sin Colt.
"Från och med nu är det jag som sätter reglerna" Jobbcoachen tittar mig rakt i ögonen.
"Din attityd under hösten 2009 skall vara: Extremt Positiv, Väldigt Följsam och Helt Befriad från Sarkasmer. Är det uppfattat?"

"Det är absolut uppfattat, inga problem. Jag är: JätteGlad, Flexibel och Fullständigt Seriös" svarar jag.

"Om du andas minsta pessimism försvinner jag och du blir inburad för alltid. Uppfattat?"

"Okidoki uppfattat" säger jag och tuggar jättemycket på mitt tuggummi.

"Vi träffas minst en gång i veckan. Du får reda på var, när och hur någon timma innan vi skall träffas. Uppfattat?"

"Uppfattat" säger jag och gör tummen upp.

"Till nästa gång vi skall ses skall du ha formulerat ett MOTTO! Det skall vara fullt av optimism, framåtanda och vinnarglädje. Och så får det gärna vara lite rivigt"

"Rivigt?"

"Märk inte ord, då skjuter jag dig."

"Uppfattat" säger jag, blinkar med höger öga och gör V- tecknet.

FÖRLÄNGD HÄKTNINGSTID TILL DEN 17:E AUGUSTI!

Kort meddelande från HÄKTET:

Lägesrapport:
Jag har fått förlängt till den 17:e augusti.

Motivering:
Förargelseväckande beteende inne på Häktet.

Det enda jag har gjort är att jag försökt övertala en av Vakterna att de kanske behövde en personlafest på avdelningen eftersom jag hade märkt att det var väldigt dålig stämning bland Personalen. Och att det antagligen berodde på deras Chef.
Vakten blev så glad över att någon såg henne och den övriga personalens mödor att hon började gråta.
Sen sa hon att hon tyckte att en personlafest var en utmärkt idé.
Jag föreslog att de kunde ha den på sån där helgkryssning till Tallin.
Vakten var helt med på noterna.
Jag föreslog att jag kunde följa med på kryssningen och stå för underhållningen, eftersom jag var KulturArbetare och väldigt vig.
Vakten påminde mig om att jag satt i Häktet skäligen misstänkt för något (hon visste inte vad eftersom hon inte läst min blogg).
Då passade jag på att tänja lite på sanningen och sa att jag hade hamnat fel.
Egentligen borde jag sitta i fyllecell.
Eftersom jag har alkoholproblem.
Eller, jag har samma symptom som en som har alkolholproblem.
Eftersom min hjärna konstant är på rymmen.
Vilket tydligen väcker förargelse. Därför måste jag spärras in.
Vakten skakade på huvudet och suckade något om systemet och att det är väldigt snäva ramar för vad som är "normalt beteende" nuförtiden.
Jag höll med och sa att det kändes som om vi var bästisar.
Det tyckte hon med.
Så när vi hade konstaterat det sa jag att jag nog borde följa med på kryssningen till Tallin, som moraliskt stöd till henne (min nya bästis) och personalen.
Jag kunde sitta i en av fyllecellerna på färjan och ta emot kriminalvårdsanställda som behövde prata ut.
Som tack kunde jag få gå iland några minuter i Tallin och se på de Estniska fåglarna och känna friheten i deras vingslag.

Min plan var att jag skulle passa på att smita när hon och jag tittade på fåglar.
Jag skulle ta mig till Polen, hitta Jobbcoachen och få hem henne till Sverige.
På så sätt skulle jag bli rentvådd från misstankarna att jag har fört bort Jobbcoachen.
Dessutom skulle alla skämmas jättemycket för att de frihetsberövat en Arbetslös Kulturarbetare.
Jag skulle därmed få en offentlig ursäkt och kanske ett flersiffrigt skadestånd.

Hursomhelst dagen efter mitt och vaktens lilla samtal gick allt åt helvete.
Hon hade genast gått till Chefen och föreslagit en personalfest på en kryssning till Tallin och att jag skulle vara med som moraliskt stöd i en av fyllecellerna.
Chefen hade frågat varför Personalen behövde moraliskt stöd.
Vakten hade sagt att det berodde på Chefen.
Hur menar du? hade Chefen frågat.
Du är en maktmissbrukande fascist, hade Vakten sagt.
Chefen hade frågat var hon hade fått det ifrån.
Vakten hade sagt att hon fått det från mig.

Resultat:
Förlängd häktningstid till den 17:e augusti samt en kurs i ART.
Jag har ingen aning om vad det är, men med all sannolikhet har jag redan gått den.

DAG 274: NYTORGET

Vaknar diagnoslös.
Ingen sjukskrivning i sikte.
Frustration.
Gick till Nytorget
Såna som jag satt där.
OCH GJORDE INGENTING.

"NI ÄR ALLA BORTSKÄMDA,LATA OCH SJÄVUPPTAGNA KULTURARBETARE SOM UTNYTTJAR DEN STACKARS STATEN OCH ALLA HÖGINKOMSTAGARE SOM MÅSTE BETALA ERA LÖNER" skrek jag lite spontant för att se om det blev någon reaktion.

Det blev det.
Två kvinnor i fyrtioårsåldern började gråta.
En kille med väldigt tighta jeans sa att han tjänade 60000 i månaden efter skatt. Jag vågade inte fråga vad han gjorde.
En skådistjej på 20 skrek tillbaka.

"BEHÅLL DITT MISSLYCKADE LIV FÖR DIG SJÄLV!"

"NARCISSIST" svarade jag mest för att vigla upp massorna.
Det visade sig vara en alldeles utmärkt plan.

Den tighte killen gick med bestämda steg mot mig från andra sidan gräsmattan.
Jag höjde garden beredd på handgemäng.
Den 20 åriga skådistjejen med långt mörkt hår och svår blick satte fart från andra hållet.
Jag tog av mig min sko, beredd att kasta den på henne om hon gjorde några otillbörliga närmanden.

Medan jag satt där och väntade på att slåss kände jag ett rus i min kropp.

"SANNINGEN SKALL SEGRA!" Skrek jag och hoppade upp på bänken i någon kung- fu liknande pose.

Skådisbruden var nära nu.
Jag vet att jag utan problem skulle sänka henne vid eventuell närkontakt.
Och jag såg fram emot det.
Banka skiten ur henne bara.
Så verklig världen tedde sig plötsligt. Jag älskade varje detalj.
Grönt gräs. Gula, röda, vita, blå blommorna i rabatten.
Fontänen i mitten av parken.

Utan att jag märkt det stod skådisbruden bredvid mig och försökte nypa mig på låret.
Jag blev förbannad.

"BÄTTRE KAN DU!" Skrek jag och vevade med knytnävarna.

Den tighte killen var framme vid oss nu.
Han måste ha vikt penis och pung bakåt för att få plats i de där brallorna, hann jag tänka innan han knockade mig.
Så föll jag.Och jag föll och föll. Och när jag landade på gräsmattan och bakhuvudet studsade upp och ned några gånger mot den hård,mjuka marken var lyckan total.

Sen låg jag bara och studerade himlen och ett moln som hade formats till en stor älg. En fjortontaggare.

I ögonvrån såg jag hur den tighte killen brottades ned i fontänen av en annan tight kille.
De två gråtande fyrtioåringarna hade råkat i luven på en äldre dam. De låg i rabatten och rev och slet i varandras hår. Samtidigt satte en handikappad konstnär i rullstol högkurs mot en 30 årig framgångsrik mediestjärna.

Vart man än vände sig slogs folk med varandra.
Och mitt i allt det här sprang skådistjejen runt och försökte nypa folk.

Jag grät av lycka.

DAG 277

HELG AKTIVITET: REKREATION PÅ LANDET.
MEDVERKANDE: PSYKOLOG MAJA, SOCIAL SIV, JAG OCH MITT TRÄKORS
HJÄRNSTATUS: Den överväger exil.
MISSION: Få en diagnos.

Psykolog Maja och Social Siv är från Norrland och väldigt händiga. Därför gör dom allt "schälva".
Odlar. Plockar. Stickar. Hugger. Syr. Karvar. Kavlar. Kardar. Spinner. Tömmer latriner.
Sånt som man gör i Norrland.
Fast nu bor dom på en Hästgård utanför Stockholm.
Egentligen har dom alltid bott i Stockholm.
Den där Norrländska grejen är en kvarleva från sjuttiotalet när Social Siv fick för sig att hon skulle leva nära någon typ av natur från förr och hamnade i Ångermanland, fick jobb på Socialen, bev månskensbonde och födde Maja.
Så bodde dom så i tre månader tills de blev utmobbade av grannarna i ”byn”.
Då flyttade dom tillbaka till Stockholmstrakten.
Social Siv refererar fortfarande till Norrland som ”Ursprunget”.
Och Psykolog Maja kallar sig för inflyttad Norrlänning och vägrar ändra på sina ”sche- ljud”.

När jag kom dit höll Psykolog Maja på att sy en fårskinns pläd och Social Siv lutade av ett bord.
Psykolog Maja hade precis påbörjat sin semester och njöt av att bara "vara"
Jag tänkte att en diskussion om varandet var en bra ingång till att få en diagnos

"Jo apropå varandet, jag har lite probl... "

”Ja det förstår jag" avbröt Social Siv "Fölk i Stöckholm är ju så dåliga på varandet. Det är bara stress, stress, stress.
Och spring, spring, spring. Aldrig någon ro och eftertanke.”

"Just" suckade Psykolog Maja som var klar med fårskinnspläden.
"NÄ, NU BLIR DET SURDEG!" fortsatte hon, klappade händerna och tog fram ett krus med ett gäng levande organismer
"Är den inte vacker? Jag gjorde den schälv 1990!"
1990 var Psykolog Maja åtta år.

"Apropå 90-talet, jag minns ju knappt.." försökte jag i hopp om att det skulle låta lite stört.

"Nä, det förstår jag verkligen, när man bor i Stöckhölm har man väl inte tid att minnas någonting. Som med mina klilenter på BUP med sina mobiler och sms och twitter och bling bling. Alltså jag fick in en flicka igår med en sån däringa blogg. Hon var ju helt sönder stressad. Jag sa det, det är Stöckhölm, sa jag. Man får inte vara barn längre ”
Psykolog Maja skakade på huvudet och tog fram en bytta till sin deg.

”Nej annat var det i Ursprunget” sa Siv
”Där fanns bara känslor och natur och två kanaler på tv ”

”Så var det ju i hela Sverige” sa jag

”Jo men vi hade knappt någon mottagning” Svara Siv.

”Vi hade ju inte ens någon TV tills jag byggde en schälv ”
sa Psykolog Maja och lade en hemmagjord kökshandduk av hampa på sitt surdegsbröd.

Social Siv öppnade en ny burk avlutningsgrejs och tog ett djupt andetag.
Sen tog hon ett till. Och ett till.
Sen stod hon bara stilla i en minut och tittade och sjöng sånger från Guatemala.

Medan Social Siv stod och tog kontakt med det undermedvetna gick jag och Psykolog Maja ut i bo’n för att hugga lite ved.
Så att vi kunde laga mat i vedugnen som Psykolog Maja byggt schälv.
Psykolog Maja passade på att fråga hur det var med mig.
Jag svarade att jag var Arbetslös Kultur Arbetare nuförtiden.

”Jomen det har du ju alltid varit” sa Psykolog Maja.

”Nej förr var jag bara Arbetslös nu har jag kvalat in på AF KULTUR ÖST.” sa jag.
"Där får man gå på CV kurs och jobbcoach och praktisk kompetensutveckling och sånt”

”Oj vad du ligger i. Du får ta det lugnt nu”

"Just det..." sa jag och kände att vi var inne på rätt spår.

Psykolog Maja placerade ett vedträ på en stubbe.

”Så att du inte bränner ut dig"

"Precis, jag är nog lite.." försökte jag

Psykolog Maja höjde yxan.

"Ni är ju så tappra ni Kulturmänniskor som kämpar och kämpar hela tiden och trögt går det och inga jobb finns det.
Jamen det tär ju på schälvkänslan"

"Absolut och det är därför..."

Psykolog Maja högg.

"Och din bransch som är så kaxig och armbågig. Inte konstigt att författare och konstnärer tar livet av sig i parti och minut."

Ahhh självmord. Äntligen en naturlig ingång, tänkte jag och vädrade diagnos framgång.

"Apropå självmord..."

Men så bytte Psyk Maja spår.

”Har du sett den nya vebon? Är den inte vacker? Jag har byggt den schälv!”
Psykolog Maja hade huggt klart alla trettio vedträn och var redan på väg in i huset igen.
När vi kom in stod Social Siv och skalade närodlad potatis (från potatislandet Maja gjort schälv).

"Mamma har du hört hur hårt dom har de domhäringa Kulturarbetarna?”

"Ja, det är fruktansvärt" höll jag med " vissa dagar sitter jag bara och.."

Psykolog Maja och dukade fram tallrikar, bestick och glas.

”Titta jag har blåst dom schälv. ” Sa hon och visade upp ett glas. ”och så har drejat och bränt tallrikarna. Och grytan”

"Och när vi ändå är inne på det där med bränt..." försökte jag.

”Nä nu är det dags för lite sånhäringa Grounding känner jag”
Social Siv, som är en 177cm stor Barbamama i GudrunSjödén särk, tog sikte mot mig och öppnade sin famn.
Sen tryckte hon ned mitt huvud mellan sina enorma bröst.

"Du behöver komma i kontakt med urmodern"

"BOR HON HÄR?" frågade jag fortfarande med huvudet mellan Sivs bröst.

" SHHHHH. Bara känn och andas och gråt. Bort bort Stress. Bort bort. Stöckhölm. "

"INGA PROBLEM " Skrek jag från brösten. "STOCKHOLM KÄNNS VÄLDIGT AVLÄGSET, DU KAN SLÄPPA, JAG MÅR BRA NU"

”Åhhh måste vara så stark och hård och tuff hela tiden. Hörde du Maja. Kom och ge henne en kram."

Maja omfamnade mig bakifrån med orden.

"Äntligen lite Gruppkram"

"Så här gjorde vi alltid i Ursprunget" fortsatte Social Siv "Vi fanns där för varandra kan man säg. Kramades, kelades och var fysiska. Inte som Stöckhölm som är så kallt och aldrig har man kroppskontakt förrutom när man trängs på tunnelbanan och någon jävel tafsar och en säger bort bort och han skiter i det och man säger sluta men sen e det ju lite skönt för det var ju så länge sen man var nära någon, för man bor ju i Stöckhölm. Så man låter han fortsätta.”

”Jo” säger Psykolog Maja tätt klistrad mot min kropp. ” Sen är det ju extra tufft för sånahäringa Kulturmänniskor med alla narcissister och borderline personligheter i branschen"

"Japp och det är där vi kommer till diagnos..." försökte jag fortfarande nedtryckt mellan Sivs bröst.

"Egocentriska, omnipotetna narcissister med hävdelse behov för inte har dom blivit sedda av mamma. Nej då. Och övergivna av pappa är dom. Så det är ju, se mig mamma här är jag, titta vad jag kan, se vad jag har gjort! Hela hela tiden. Det är bara jag, jag, jag. Jamen ni är inte centrum i Universum! Allt handlar inte om er! Skadade skadade skadade människor”

Nu grät Psykolog Maja

”Ja, dom samlas ju där” suckade Social Siv.

"Jamen att behöva handskas med dom dagarna i ända…” hulkade Psykolog Maja

”… omänskligt” fortsatte Social Siv och trycker ned mitt huvud mellan sina bröst lite mer.

”Och hipp och cool och rätt skall man vara. Och alltid på topp. Och framgångsrik och självsäker. Och snygga möbler och man och barn med unisex kläder och Gi metod och Yoga och och och bo på Söder. Det är förjävligt ren ut sagt! Stryk skall dom ha!”

Psykolog Maja slutade gråta, släppte armarna om min kropp och tittade på mig med bestämd blick.

”Sätt dig på stolen (förresten har du sett att jag har gjort den schälv). Ta mat. Vi ligger tio minuter efter i Schemat som jag gjort schälv. Vi skall hinna vända höet (som jag har gjort schälv) och klippa fåren ( jag har gjort dom schälv) och ta en ridtur.
Sen skall vi leta näver till konten (som vi skall göra schälva) och ta ett dopp i schön (som jag rensat schälv), bada bastu (som jag har gjort schälv) och dricka kvällsörtthé (som jag odlat schälv) och mysa (det får du göra schälv, jag hinner inte). Så lägger vi oss klockan 2215 efter väderleksrapporten på P1”

DAG 281

Jag tror att min hjärna driver med mig.
Det gick upp för mig igår när jag läste igenom min barndomsbok för femte gången. Plötsligt kom jag på att jag har skrivit en exakt likadan bok förrut. Det var för sex år sedan och jag var Arbetslös (inte Arbetslös Kulturarbetare).
Jag dök ned i mina skrivbordslådor och mycket riktigt. Där var den.
Samma story. Lite argare bara.
Den var tillochmed nära på att bli utgiven.
Jag fick komma till ett förlag och prata med en Förkyld Förläggare som drack thé, hade rutig blus, lugg och svartbågade glasögon. Det började bra. Jag drack kaffe från deras nya kaffemaskin och drog några ordvitsar.
Hon skrattade två av tre gånger.
När vi hade suttit ned och snackat koffeinfritt thés välgörande effekt på hälsan var det dags för the ”juicy stuff”.
Förläggaren var jätteglad och jag vädrade framgång.

Hon inledde med att säga att hon aldrig kommer att ge ut boken.
Sen fnissade hon lite.

Jag svarade med kompakt tystnad, svepte mitt kaffe, tog påtår, svepte igen och tog en påtår till.

Sen frågade den Förkylda Förläggaren varför huvudkaraktären i min bok var så arg.

Jag svarade att hon var född sån. Det ingick i hennes genbank så att säga.

Jaha, det kan inte vara nyttigt, sa den Förkylda Förläggaren tog en klunk välgörande thé, log, njöt, snöt sig och smackade lite.

Jag tog en fjärde påtår. Svepte. Tog en påtår till och började röra mig okontrollerat.

Då rekommenderade den Förkylda Förläggaren mig en kurs i Anger Management och Positiv thinking.

Jag svarade med att jag redan gått den kursen och undrade varför hon inte kunde rekommendera mig en kurs i akvarellmålning på Tjörn istället. Det var nog den enda kurs i självförverkligande jag inte gått de senaste 73 åren.
Så kunde jag uttrycka min ilska i vattenlöslig färg också innan jag får fibromyalgi och måste tillbringa resten av mitt anspråkslösa kvinnoliv i en drejverkstad på Huddinge Rehab.

Sen gick jag.

DAG 284

Det är sol ute och de flesta Potentiella Kultur Arbetsgivare sitter nog på någon uteservering och Twittrar.
Så jag tänkte att jag skulle gå till Nytorget och nätverka lite.
Den enda Potentiella Kulturarbetsgivaren jag såg där var Kjell Sundvall och han är inte så Kultur. Han är mer Beck.
Och jävligt solbränd. Helt röd i fejan. Dessutom har min kompis Genus Göran (han är genuskonsult och väldigt stolt) dömt ut Kjell som en slags heteronormativ Antikrist. Och eftersom jag antagligen är Jesus så bör vi nog undvika kontakt.

Så när jag såg Kjell sökte jag genast skydd i närmaste buske.
Där träffade jag min kompis Spärrvakt Sara.
Hon hade suttit i busken en kvart ungefär.
Mest för att undvika en agroplankare hon stoppade i spärren imorse.
Men också för att hon tyckte det svalkade i skuggan.
Och för att hon gillar när taggiga buskgrenar kliar på hennes eksem.

När Kjell och Agroplankaren hade försvunnit gick vi och tog en kaffe.
Vi pratade lite om livet och goda gärningar.
Spärrvakt Sara sa att hon var väldigt nöjd med sin insats i samhället.
Hon stoppar ändå folk som rusar fram i tillvaron och snart har hon samlat ihop en massa pengar på att stoppa folk och då skall hon åka ut till landet och ha en ateljé och ta kort på konstiga människor och vara i harmoni med en massa kor. Jag tror inte att hon kommer att vara i harmoni med kor.
Fast jag sa ingenting.

"Kor är bra" sa jag och smuttade på mitt kaffe.

Då blev Spärrvakt Sara glad. ”Du är klok, du” sa hon.

"Du är också klok." svarade jag " För att vara ko"

Sen skrattade jag lite åt min egen Tjuren Fredinad ordvits.
Spärrvakt Sara skrattade inte.
Hon satt tyst i tio minuter till jag hade sagt förlåt och lovat henne att jag aldrig skall likna henne vid en ko mer.
Sen var vi kompisar igen. Och höll med varandra om allt.
Spärrvakt Sara kom fram till att vi (Spärrvakter och Arbetslösa Kulturarbetare) är en annan sort än alla de där kollektivtrafikanterna som måste hinna med tunnelbanan hela tiden.

"Just det" sa jag "Vi är mer ZEN, inte så där västvärld stressiga"

Sen drack vi lite mer kaffe. Jag fyllde på med mjölk och socker.

"Jag har slutat med socker" sa Spärrvakt Sara. ”Jag tror jag knarkade socker förrut. Så det tog ett tag att tända av. Typ en vecka. Jag svettades och var tvungen att shoppa på Myrornas hela tiden.”

"Jag vill också shoppa på Myrornas" sa jag.

Sen var Spärrvakt Sara tvungen att gå.
Vi bestämde att vi skulle ses i buskarna nästa vecka igen.

DAG 297

Jag har fortfarande inget att göra. Men idag skall jag till Arbetsförmedlingen igen! GÖTT! Jag har lyckats pressa mig in på Arbetsförmedlingen Kultur Öst. Eller ”AF KULTUR ÖST” som vi säger. Det är en bedrift bara det.
Dom har en massa bra åtgärder på AF KULTUR ÖST.
Som CV kurs och Jobbcoach. Där skall man lära sig sälja sig.
Jag har skrivit upp mig på varje grej.
Jag skall gå kompetensutveckling också.
Först skall jag bara ta reda på vad ”kompetens” betyder.
Ingen på AF KULTUR ÖST kan riktigt förklara det när jag frågar.
Fast dom är väldigt snälla ändå. De lägger gärna huvudet på sned och talar extra långsamt när man undrar något. Första dagen jag kom in så gick jag runt och frågade varför just jag hade kommit in. Då la de huvudet på sned och talade långsamt om för mig att AF KULTUR ÖST är en utvald Arbetsförmedling med utvalda människor som de bestämt är speciellt arbetslösa, ännu mer arbetslösa inom kultur än de som inte är lika arbetslösa inom kultur. Och att jag var en sån. Godkänd enligt staten. Kvalitetsstämplad. Kravmärkt. Första grejen på flera år jag har fått Ja på.
Jag vet inte hur jag gjorde.
Det måste ha varit min konstnärssjäl de såg. Mitt blödande hjärta. Mitt enorma huvud, som utgör 2/3 delar av min kropp, mina stirrande ögon och min lilla kropp. Och mina bröst kanske. Som är ganska stora.