DAG 282

Det har varit helg och jag har:

1) Solat mig blödig (så att jag ser fräsch ut inför eventuella intervjuer med Potentiella KulturArbetsgivare).

2) Gått en promenad med Spärrvakt Sara (som mest gick ut på att hoppa in i olika buskar eftersom hon inbillade sig att hon såg agroplankare, som hon har stoppat i spärren, hela tiden).

3) Skrivit en bok!

Att skriva en bok gick ganska snabbt. 36 timmar bara.
Nu skulle man kunna tro att den är kort. Men icke.
Den är c:a 250 sidor och handlar om min barndom.
Tror jag iallafall.
Eftersom jag har infantil amnesi (som i mitt fall innebär att jag har en minnesförlust som sträcker sig fram till elva års ålder)
så vet jag inte riktigt om det är en bok om just min barndom jag har skrivit.
Det kan mycket väl vara någon annans barndom som jag råkar komma ihåg.
Om man tror på det kollektiva undermedvetna kan det vara så att min hjärna (under de 36 timmarna jag skrev boken) råkade surfa in på någon annans hemsida och fick för sig att den hade kommit hem till mig.
Fast jag tror inte det. Jag känner igen flera av karaktärerna och är ganska övertygad om att jag har träffat dom förr.

Hursomhelst är boken ett steg i den massiva jobbsökarkampanj jag kört sedan i fredags. När jag slutade vara ZEN och blev mer "svish, svush, pang på, rakt fram, krash, kow, jag- är- något- unikt- framställd- av -NASA".
Det hela började med att jag skulle skriva ett spontansökarbrev till samtliga Potentiella KulturArbetsgivare i Stockholm. När jag kom till att "berätta lite om mig själv" så kunde jag inte sluta skriva.
Så det blev en bok istället.
Den är bra också. Full av ordvitsar, slapsticks och en fruktansvärt förbannad huvudperson.

Nu skall jag ringa ett förlag och få den utgiven.
Jag är säker på att det kommer att gå som smort.

DAG 283

Äh va fan.
Jag måste söka jobb.
Jag kan inte hålla på så här.
Jag har hittat en hemsida som heter ”Vi mellan Jobben”.
Den är fantastiskt uppmuntrande.
Jag skall göra som Jobbcoachen sa.
No more ZEN här inte! Rakt på bara! PLÖJA!!!

DAG 284

Det är sol ute och de flesta Potentiella Kultur Arbetsgivare sitter nog på någon uteservering och Twittrar.
Så jag tänkte att jag skulle gå till Nytorget och nätverka lite.
Den enda Potentiella Kulturarbetsgivaren jag såg där var Kjell Sundvall och han är inte så Kultur. Han är mer Beck.
Och jävligt solbränd. Helt röd i fejan. Dessutom har min kompis Genus Göran (han är genuskonsult och väldigt stolt) dömt ut Kjell som en slags heteronormativ Antikrist. Och eftersom jag antagligen är Jesus så bör vi nog undvika kontakt.

Så när jag såg Kjell sökte jag genast skydd i närmaste buske.
Där träffade jag min kompis Spärrvakt Sara.
Hon hade suttit i busken en kvart ungefär.
Mest för att undvika en agroplankare hon stoppade i spärren imorse.
Men också för att hon tyckte det svalkade i skuggan.
Och för att hon gillar när taggiga buskgrenar kliar på hennes eksem.

När Kjell och Agroplankaren hade försvunnit gick vi och tog en kaffe.
Vi pratade lite om livet och goda gärningar.
Spärrvakt Sara sa att hon var väldigt nöjd med sin insats i samhället.
Hon stoppar ändå folk som rusar fram i tillvaron och snart har hon samlat ihop en massa pengar på att stoppa folk och då skall hon åka ut till landet och ha en ateljé och ta kort på konstiga människor och vara i harmoni med en massa kor. Jag tror inte att hon kommer att vara i harmoni med kor.
Fast jag sa ingenting.

"Kor är bra" sa jag och smuttade på mitt kaffe.

Då blev Spärrvakt Sara glad. ”Du är klok, du” sa hon.

"Du är också klok." svarade jag " För att vara ko"

Sen skrattade jag lite åt min egen Tjuren Fredinad ordvits.
Spärrvakt Sara skrattade inte.
Hon satt tyst i tio minuter till jag hade sagt förlåt och lovat henne att jag aldrig skall likna henne vid en ko mer.
Sen var vi kompisar igen. Och höll med varandra om allt.
Spärrvakt Sara kom fram till att vi (Spärrvakter och Arbetslösa Kulturarbetare) är en annan sort än alla de där kollektivtrafikanterna som måste hinna med tunnelbanan hela tiden.

"Just det" sa jag "Vi är mer ZEN, inte så där västvärld stressiga"

Sen drack vi lite mer kaffe. Jag fyllde på med mjölk och socker.

"Jag har slutat med socker" sa Spärrvakt Sara. ”Jag tror jag knarkade socker förrut. Så det tog ett tag att tända av. Typ en vecka. Jag svettades och var tvungen att shoppa på Myrornas hela tiden.”

"Jag vill också shoppa på Myrornas" sa jag.

Sen var Spärrvakt Sara tvungen att gå.
Vi bestämde att vi skulle ses i buskarna nästa vecka igen.