DAG 143

Jag har varit sjuk.
Jag är fortfarande sjuk.
40 graders feber.
Vinterkräk.
Delirium.

Moderna har fått klara sig utan Chef.
Jag sa åt dem att inte oroa sig.
Min Sjukdom är en del av en Konstnärligt Revolutionerande MasterPlan.
Som jag kommer att avslöja när jag blir frisk. På Måndag.

Nu orkar jag inte skriva mer.
Jag är förvånad över att jag har orkat skriva såhär långt.

DAG 151

Första dagen på jobbet som "Praktikant Chef" på Moderna Museet.
Jag försov mig.
Kom dit 1400.
Fick Svindel i Entrén.
Sjukskrev mig.

DAG 274: NYTORGET

Vaknar diagnoslös.
Ingen sjukskrivning i sikte.
Frustration.
Gick till Nytorget
Såna som jag satt där.
OCH GJORDE INGENTING.

"NI ÄR ALLA BORTSKÄMDA,LATA OCH SJÄVUPPTAGNA KULTURARBETARE SOM UTNYTTJAR DEN STACKARS STATEN OCH ALLA HÖGINKOMSTAGARE SOM MÅSTE BETALA ERA LÖNER" skrek jag lite spontant för att se om det blev någon reaktion.

Det blev det.
Två kvinnor i fyrtioårsåldern började gråta.
En kille med väldigt tighta jeans sa att han tjänade 60000 i månaden efter skatt. Jag vågade inte fråga vad han gjorde.
En skådistjej på 20 skrek tillbaka.

"BEHÅLL DITT MISSLYCKADE LIV FÖR DIG SJÄLV!"

"NARCISSIST" svarade jag mest för att vigla upp massorna.
Det visade sig vara en alldeles utmärkt plan.

Den tighte killen gick med bestämda steg mot mig från andra sidan gräsmattan.
Jag höjde garden beredd på handgemäng.
Den 20 åriga skådistjejen med långt mörkt hår och svår blick satte fart från andra hållet.
Jag tog av mig min sko, beredd att kasta den på henne om hon gjorde några otillbörliga närmanden.

Medan jag satt där och väntade på att slåss kände jag ett rus i min kropp.

"SANNINGEN SKALL SEGRA!" Skrek jag och hoppade upp på bänken i någon kung- fu liknande pose.

Skådisbruden var nära nu.
Jag vet att jag utan problem skulle sänka henne vid eventuell närkontakt.
Och jag såg fram emot det.
Banka skiten ur henne bara.
Så verklig världen tedde sig plötsligt. Jag älskade varje detalj.
Grönt gräs. Gula, röda, vita, blå blommorna i rabatten.
Fontänen i mitten av parken.

Utan att jag märkt det stod skådisbruden bredvid mig och försökte nypa mig på låret.
Jag blev förbannad.

"BÄTTRE KAN DU!" Skrek jag och vevade med knytnävarna.

Den tighte killen var framme vid oss nu.
Han måste ha vikt penis och pung bakåt för att få plats i de där brallorna, hann jag tänka innan han knockade mig.
Så föll jag.Och jag föll och föll. Och när jag landade på gräsmattan och bakhuvudet studsade upp och ned några gånger mot den hård,mjuka marken var lyckan total.

Sen låg jag bara och studerade himlen och ett moln som hade formats till en stor älg. En fjortontaggare.

I ögonvrån såg jag hur den tighte killen brottades ned i fontänen av en annan tight kille.
De två gråtande fyrtioåringarna hade råkat i luven på en äldre dam. De låg i rabatten och rev och slet i varandras hår. Samtidigt satte en handikappad konstnär i rullstol högkurs mot en 30 årig framgångsrik mediestjärna.

Vart man än vände sig slogs folk med varandra.
Och mitt i allt det här sprang skådistjejen runt och försökte nypa folk.

Jag grät av lycka.

DAG 278

Jag har legat och övat på mitt träkors hela morgonen.
Det var inte särskilt skönt. Jag led.
Det här håller inte. Min "fullfart- framåt- plöja -svish- svush- jag är en månraket" strategi är påväg käpprätt å helvete.
Det är den där jävla servern i mitt huvud som jävlas med mig.
Jag måste göra något åt min hjärnstatus.
Jag måste få den att vilja stanna kvar huvudet helt enkelt.

Det vore skönt med en diagnos.

Därför har jag bestämt mig för att åka ut till Landet imorgon.
Där bor min gamla kompis Psykolog Maja och hennes mamma Social Siv.
Jag och Psyk Maja träffades på uppropet till Psykologprogrammet Ht 02. Hon var där och räckte upp handen.
Jag var där för att göra en Performance om folk som kommer in på Psykologprogrammet.

Psykolog Maja älskar Diagnoser.
Hon kanske kan ge mig en plats i Diagnoshimlen.
Så kan jag blir Sjukskriven istället.
Så kan Hanne Kjöller på DN skriva ett Upprört Reportage om mig.
Så blir jag känd. Och får massa uppmärksamhet.
Och måste Plastikoperera mig. Och hata Media.
Så är saken biff. Framtiden är här och jag får göra Schlagers och hänga i mitt Träkors på "Allsång på Skansen" .