DAG 281

Jag tror att min hjärna driver med mig.
Det gick upp för mig igår när jag läste igenom min barndomsbok för femte gången. Plötsligt kom jag på att jag har skrivit en exakt likadan bok förrut. Det var för sex år sedan och jag var Arbetslös (inte Arbetslös Kulturarbetare).
Jag dök ned i mina skrivbordslådor och mycket riktigt. Där var den.
Samma story. Lite argare bara.
Den var tillochmed nära på att bli utgiven.
Jag fick komma till ett förlag och prata med en Förkyld Förläggare som drack thé, hade rutig blus, lugg och svartbågade glasögon. Det började bra. Jag drack kaffe från deras nya kaffemaskin och drog några ordvitsar.
Hon skrattade två av tre gånger.
När vi hade suttit ned och snackat koffeinfritt thés välgörande effekt på hälsan var det dags för the ”juicy stuff”.
Förläggaren var jätteglad och jag vädrade framgång.

Hon inledde med att säga att hon aldrig kommer att ge ut boken.
Sen fnissade hon lite.

Jag svarade med kompakt tystnad, svepte mitt kaffe, tog påtår, svepte igen och tog en påtår till.

Sen frågade den Förkylda Förläggaren varför huvudkaraktären i min bok var så arg.

Jag svarade att hon var född sån. Det ingick i hennes genbank så att säga.

Jaha, det kan inte vara nyttigt, sa den Förkylda Förläggaren tog en klunk välgörande thé, log, njöt, snöt sig och smackade lite.

Jag tog en fjärde påtår. Svepte. Tog en påtår till och började röra mig okontrollerat.

Då rekommenderade den Förkylda Förläggaren mig en kurs i Anger Management och Positiv thinking.

Jag svarade med att jag redan gått den kursen och undrade varför hon inte kunde rekommendera mig en kurs i akvarellmålning på Tjörn istället. Det var nog den enda kurs i självförverkligande jag inte gått de senaste 73 åren.
Så kunde jag uttrycka min ilska i vattenlöslig färg också innan jag får fibromyalgi och måste tillbringa resten av mitt anspråkslösa kvinnoliv i en drejverkstad på Huddinge Rehab.

Sen gick jag.