DAG 143

Jag har varit sjuk.
Jag är fortfarande sjuk.
40 graders feber.
Vinterkräk.
Delirium.

Moderna har fått klara sig utan Chef.
Jag sa åt dem att inte oroa sig.
Min Sjukdom är en del av en Konstnärligt Revolutionerande MasterPlan.
Som jag kommer att avslöja när jag blir frisk. På Måndag.

Nu orkar jag inte skriva mer.
Jag är förvånad över att jag har orkat skriva såhär långt.

DAG 152

Tidig Morgon. Moderna Museet. Kontoret.
Medverkande: Jag och En Chef.

Chefen sitter i en Massagestol.
Jag sitter på en Uppstoppad Get.

Chefen: Du Kräktes på en Besökare Häromdagen.

Jag: Bara lite.

Tyst

Chefen: Du får en Varning. En gång till och du åker ut.

Jag: Tack. Jag skall tänka på saken.

Tyst.

Chefen tittar på mig. Länge.

Chefen: Vi söker en Överintendent och Chef till Moderna Museet.
Vi tänkte testa ett Nytt Grepp. Ta någon från det Absoluta Bottenskrapet.
Känner du någon?

Jag: Japp.

Chefen: Har du Goda Kunskaper i Engelska?

Jag: Mest Amerikanska Hälsningsfraser.

Chefen: Du börjar Nästa Vecka. På prov.
Vi antar dig som Praktikant från AF Kultur Öst.
För att du inte skall Tappa Fotfästet.
Glömma var du kommer ifrån.

Jag: Det har jag redan glömt.

Tyst en stund.

Chefen: Det är av största vikt att det här inte kommer ut. Är det förstått?

Jag: På sätt och vis.

DAG 213

Jag ligger klistrad mot Källarväggen och lyssnar på Den Japanske Mannens Telefonsamtal.
Jag har börjat lära mig Japanska nu.
Hai betyder Ja.
Det är mest det han säger.
Jag tror han pratar med sin Japanska Morsa.
Hon längtar efter honom.
Han tröstar henne.
Hon säger att hon är döende.
Han säger "Hai".
Hon säger att hon har varit döende länge.
Han säger "Hai".
"Ända sedan du föddes" fortsätter hon.
Han svarar inte. Jag tror att han nickar.

"Jag måste göra det här" säger han efter en stund.
"Japans Största Utländska Författare håller på att förlora sin barndom på grund av att en Lat Arbetslös Kultur Arbetare på Söder inte gör sitt jobb. Man måste göra sitt jobb."

Den Japanska Morsan snyftar.

"Man berövar inte någon hennes barndom."
säger Den Japanske Mannen.

Den Japanska Morsan säger "Kom hem nu"

"Hai" säger Den Japanske Mannen.

Sen lägger de på.

Han åker aldrig hem.
Han står kvar vid Husfasaden.
Han smeker den och sjunger små Japanska visor.
Jag tror att han är kär.

FÖRLÄNGD HÄKTNINGSTID TILL DEN 17:E AUGUSTI!

Kort meddelande från HÄKTET:

Lägesrapport:
Jag har fått förlängt till den 17:e augusti.

Motivering:
Förargelseväckande beteende inne på Häktet.

Det enda jag har gjort är att jag försökt övertala en av Vakterna att de kanske behövde en personlafest på avdelningen eftersom jag hade märkt att det var väldigt dålig stämning bland Personalen. Och att det antagligen berodde på deras Chef.
Vakten blev så glad över att någon såg henne och den övriga personalens mödor att hon började gråta.
Sen sa hon att hon tyckte att en personlafest var en utmärkt idé.
Jag föreslog att de kunde ha den på sån där helgkryssning till Tallin.
Vakten var helt med på noterna.
Jag föreslog att jag kunde följa med på kryssningen och stå för underhållningen, eftersom jag var KulturArbetare och väldigt vig.
Vakten påminde mig om att jag satt i Häktet skäligen misstänkt för något (hon visste inte vad eftersom hon inte läst min blogg).
Då passade jag på att tänja lite på sanningen och sa att jag hade hamnat fel.
Egentligen borde jag sitta i fyllecell.
Eftersom jag har alkoholproblem.
Eller, jag har samma symptom som en som har alkolholproblem.
Eftersom min hjärna konstant är på rymmen.
Vilket tydligen väcker förargelse. Därför måste jag spärras in.
Vakten skakade på huvudet och suckade något om systemet och att det är väldigt snäva ramar för vad som är "normalt beteende" nuförtiden.
Jag höll med och sa att det kändes som om vi var bästisar.
Det tyckte hon med.
Så när vi hade konstaterat det sa jag att jag nog borde följa med på kryssningen till Tallin, som moraliskt stöd till henne (min nya bästis) och personalen.
Jag kunde sitta i en av fyllecellerna på färjan och ta emot kriminalvårdsanställda som behövde prata ut.
Som tack kunde jag få gå iland några minuter i Tallin och se på de Estniska fåglarna och känna friheten i deras vingslag.

Min plan var att jag skulle passa på att smita när hon och jag tittade på fåglar.
Jag skulle ta mig till Polen, hitta Jobbcoachen och få hem henne till Sverige.
På så sätt skulle jag bli rentvådd från misstankarna att jag har fört bort Jobbcoachen.
Dessutom skulle alla skämmas jättemycket för att de frihetsberövat en Arbetslös Kulturarbetare.
Jag skulle därmed få en offentlig ursäkt och kanske ett flersiffrigt skadestånd.

Hursomhelst dagen efter mitt och vaktens lilla samtal gick allt åt helvete.
Hon hade genast gått till Chefen och föreslagit en personalfest på en kryssning till Tallin och att jag skulle vara med som moraliskt stöd i en av fyllecellerna.
Chefen hade frågat varför Personalen behövde moraliskt stöd.
Vakten hade sagt att det berodde på Chefen.
Hur menar du? hade Chefen frågat.
Du är en maktmissbrukande fascist, hade Vakten sagt.
Chefen hade frågat var hon hade fått det ifrån.
Vakten hade sagt att hon fått det från mig.

Resultat:
Förlängd häktningstid till den 17:e augusti samt en kurs i ART.
Jag har ingen aning om vad det är, men med all sannolikhet har jag redan gått den.