DAG 236

Jag insåg precis att jag måste ha varit medvetslös under större delen av helgen.
Förrutom när jag annonserade ut mig själv på Blocket.
Fast det måste jag ha varit helt omedveten om.
Eftersom jag fick reda på det först när en Potentiell Köpare ringde och undrade om jag fortfarande var tillsalu.
Sen bad han att få tala med min manager: Herr "American Hör Apparat Coach" som stod som kontaktperson i annonsen.
Jag la genast på.

Det här är inte bra.
Den Amerikanske HörapparatCoachen håller på att ta över mitt liv.
På riktigt.
Sen jag fick honom förra fredagen har han: Tjatat sig in i mitt Innersta,
Tagit över mitt Medvetande och Sålt min Kropp på Blocket.
Tydligen hade han lagt ut mig på Tradera också. Utan resultat.
Jag måste bli av med honom.

DAG 237

Sov.

DAG 238

Jag vaknade precis.
Har sovit till Den Amerikanske Hörapparatcoachen hela dagen.
Han har flyttat in i mitt huvud för att ersätta mina tankar,
som han påstår är alldeles för många och fel.

Drömde att jag var en Coffetablebook.
Jag såldes på Design Torget som en Exklusiv Trend Gadget.
Både dekorativ och innehållsrik.
Jag var omåttligt populär. Trycket var enormt.
Jag etablerade en helt ny litterär genre.
"Närmare litteratur än så här kommer man inte!"
sjöng Svenska Akademin i kör.
Alla höll med.
Sen ersatte jag Bibeln på samtliga Hotell i Världen.
220 år senare såldes jag fortfarande fast till kampanjpris på Åhlens.

DAG 239

0600: Flög upp ur sängen med ett brett leende. Fnittrade hela vägen till toaletten.
0601: Kissade.
0610: Frukost till Uptempo musik på P2. Skrattade mig igenom Tidningen.
0620: Yoga, Pilates, Stepup. Kung Fu, Meditation, Fridans, Jolly Jolly Good Good HumptyDumpty Yeah Yeah.
0625: Dagens motto "Omge dig bara med lyckliga människor"
0635: Ringde Reklam Jenny som bor i Välbeställd Förort.
0700: Tog mig till Välbeställd Förort.
0830: Gick igenom Villaområde. Tänkte på döden. Som en Positiv sak.
0900: Framme hos Jenny. Hon log. Jag log. Vi log. Och fnittrade.
0915: Ramlösa Rally. 3 Ramlösa var, på 5 minuter. Bra för... hyn?
0918: Jenny visade kort på sina tre Blondlockiga Barn och Välrakade Man.
0919: Vi skrattade, fnissade och myste över hur lycklig Jenny var.
0920: Jenny visade sitt nya kök. Jag skrattade. Hon skrattade. Jag kissade på mig.
0925: Jag duschade.
0930: Jenny gjorde närmanden. Jag skrattade och viftade bort henne.
0931: Jenny viftade bort mig.
0932: Jenny duschade.
0940: Jenny visade sitt CV, sina Guldägg, Barnens betyg och ett "Tack för senast" SMS från Dalai Lama.
0941:Vi fnittrade och skrattade och log och var glada över hur härligt livet var.
0945: Jenny bjöd på Ekologiska Fullkorns Croissanter. Jag åt en. Jenny åt åtta.
0946: Vi fnittrade över hur galen hon var.
0947: Jag frågade Jenny hur hon gör för att vara så härligt lycklig, fnittrig och galen.
0948: Jenny fnittrade och sa: "Äsch"
0949: Kräkpaus.
0953: Jenny kom tillbaka från toaletten.
0954: Jag påpekade att hon hade lite kräk kvar i mungipan.
0955: Jenny fnittrade och sa: "Äsch".
0954: Vi drack tre Ramlösa till
1000: Kisspaus.
1010: Jenny avslöjade hemligheten till lycka och framgång.
1011: Jag fick ett epileptiskt anfall.
1012: Det visade sig vara ett inverterat skrattanfall.
1013: Jenny fnittrade och busringde 112
1015: Jag åkte ambulans hem.

DAG: 240

Jag har lyssnat klart på den Amerikanske HörapparatsCoachen.
Det tog hela natten. Jag sov mest.
När jag vaknade imorse var jag en ny person.
Ren, hel, rak rygg, medalj på bröstet och redan påklädd.
Jag mötte min spegelbild med ett enormt leende och ovanligt bred käke.
Tog mig till Nytorget för att möta Världen och Potentiella KulturArbetsgivare.
Sprang på en Röd Mustaschman från KulturEliten.
Attackerade honom genast med mitt 100 dollars leende.
Frågade vad han gjorde nu för tiden.

"Film" sa han

"Vilken Genre" frågade jag och såg svår men ändå tillgänglig och ärligt intresserad ut.

"Honkong" sa han, drog i sin Mustasch och tittade på klockan. "Jag måste resa dit... om två timmar"

"KUL!" sa jag och rättade till mina bröst (ett av dom hade ramlat ur Pushupbh:n som jag hade för att ....se ännu rakare ut i ryggen)

”Vad gör du då … nu för tid…” frågade den Röde Mustaschmannen.

”JAG ÄR KULTURARBETARE!" sa jag och ställde mig lite bredbent för att ge ett tryggt och stabilt intryck
"Jag har precis kvalat in på en väldigt fin institution där jag får vara i process hela tiden. Och utvecklas och sånt. Och gå kurser. Betalt är det också. Så har jag nästan skrivit en bok. Fast det var förra året. Och idag tänkte jag bygga ett ENORMT MAUSOLEUM över: mig själv. "

”Jahaja, ja" sa Mustachmannen och kollade sin mobil och gick.

Jag gick hem med seger i blicken och lätta steg.
Väl hemma la jag mig på mitt träkors.

Min hjärna går på högvarv.
Jag tror att den Amerikanske HörapparatsCoachen har bosatt sig i den.
Mycket tyder på det.

DAG: 241

Motto:
”Det gäller att äta eller att ätas”

(Spärrvakt Sara gav mottot till mig. Hon, i sin tur, hade fått det från KöttBonden utanför Umeå. Som har läst min Blogg och således fått det från mig.)

DAG: 242

Igår grät jag hos Gunnar och Siv.
Idag har jag fått DN, Elräkningen och ett mail från
"How to enlarge your Penis"
Ordningen är återställd. I'm back. Det finns en Gud.
(Som tydligen vill att jag skall ha en väldigt stor snopp.)

För att fira min återuppståndelse övade jag lite på mitt träkors.
Sen ringde jag Spärrvakt Sara.

Hon blev glad när hon hörde min röst för då kunde hon berätta för någon om hennes nya "JAG ÄLSKAR KÖTT" T-shirtar
(hon har tryckt upp 50 stycken och sålt alla till en bonde utanför Umeå).
Jag sa grattis och frågade henne om hon inte skulle fråga mig hur det hade varit i Häktet.
Varför skulle jag det? frågade Spärrvakt Sara.
Sen var hon tvungen att lägga på.
Hon skulle till Spärren och stoppa folk.

Jag sitter inne på toaletten (för det är här jag tänker bäst) och försöker få ihop trådarna.
Jag måste ha raderats ur det kollektiva undermedvetna de senaste fem veckorna.
Ingen har träffat mig, saknat mig eller undrat var jag har varit någonstans.
Det enda kruxet är det här med A-kassan.
Jag borde ju rimligtvis ha försvunnit tillfälligt ur A-kassans medvetande också. Men icke. 25 A-kasse dagar ha gått upp i rök.
Det ger visserligen lite klirr i kassan.
Men mitt liv är 25 dagar kortare nu än för 25 dagar sedan.
Jag gillar inte den tanken.

"LIVET HADE ÄNDÅ VARIT 25 DAGAR KORTARE, OAVSETT OM DU ÄR UNDER DÖDSHOT ELLER INTE! IDIOT!'"

Det där var Gunnar som skriker från andra sidan väggen.
Sedan igår har vi fått någon slags telepatisk kontakt.
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Hursomhelst kan han läsa mina tankar...

"DU TÄNKER JU FÖR FAN HÖGT!! OCH DEN HÄR JÄVLA STATARKÅKEN ÄR JÄVLIGT LYHÖRD!!"

Tänker jag högt?

"KAN DU HÅLLA KÄFTEN NU SÅ ATT MAN KAN FÅ SKITA IFRED?!"


?


Jag sitter i köket och försöker få ihop trådarna.
Det är något som inte stämmer, de senaste fem veckorna..

"SKAFFA DIG ETT LIV FÖR FAN"

Gunnar igen.

"HUR DÅ?" (Det är lika bra att tilltala honom direkt.)

Gunnar: "FÖRST MÅSTE DU HA ETT MOTTO!"

Jag: "Ett motto, jag antecknar..."

Gunnar: "KÄFTEN, JAG ÄR INTE KLAR!"

Jag: "Förlåt"

Gunnar: "SEN SKALL DU GÖRA EN :"MASSIVE ACTION PLAN!"

Jag: "Vad är det?"

Gunnar: "VA FAN VET JAG, JAG E BARA EN ENKEL KNEGARE"

Jag: "Men varför sa du det då?"

Gunnar "JAG HAR RÅKAT FÅ IN EN SÅN DÄR AMERIKANSK COACH I MIN HÖRAPPARAT. DEN JÄVLA STRIDSPITTSFJOLLAN LÄMNAR MIG INTE IFRED. VILL DU HA HONOM? "

Jag: "O YEAH, SEND HIM OVER, GOD BLESS, HALLELUJA, AMEN!"

DAG: 243 (eller?)

Klockan 19:00 igår kväll kom jag fram till att jag antagligen inte existerar.

Jag gick in i badrummet för att se om jag hade någon spegelbild.
Men spegeln bekräftade bara det jag redan visste: Jag var osynlig.

Jag tog mig en kopp thé och kände ett enormt lugn sprida sig i kroppen.
Klockan 19:05 somnade jag.
Jag vaknade tolv timmar senare i ett nytt eteriskt tillstånd.
Allt kändes lätt och möjligt.
Jag försökte göra en plan för dagen men eftersom jag varken hade kropp eller hjärna så gick det inte.
Plötsligt var världen full av möjligheter, alla fysiska och psykiska lagar var upplösta. Jag kunde ta mig vart jag ville.

Av någon anledning hamnade jag hos mina närmaste grannar:
Gunnar och Siv.
De låg fortfarande och sov medan jag flög omkring i deras lägenhet.
Jag studerade deras stackars kroppar som låg fjättrade vid sängarna.
Bundna till tyngdlagen. Gunnar snarkade. Siv höll andan.

Min blick föll på en mystisk bok som låg på Gunnars nattygsbord.
Jag flög närmare och tog upp den.
Sen gick jag in i köket och började läsa.

Tio minuter senare vaknade Siv.
Jag satt lugnt kvar och läste. Trygg med tanken att jag befann mig i ett icke existerande, osynligt tillstånd.
Jag kände ett pirr i kroppen. Snart skulle de komma in och äta frukost och jag skulle få vara med, mitt i, utan att synas.
Jag skulle lyssna till deras morgonsura konversationer.
Se hur de skickar osten. Utan att titta på varandra.
Höra hur de kommenterar nyheterna i tidningen.
En av dom kanske släpper sig. Harklar sig. Ber inte om ursäkt.

Två minuter senare kom Siv in i köket och gav ifrån sig ett illvrål.
Jag fortsatte läsa och antog att hon hade snubblat på tröskeln eller något liknande. En halvsekund senare kom Gunnar inrusandes.

"VAD I HELVETE GÖR DU HÄR?"

Jag fortsatte läsa men måste erkänna att jag blev lite störd av deras gräl.
Dessutom tyckte jag att Gunnar hade en väldigt tråkig ton mot sin fru.
Då kände jag en hand på min axel. Det var Siv.

"Vad gör du här? Och varför sitter du och läser Prostatacancerförbundets stadgar?"

"Det fanns inget annat att läsa" sa jag utan att lyfta blicken från boken.
Sen började jag gråta.

DAG: 244 (enligt den nya tidräkningen )

Det är något som inte stämmer.

Ingen verkar ha märkt att jag har varit häktad i fem veckor.

Ingen av mina grannar nämner något om mitt tillfälliga försvinnande.

Inte ens min lägenhet vittnar om någon frånvaro.

När jag kom hem i måndags förväntade jag mig en hög av post, tidningar, räkningar och några Inkassokrav.
Sånt som får en att känna sig viktig.

Men icke. Inte ens minsta lilla Direktreklam.

Jag tycks ha varit försvunnen ur alla grannars, företag, distributörers och systems medvetande.

Eller så har jag inte varit försvunnen alls.

Jag har hängt knäveck i mitt träkors hela dagen och funderat på om jag verkligen finns.

Det skulle vara en stor lättnad om jag kom fram till att jag inte gjorde det.

DAG: 271 a. k. a. DAG: 245

08:30
Telefonen ringer.
Jag ligger fortfarande och sover men svarar tydligen ändå.
En kvinnoröst viskar att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att systemet är en lyx jag inte kan unna mig.
Kvinnan i telefonen blir tyst. Sen frågar hon vad jag pratar om.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att jag befinner mig i ett parallellt universum och ber henne och hennes Orcher att lämna mig ifred. Sen lägger jag till att hon luktar Amorphophallus titanum (lat:oformlig manslem)
Kvinnan i luren säger att hon överväger att ringa polisen och anmäla mig för trakasserier.

Ungefär då vaknar jag. Jag harklar mig, ber om ursäkt och säger att jag inte tar ansvar för den konversation som utspelade sig tidigare eftersom jag inte var vid medvetande.
Kvinnan godtar min ursäkt.
Jag tackar och frågar vad hon vill.
Kvinnan i luren säger att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag svarar att jag älskar systemet och gärna vill fortsätta åka runt i det.
Kvinnan i luren upprepar att jag isåfall borde infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00.

AF KULTUR ÖST 10:00
Jag sitter i en filtbeklädd röd designstol och studerar Arbetsförmedlare som avverkar den ena Arbetslösa Kulturarbetaren efter den andra. Alla ler, pratar snällt och är solbrända.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Skönt. Men konstigt.
Jag har ju ändå varit skäligen misstänkt för att ha fört bort en av deras arbetskamrater.

10:30
Jag sitter fortfarande i den filtbeklädda röda designstolen.
Arbetsförmedlarna avverkar fortfarande Arbetslösa Kulturarbetare.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Fortfarande skönt.

11:00
Jag har somnat i min filtbeklädda röda designstol.
Huvudet hänger vid bröstet. Dreglar lite.
Ganska skönt.

Någon knackar mig på axeln.

JOBBCOACHEN?!

"IN PÅ MITT KONTOR! NU!"

11:01
Jag och Jobbcoachen inne på Jobbcoachens kontor kallat "Regissören" .
På kontoret finns ett skrivbord, en dator och en självlysande jordglob.
Jobbcoachen sitter i kontorsstol (lyxvarianten: svart läder, armstöd och huvudkudde)
Jag sitter på en gul Ikeapall som heter Evert.

"HUR HAR SOMMAREN VARIT DÅ?" frågar Jobbcoachen, småler och bjuder mig på ett tuggummi.

"Jo tack, jämna plågor" svarar jag och tar ett tuggummi.

Tyst en stund. Jobbcoachen studerar mig. Hon ler fortfarande.

"Du är inte särskilt solbränd" säger hon och snurrar ett halvt varv och knappar in något på datorn.

"Hur var vädret i Polen?" frågar jag

Jobbcoachen snurrar tillbaka ett halvt varv och borrar ögonen i mig.

"Ett ord till om Polen och jag försvinner igen" väser hon mellan tänderna.

Jag nickar, tuggar lite och försöker göra en bubbla med mitt tuggummi.
Det går inte så bra.
Jobbcoachen snurrar tillbaka till sin dator.

"Nu skall vi se, du har 245 A-kasse dagar kvar"

"Nä" säger jag "271 dagar, de senaste fem veckorna räknas väl inte?"

"Varför skulle de inte göra det?" frågar Jobbcoachen utan att lyfta blicken från sin dator.

"Men jag har ju suttit häktad, jag har ju inte haft någon möjlighet att..." säger jag

"Systemet säger ingenting om häktad. Systemet säger 245 dagar. Och då är det 245 dagar. 245 dagar till Dagen D"
myser Jobbcoachen och knackar lite på skrivbordslådan där hon förvarar sin Colt.
"Från och med nu är det jag som sätter reglerna" Jobbcoachen tittar mig rakt i ögonen.
"Din attityd under hösten 2009 skall vara: Extremt Positiv, Väldigt Följsam och Helt Befriad från Sarkasmer. Är det uppfattat?"

"Det är absolut uppfattat, inga problem. Jag är: JätteGlad, Flexibel och Fullständigt Seriös" svarar jag.

"Om du andas minsta pessimism försvinner jag och du blir inburad för alltid. Uppfattat?"

"Okidoki uppfattat" säger jag och tuggar jättemycket på mitt tuggummi.

"Vi träffas minst en gång i veckan. Du får reda på var, när och hur någon timma innan vi skall träffas. Uppfattat?"

"Uppfattat" säger jag och gör tummen upp.

"Till nästa gång vi skall ses skall du ha formulerat ett MOTTO! Det skall vara fullt av optimism, framåtanda och vinnarglädje. Och så får det gärna vara lite rivigt"

"Rivigt?"

"Märk inte ord, då skjuter jag dig."

"Uppfattat" säger jag, blinkar med höger öga och gör V- tecknet.

DAG 272: NO MORE HÄKTET!

Måndag 17:e Augusti 0900:

Sprang ut från Kronobergshäktet
Ner mot Norrmälarstrand.

Solen sken bakom molnen. Måsarna skrattade mig rakt upp i ansiktet.
Jag skrattade tillbaka.

Sprang mot Rålis.
Sprang runt min egen axel i ungefär tio minuter.
Tjoade. Tjimmade. Gjorde kullerbyttor. Moonade.

Hoppsa steg mot Västerbron.
Jag ville ut ur stan och tog riktning söderut.
Hjulade över bron mot Hornstull.

Kort paus vid Verkstadsgatan. Köpte en kaffe.

Fortsatte springa. Spillde ut allt kaffe. Sket i det.

Sprang nedför Långholmsgatan. Sprang om 4:ans buss.

Fem höga indianhopp upp på Liljeholmsbron.
Sprang runt min egen axel i fyra minuter.
Tjoade. Tjimmade. Gjorde Kullerbyttor. Moonade.

Efter tre rungande HURRA HURRA HURRA stannade jag och slog mig för bröstet: AAAAAAAAARRRRRRRRRRGGGGGGGGGHHHHHHHHH

Människor gick förbi. Himlade med ögonen. Suckade. Stönade.
Skakade på huvudet.
Jag hörde lösryckta kommentarer som:

"Inte du igen"

"Nä nä, den här gången går vi inte på det"

"Hoppa du bara"

FÖRLÄNGD HÄKTNINGSTID TILL DEN 17:E AUGUSTI!

Kort meddelande från HÄKTET:

Lägesrapport:
Jag har fått förlängt till den 17:e augusti.

Motivering:
Förargelseväckande beteende inne på Häktet.

Det enda jag har gjort är att jag försökt övertala en av Vakterna att de kanske behövde en personlafest på avdelningen eftersom jag hade märkt att det var väldigt dålig stämning bland Personalen. Och att det antagligen berodde på deras Chef.
Vakten blev så glad över att någon såg henne och den övriga personalens mödor att hon började gråta.
Sen sa hon att hon tyckte att en personlafest var en utmärkt idé.
Jag föreslog att de kunde ha den på sån där helgkryssning till Tallin.
Vakten var helt med på noterna.
Jag föreslog att jag kunde följa med på kryssningen och stå för underhållningen, eftersom jag var KulturArbetare och väldigt vig.
Vakten påminde mig om att jag satt i Häktet skäligen misstänkt för något (hon visste inte vad eftersom hon inte läst min blogg).
Då passade jag på att tänja lite på sanningen och sa att jag hade hamnat fel.
Egentligen borde jag sitta i fyllecell.
Eftersom jag har alkoholproblem.
Eller, jag har samma symptom som en som har alkolholproblem.
Eftersom min hjärna konstant är på rymmen.
Vilket tydligen väcker förargelse. Därför måste jag spärras in.
Vakten skakade på huvudet och suckade något om systemet och att det är väldigt snäva ramar för vad som är "normalt beteende" nuförtiden.
Jag höll med och sa att det kändes som om vi var bästisar.
Det tyckte hon med.
Så när vi hade konstaterat det sa jag att jag nog borde följa med på kryssningen till Tallin, som moraliskt stöd till henne (min nya bästis) och personalen.
Jag kunde sitta i en av fyllecellerna på färjan och ta emot kriminalvårdsanställda som behövde prata ut.
Som tack kunde jag få gå iland några minuter i Tallin och se på de Estniska fåglarna och känna friheten i deras vingslag.

Min plan var att jag skulle passa på att smita när hon och jag tittade på fåglar.
Jag skulle ta mig till Polen, hitta Jobbcoachen och få hem henne till Sverige.
På så sätt skulle jag bli rentvådd från misstankarna att jag har fört bort Jobbcoachen.
Dessutom skulle alla skämmas jättemycket för att de frihetsberövat en Arbetslös Kulturarbetare.
Jag skulle därmed få en offentlig ursäkt och kanske ett flersiffrigt skadestånd.

Hursomhelst dagen efter mitt och vaktens lilla samtal gick allt åt helvete.
Hon hade genast gått till Chefen och föreslagit en personalfest på en kryssning till Tallin och att jag skulle vara med som moraliskt stöd i en av fyllecellerna.
Chefen hade frågat varför Personalen behövde moraliskt stöd.
Vakten hade sagt att det berodde på Chefen.
Hur menar du? hade Chefen frågat.
Du är en maktmissbrukande fascist, hade Vakten sagt.
Chefen hade frågat var hon hade fått det ifrån.
Vakten hade sagt att hon fått det från mig.

Resultat:
Förlängd häktningstid till den 17:e augusti samt en kurs i ART.
Jag har ingen aning om vad det är, men med all sannolikhet har jag redan gått den.