DAG: 271 a. k. a. DAG: 245

08:30
Telefonen ringer.
Jag ligger fortfarande och sover men svarar tydligen ändå.
En kvinnoröst viskar att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att systemet är en lyx jag inte kan unna mig.
Kvinnan i telefonen blir tyst. Sen frågar hon vad jag pratar om.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att jag befinner mig i ett parallellt universum och ber henne och hennes Orcher att lämna mig ifred. Sen lägger jag till att hon luktar Amorphophallus titanum (lat:oformlig manslem)
Kvinnan i luren säger att hon överväger att ringa polisen och anmäla mig för trakasserier.

Ungefär då vaknar jag. Jag harklar mig, ber om ursäkt och säger att jag inte tar ansvar för den konversation som utspelade sig tidigare eftersom jag inte var vid medvetande.
Kvinnan godtar min ursäkt.
Jag tackar och frågar vad hon vill.
Kvinnan i luren säger att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag svarar att jag älskar systemet och gärna vill fortsätta åka runt i det.
Kvinnan i luren upprepar att jag isåfall borde infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00.

AF KULTUR ÖST 10:00
Jag sitter i en filtbeklädd röd designstol och studerar Arbetsförmedlare som avverkar den ena Arbetslösa Kulturarbetaren efter den andra. Alla ler, pratar snällt och är solbrända.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Skönt. Men konstigt.
Jag har ju ändå varit skäligen misstänkt för att ha fört bort en av deras arbetskamrater.

10:30
Jag sitter fortfarande i den filtbeklädda röda designstolen.
Arbetsförmedlarna avverkar fortfarande Arbetslösa Kulturarbetare.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Fortfarande skönt.

11:00
Jag har somnat i min filtbeklädda röda designstol.
Huvudet hänger vid bröstet. Dreglar lite.
Ganska skönt.

Någon knackar mig på axeln.

JOBBCOACHEN?!

"IN PÅ MITT KONTOR! NU!"

11:01
Jag och Jobbcoachen inne på Jobbcoachens kontor kallat "Regissören" .
På kontoret finns ett skrivbord, en dator och en självlysande jordglob.
Jobbcoachen sitter i kontorsstol (lyxvarianten: svart läder, armstöd och huvudkudde)
Jag sitter på en gul Ikeapall som heter Evert.

"HUR HAR SOMMAREN VARIT DÅ?" frågar Jobbcoachen, småler och bjuder mig på ett tuggummi.

"Jo tack, jämna plågor" svarar jag och tar ett tuggummi.

Tyst en stund. Jobbcoachen studerar mig. Hon ler fortfarande.

"Du är inte särskilt solbränd" säger hon och snurrar ett halvt varv och knappar in något på datorn.

"Hur var vädret i Polen?" frågar jag

Jobbcoachen snurrar tillbaka ett halvt varv och borrar ögonen i mig.

"Ett ord till om Polen och jag försvinner igen" väser hon mellan tänderna.

Jag nickar, tuggar lite och försöker göra en bubbla med mitt tuggummi.
Det går inte så bra.
Jobbcoachen snurrar tillbaka till sin dator.

"Nu skall vi se, du har 245 A-kasse dagar kvar"

"Nä" säger jag "271 dagar, de senaste fem veckorna räknas väl inte?"

"Varför skulle de inte göra det?" frågar Jobbcoachen utan att lyfta blicken från sin dator.

"Men jag har ju suttit häktad, jag har ju inte haft någon möjlighet att..." säger jag

"Systemet säger ingenting om häktad. Systemet säger 245 dagar. Och då är det 245 dagar. 245 dagar till Dagen D"
myser Jobbcoachen och knackar lite på skrivbordslådan där hon förvarar sin Colt.
"Från och med nu är det jag som sätter reglerna" Jobbcoachen tittar mig rakt i ögonen.
"Din attityd under hösten 2009 skall vara: Extremt Positiv, Väldigt Följsam och Helt Befriad från Sarkasmer. Är det uppfattat?"

"Det är absolut uppfattat, inga problem. Jag är: JätteGlad, Flexibel och Fullständigt Seriös" svarar jag.

"Om du andas minsta pessimism försvinner jag och du blir inburad för alltid. Uppfattat?"

"Okidoki uppfattat" säger jag och tuggar jättemycket på mitt tuggummi.

"Vi träffas minst en gång i veckan. Du får reda på var, när och hur någon timma innan vi skall träffas. Uppfattat?"

"Uppfattat" säger jag och gör tummen upp.

"Till nästa gång vi skall ses skall du ha formulerat ett MOTTO! Det skall vara fullt av optimism, framåtanda och vinnarglädje. Och så får det gärna vara lite rivigt"

"Rivigt?"

"Märk inte ord, då skjuter jag dig."

"Uppfattat" säger jag, blinkar med höger öga och gör V- tecknet.

DAG 296

AF KULTUR ÖST: CV kurs. Vi var fem utvalda personer där:
En journalist 45 år, en fotograf 28 år, en konstnär 37 år, en musiker 56 år
och så jag 32 och ett halvt. .
Vi satt alla runt ett bord. Längst bak i konferensrummet satt två jobbcoacher de var 29 respektive 47 år. De satt inte runt bordet. De hade tagit sina stolar och satt sig mot väggen. Jobbcoacherna presenterade sig som branschfolk som nu hjälper andra branschfolk att komma in i branschen igen. De vägde lite på sina stolar när de sa det. En av dom hette Kalle han var 29 år hade fräknar, krulligt hår och keps. Han sa att han gärna hjälpte med allt möjligt. Översätta brev från engelska och sånt. Eller bara lyssna om man ville prata.

”Inget är för lågt inget för högt. Jag är här för er” sa han och sträckte ut sina armar.

Jag gick fram och gav honom en kram.

”Tack” sa jag. ”Vi kanske kan bli ihop” viskade jag i hans öra.

Längst fram stod Arbetsförmedlare och tittade medlidsamt på oss. De sa att de tyckte extra synd om oss kulturarbetare för vi är ju så kompetenta men ändå så arbetslösa. De sa att regeringen tror att det är för att vi inte är duktiga på att marknadsföra och sälja oss. Regeringen menar att man skall vara glad att man får hålla på med sin hobby men därför inte tro att det skall vara kul för det. Man måste öva sitt stora vita leende, polera sina framfötter och vässa sina armbågar. Sen skall man skriva spontanansökningar där man säljer sig som om man är en dammsugare framställd av NASA. Extra duktig på att suga. Maxisug. Suga, svälja, få bort kvalster och andra onödiga former av liv. Så måste man se på sig själv. Som något unikt. Framställd av ett rymdforskningscenter i USA.
Vi alla utvalda som satt i gruppen nickade och höll med.
Den 45 årige journalisten sa: ”Jaha.”
Då sprack Arbetsförmedlaren upp i ett leende.

”Nämen ni verkar ju vara en extra talför grupp. Vissa grupper vi har sitter bara tysta”

Han tittade menande på sin partner och på de två jobbcoacherna som satt längst bak i klassrummet och fnissade. De hade satt på sig jackorna på båda två. Och tuggade tuggummi.
Vi Utvalda Arbetslösa Kulturarbetare nickade igen.
Den 56 årige musikern sa ”Jasså”.
Då blev Arbetsförmedlaren ännu gladare. Han tittade på sin kollega och blinkade.

”Här har vi en grupp med talets gåva. Det kommer att gå bra för er. Det är jag säker på”

Alla i gruppen nickade artigt.
Den 37 årige konstnären sa ”Tack” .
En av jobbcoacherna hade somnat.
Jag räckte upp handen och frågade om man fick gå och kissa. Det fick man.