DAG 234

Nu är han såld. Till Damen från Östermalm.
50 kronor. Hon prutade såklart. Ärvda pengar. Dom är snålast.
Hursomhelst. När hon kom igår gav jag henne Hörapparaten med Coachen i.
Först blev hon lite besviken och försökte övertala mig att följa med och avlägga visit hos henne. För all framtid.
Hon hade sett fram emot en liten Kulturabetar Kvinna att leka mor och dotter med.

"Du hade varit perfekt" sa hon. "Du har alla förutsättningar: Torr hy, ingen midja och korta ben. Vi skulle ha bjudningar där du skulle servera thé och jag kunde kalla dig slampa när ingen hörde. Sen skulle du ge mig ansiktsbehandling och klämma 75 år gamla pormaskar samtidigt som jag berättade hur oduglig du var och att du antagligen aldrig kommer att bli gift" snyftade hon.

Jag erkände att hennes erbjudande lät lockande men att jag hade andra planer för min framtid.
Som att bli skjuten.

"Ja, det förstår jag" sa hon. "Som du ser ut"

Sen gav jag henne Den Amerikanske Hörapparat Coachen.
Jag tog ur den ur mitt eget öra och stoppade in den i hennes.
Efter att ha lyssnat på Coachen i två minuter tittade hon på mig och sa:
"YES WE CAN!"
Sen kastade hon sin rullator och flög ut genom dörren.
Igårkväll såg jag henne med ett Parcoursgäng i Hornstull.

Det har varit tyst i mitt huvud sedan dess.
Min hjärna har återvänt från exilen och ligger och tar igen sig i mitt undermedvetna.
Det mullrar därnere.

DAG 235

Det har ringt Blocketmänniskor hela morgonen.
Alla vill tydligen ha en liten Kulturarbetare i vardagsrummet.
Förrutom en Författare som ringde och skällde ut mig för att jag inte tog honom och hans proffesion på allvar.
Jag höll med och sa att när jag hade möjlighet skulle jag framföra hans klagomål till mig, men att jag för tillfället var på okänd ort eftersom min hjärna härbärgerades av en Amerikansk Coach.

"Vem är det jag talar med då?" frågade Författaren.

"Ja, det vet jag inte" sa jag. "Men jag är väldigt effektiv, karismatisk och välorganiserad. Dessutom är jag vig och ordvitsar gärna."

Sen ringde en Dam och frågade om jag kunde stå i hennes hall och agera klädhängare när hon skulle ha bjudning i sin våning på Nybrogatan.
Hon hade helst velat ha en Massajman med spjut, krigsmålning och halsringar men det var tydligen ont om dem nuförtiden.
Hon bad mig att puta lite extra med rumpan också, så att folk kunde lägga sina hattar och handskar i svanken, om min övriga kropp var för överbelastad.

DAG 236

Jag insåg precis att jag måste ha varit medvetslös under större delen av helgen.
Förrutom när jag annonserade ut mig själv på Blocket.
Fast det måste jag ha varit helt omedveten om.
Eftersom jag fick reda på det först när en Potentiell Köpare ringde och undrade om jag fortfarande var tillsalu.
Sen bad han att få tala med min manager: Herr "American Hör Apparat Coach" som stod som kontaktperson i annonsen.
Jag la genast på.

Det här är inte bra.
Den Amerikanske HörapparatCoachen håller på att ta över mitt liv.
På riktigt.
Sen jag fick honom förra fredagen har han: Tjatat sig in i mitt Innersta,
Tagit över mitt Medvetande och Sålt min Kropp på Blocket.
Tydligen hade han lagt ut mig på Tradera också. Utan resultat.
Jag måste bli av med honom.

DAG 238

Jag vaknade precis.
Har sovit till Den Amerikanske Hörapparatcoachen hela dagen.
Han har flyttat in i mitt huvud för att ersätta mina tankar,
som han påstår är alldeles för många och fel.

Drömde att jag var en Coffetablebook.
Jag såldes på Design Torget som en Exklusiv Trend Gadget.
Både dekorativ och innehållsrik.
Jag var omåttligt populär. Trycket var enormt.
Jag etablerade en helt ny litterär genre.
"Närmare litteratur än så här kommer man inte!"
sjöng Svenska Akademin i kör.
Alla höll med.
Sen ersatte jag Bibeln på samtliga Hotell i Världen.
220 år senare såldes jag fortfarande fast till kampanjpris på Åhlens.

DAG: 240

Jag har lyssnat klart på den Amerikanske HörapparatsCoachen.
Det tog hela natten. Jag sov mest.
När jag vaknade imorse var jag en ny person.
Ren, hel, rak rygg, medalj på bröstet och redan påklädd.
Jag mötte min spegelbild med ett enormt leende och ovanligt bred käke.
Tog mig till Nytorget för att möta Världen och Potentiella KulturArbetsgivare.
Sprang på en Röd Mustaschman från KulturEliten.
Attackerade honom genast med mitt 100 dollars leende.
Frågade vad han gjorde nu för tiden.

"Film" sa han

"Vilken Genre" frågade jag och såg svår men ändå tillgänglig och ärligt intresserad ut.

"Honkong" sa han, drog i sin Mustasch och tittade på klockan. "Jag måste resa dit... om två timmar"

"KUL!" sa jag och rättade till mina bröst (ett av dom hade ramlat ur Pushupbh:n som jag hade för att ....se ännu rakare ut i ryggen)

”Vad gör du då … nu för tid…” frågade den Röde Mustaschmannen.

”JAG ÄR KULTURARBETARE!" sa jag och ställde mig lite bredbent för att ge ett tryggt och stabilt intryck
"Jag har precis kvalat in på en väldigt fin institution där jag får vara i process hela tiden. Och utvecklas och sånt. Och gå kurser. Betalt är det också. Så har jag nästan skrivit en bok. Fast det var förra året. Och idag tänkte jag bygga ett ENORMT MAUSOLEUM över: mig själv. "

”Jahaja, ja" sa Mustachmannen och kollade sin mobil och gick.

Jag gick hem med seger i blicken och lätta steg.
Väl hemma la jag mig på mitt träkors.

Min hjärna går på högvarv.
Jag tror att den Amerikanske HörapparatsCoachen har bosatt sig i den.
Mycket tyder på det.

DAG: 242

Igår grät jag hos Gunnar och Siv.
Idag har jag fått DN, Elräkningen och ett mail från
"How to enlarge your Penis"
Ordningen är återställd. I'm back. Det finns en Gud.
(Som tydligen vill att jag skall ha en väldigt stor snopp.)

För att fira min återuppståndelse övade jag lite på mitt träkors.
Sen ringde jag Spärrvakt Sara.

Hon blev glad när hon hörde min röst för då kunde hon berätta för någon om hennes nya "JAG ÄLSKAR KÖTT" T-shirtar
(hon har tryckt upp 50 stycken och sålt alla till en bonde utanför Umeå).
Jag sa grattis och frågade henne om hon inte skulle fråga mig hur det hade varit i Häktet.
Varför skulle jag det? frågade Spärrvakt Sara.
Sen var hon tvungen att lägga på.
Hon skulle till Spärren och stoppa folk.

Jag sitter inne på toaletten (för det är här jag tänker bäst) och försöker få ihop trådarna.
Jag måste ha raderats ur det kollektiva undermedvetna de senaste fem veckorna.
Ingen har träffat mig, saknat mig eller undrat var jag har varit någonstans.
Det enda kruxet är det här med A-kassan.
Jag borde ju rimligtvis ha försvunnit tillfälligt ur A-kassans medvetande också. Men icke. 25 A-kasse dagar ha gått upp i rök.
Det ger visserligen lite klirr i kassan.
Men mitt liv är 25 dagar kortare nu än för 25 dagar sedan.
Jag gillar inte den tanken.

"LIVET HADE ÄNDÅ VARIT 25 DAGAR KORTARE, OAVSETT OM DU ÄR UNDER DÖDSHOT ELLER INTE! IDIOT!'"

Det där var Gunnar som skriker från andra sidan väggen.
Sedan igår har vi fått någon slags telepatisk kontakt.
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Hursomhelst kan han läsa mina tankar...

"DU TÄNKER JU FÖR FAN HÖGT!! OCH DEN HÄR JÄVLA STATARKÅKEN ÄR JÄVLIGT LYHÖRD!!"

Tänker jag högt?

"KAN DU HÅLLA KÄFTEN NU SÅ ATT MAN KAN FÅ SKITA IFRED?!"


?


Jag sitter i köket och försöker få ihop trådarna.
Det är något som inte stämmer, de senaste fem veckorna..

"SKAFFA DIG ETT LIV FÖR FAN"

Gunnar igen.

"HUR DÅ?" (Det är lika bra att tilltala honom direkt.)

Gunnar: "FÖRST MÅSTE DU HA ETT MOTTO!"

Jag: "Ett motto, jag antecknar..."

Gunnar: "KÄFTEN, JAG ÄR INTE KLAR!"

Jag: "Förlåt"

Gunnar: "SEN SKALL DU GÖRA EN :"MASSIVE ACTION PLAN!"

Jag: "Vad är det?"

Gunnar: "VA FAN VET JAG, JAG E BARA EN ENKEL KNEGARE"

Jag: "Men varför sa du det då?"

Gunnar "JAG HAR RÅKAT FÅ IN EN SÅN DÄR AMERIKANSK COACH I MIN HÖRAPPARAT. DEN JÄVLA STRIDSPITTSFJOLLAN LÄMNAR MIG INTE IFRED. VILL DU HA HONOM? "

Jag: "O YEAH, SEND HIM OVER, GOD BLESS, HALLELUJA, AMEN!"