DAG 281

Jag tror att min hjärna driver med mig.
Det gick upp för mig igår när jag läste igenom min barndomsbok för femte gången. Plötsligt kom jag på att jag har skrivit en exakt likadan bok förrut. Det var för sex år sedan och jag var Arbetslös (inte Arbetslös Kulturarbetare).
Jag dök ned i mina skrivbordslådor och mycket riktigt. Där var den.
Samma story. Lite argare bara.
Den var tillochmed nära på att bli utgiven.
Jag fick komma till ett förlag och prata med en Förkyld Förläggare som drack thé, hade rutig blus, lugg och svartbågade glasögon. Det började bra. Jag drack kaffe från deras nya kaffemaskin och drog några ordvitsar.
Hon skrattade två av tre gånger.
När vi hade suttit ned och snackat koffeinfritt thés välgörande effekt på hälsan var det dags för the ”juicy stuff”.
Förläggaren var jätteglad och jag vädrade framgång.

Hon inledde med att säga att hon aldrig kommer att ge ut boken.
Sen fnissade hon lite.

Jag svarade med kompakt tystnad, svepte mitt kaffe, tog påtår, svepte igen och tog en påtår till.

Sen frågade den Förkylda Förläggaren varför huvudkaraktären i min bok var så arg.

Jag svarade att hon var född sån. Det ingick i hennes genbank så att säga.

Jaha, det kan inte vara nyttigt, sa den Förkylda Förläggaren tog en klunk välgörande thé, log, njöt, snöt sig och smackade lite.

Jag tog en fjärde påtår. Svepte. Tog en påtår till och började röra mig okontrollerat.

Då rekommenderade den Förkylda Förläggaren mig en kurs i Anger Management och Positiv thinking.

Jag svarade med att jag redan gått den kursen och undrade varför hon inte kunde rekommendera mig en kurs i akvarellmålning på Tjörn istället. Det var nog den enda kurs i självförverkligande jag inte gått de senaste 73 åren.
Så kunde jag uttrycka min ilska i vattenlöslig färg också innan jag får fibromyalgi och måste tillbringa resten av mitt anspråkslösa kvinnoliv i en drejverkstad på Huddinge Rehab.

Sen gick jag.

DAG 282

Det har varit helg och jag har:

1) Solat mig blödig (så att jag ser fräsch ut inför eventuella intervjuer med Potentiella KulturArbetsgivare).

2) Gått en promenad med Spärrvakt Sara (som mest gick ut på att hoppa in i olika buskar eftersom hon inbillade sig att hon såg agroplankare, som hon har stoppat i spärren, hela tiden).

3) Skrivit en bok!

Att skriva en bok gick ganska snabbt. 36 timmar bara.
Nu skulle man kunna tro att den är kort. Men icke.
Den är c:a 250 sidor och handlar om min barndom.
Tror jag iallafall.
Eftersom jag har infantil amnesi (som i mitt fall innebär att jag har en minnesförlust som sträcker sig fram till elva års ålder)
så vet jag inte riktigt om det är en bok om just min barndom jag har skrivit.
Det kan mycket väl vara någon annans barndom som jag råkar komma ihåg.
Om man tror på det kollektiva undermedvetna kan det vara så att min hjärna (under de 36 timmarna jag skrev boken) råkade surfa in på någon annans hemsida och fick för sig att den hade kommit hem till mig.
Fast jag tror inte det. Jag känner igen flera av karaktärerna och är ganska övertygad om att jag har träffat dom förr.

Hursomhelst är boken ett steg i den massiva jobbsökarkampanj jag kört sedan i fredags. När jag slutade vara ZEN och blev mer "svish, svush, pang på, rakt fram, krash, kow, jag- är- något- unikt- framställd- av -NASA".
Det hela började med att jag skulle skriva ett spontansökarbrev till samtliga Potentiella KulturArbetsgivare i Stockholm. När jag kom till att "berätta lite om mig själv" så kunde jag inte sluta skriva.
Så det blev en bok istället.
Den är bra också. Full av ordvitsar, slapsticks och en fruktansvärt förbannad huvudperson.

Nu skall jag ringa ett förlag och få den utgiven.
Jag är säker på att det kommer att gå som smort.

DAG 283

Äh va fan.
Jag måste söka jobb.
Jag kan inte hålla på så här.
Jag har hittat en hemsida som heter ”Vi mellan Jobben”.
Den är fantastiskt uppmuntrande.
Jag skall göra som Jobbcoachen sa.
No more ZEN här inte! Rakt på bara! PLÖJA!!!

DAG 284

Det är sol ute och de flesta Potentiella Kultur Arbetsgivare sitter nog på någon uteservering och Twittrar.
Så jag tänkte att jag skulle gå till Nytorget och nätverka lite.
Den enda Potentiella Kulturarbetsgivaren jag såg där var Kjell Sundvall och han är inte så Kultur. Han är mer Beck.
Och jävligt solbränd. Helt röd i fejan. Dessutom har min kompis Genus Göran (han är genuskonsult och väldigt stolt) dömt ut Kjell som en slags heteronormativ Antikrist. Och eftersom jag antagligen är Jesus så bör vi nog undvika kontakt.

Så när jag såg Kjell sökte jag genast skydd i närmaste buske.
Där träffade jag min kompis Spärrvakt Sara.
Hon hade suttit i busken en kvart ungefär.
Mest för att undvika en agroplankare hon stoppade i spärren imorse.
Men också för att hon tyckte det svalkade i skuggan.
Och för att hon gillar när taggiga buskgrenar kliar på hennes eksem.

När Kjell och Agroplankaren hade försvunnit gick vi och tog en kaffe.
Vi pratade lite om livet och goda gärningar.
Spärrvakt Sara sa att hon var väldigt nöjd med sin insats i samhället.
Hon stoppar ändå folk som rusar fram i tillvaron och snart har hon samlat ihop en massa pengar på att stoppa folk och då skall hon åka ut till landet och ha en ateljé och ta kort på konstiga människor och vara i harmoni med en massa kor. Jag tror inte att hon kommer att vara i harmoni med kor.
Fast jag sa ingenting.

"Kor är bra" sa jag och smuttade på mitt kaffe.

Då blev Spärrvakt Sara glad. ”Du är klok, du” sa hon.

"Du är också klok." svarade jag " För att vara ko"

Sen skrattade jag lite åt min egen Tjuren Fredinad ordvits.
Spärrvakt Sara skrattade inte.
Hon satt tyst i tio minuter till jag hade sagt förlåt och lovat henne att jag aldrig skall likna henne vid en ko mer.
Sen var vi kompisar igen. Och höll med varandra om allt.
Spärrvakt Sara kom fram till att vi (Spärrvakter och Arbetslösa Kulturarbetare) är en annan sort än alla de där kollektivtrafikanterna som måste hinna med tunnelbanan hela tiden.

"Just det" sa jag "Vi är mer ZEN, inte så där västvärld stressiga"

Sen drack vi lite mer kaffe. Jag fyllde på med mjölk och socker.

"Jag har slutat med socker" sa Spärrvakt Sara. ”Jag tror jag knarkade socker förrut. Så det tog ett tag att tända av. Typ en vecka. Jag svettades och var tvungen att shoppa på Myrornas hela tiden.”

"Jag vill också shoppa på Myrornas" sa jag.

Sen var Spärrvakt Sara tvungen att gå.
Vi bestämde att vi skulle ses i buskarna nästa vecka igen.

DAG 285

Nu har jag fått ligga med en kille. Han är iochförsig 12 år yngre (det är roligt att man blivit så gammal att det inte är straffbart att ligga med någon som är 12 år yngre) men jag hade inte fått ligga på ett tag så jag tackade ja.
Jag visade alla mina vigkonster för honom. Gick ner i spagat och så.
Men det var innan vi låg med varandra.
När vi låg med varandra funderade jag mest på olika porriga grejer som jag inte tänker berätta här.
Här går min gräns för vad man delar med sig kan man säga. Jag är medveten om att sex säljer och att kvinnor som skriver eller pratar om att de onanerar och sånt är bra. Man skall inte skämmas för sin sexualitet som kvinna.
Prata på bara! Dela med dig, syster! Låt världen få veta!
Men här är jag aningen Kristdemokratisk.
Jag vägrar. Jag tänker inte avslöja något mer om mitt sexliv.

Mer än att jag är vig.

Och han var också ganska vig.

Så vi snackade lite om att spela in ny slags porrfilm. Akrobatporr.
Kanske Cirkus Cirkör skulle kunna sponsra.
Nycirkus goes porr. Där är en nisch man kan satsa på.
Vi kom ganska långt, skrev till och med en affärsplan.
Så övade vi lite på mitt träkors som jag nu har hängt upp i taket som en trapets. Tills jag kom på att vi inte hade legat färdigt med varandra.
Då var vi tvungna att göra det. Sen sa vi hej då, så gick han.

DAG 286

Jag drömde att min Hjärna fick ben i natt.
Den låg och sov i mitt Huvud och plötsligt växte det ut två ben.
Så sprang den iväg.
När jag insåg vad som höll på att hända satte jag efter den.
Jag såg hur den kutade mot en Buss vid en Hållplats.
Den hann med nöd och näppe upp på Bussen.
Men när den kommit på fastnade den med foten i dörren.
Och Hjärnan skrek. Och Bussen ville åka. Och Bilarna tutade.
Och det blev Trafikstockning och Kaos och Tjut och Sammanbitna Svenska Män fick chansen att leva ut Århundradets Samlade Aggressioner.
Och plötsligt kunde jag känna hur Världen roterade.
Men eftersom jag inte hade någon Hjärna blev jag inte yr.
Mest dum, glad och pirrig i magen.
Jag hörde hur Hjärnan skrek inifrån bussen ”MEN ÅK DÅ FÖR FAN!”

DAG 287

”When I buy wife she was very nice, she cook good and was strong on plow” Borat

Jag har varit på nätverksmöte!
Vi arbetslösa utlasade, kulturarbetarkvinnor har ordnat ett nätverk.
Där sitter vi och ältar, gnäller och stickar oss igenom dagarna.
Nej, det är inte sant. Någon sa att männen är så bra på det där med nätverk och att vi kvinns också borde nätverka för att vi är så dåliga på bla, bla, bla och bla. Så AF KULTUR ÖST fixade en grupp. Där pratar vi.
Idag pratade vi om arbetsmarkanden.
Jobbcoachen var där. Hon från Polen. Hon är väldigt genus.
Hon satt och skrek ut olika slagord till oss kvinnor.

”DET ÄR BARA ATT PLÖJA!" sa hon. ”SVISH SVUSH FULL FART FRAMÅT! GENOM ÅKERN! GÖR SOM MÄNNEN, LJUG OM ER KOMPETENS: VAR INTE SÅ FÖRBANNAT ÄRLIGA!”

”Ursäkta, jag undrar en sak…” sa en 35 årig violinist som satt längst bak i konferensrummet vi befann oss i.

”SLUTA URSÄKTA DIG!” Skrek Jobbcoachen. ”NÄSTA FRÅGA!”

”Ja, det är det här med inkvotering…” fortsatte tjejen.

”DET ÄR VÄL INGET FEL MED DET?” Jobbcoachen tittade på henne med sin polska genomträngande blick.

”Nej det..”

”UT MED SPRÅKET FLICKA! JAG HÖR JU INTE VAD DU SÄGER!”

”Jo det här med inkvot..”

”HUR SITTER DU EGENTLIGEN? STRÄCK PÅ RYGGEN. UPP MED BRÖSTET! TA FÖR DIG! VAR INTE EN SÅN MES! NÄSTA FRÅGA!”

En tjej med små nätta glasögon, brunt hår i knut, rött pärlhalsband och svarta kläder räckte upp handen. Men tog snabbt ner den när hon såg att Jobbcoachen tog sats att börja prata igen.


”NU VILL JAG GE ETT KONSTRUKTIVT RÅD: NÄR NI BLIR SÄRBEHANDLADE SÄG TILL MÄNNEN ATT DOM BEHANDLAR ER SOM EN JUDE! SKULLE NI GÖRA SÅ HÄR OM JAG VAR JUDE? KAN NI FRÅGA. DET BRUKAR TA FART.”

”Ja för män gillar inte att bli kallade nazister” sa en Regissör.

”JUST DET, SÄG ATT NI ÄR JUDAR!” Jobbcoachen sneglade mot mig som satt med krökt rygg, krökt näsa och dreglade över en påse pengar som jag inbillade mig stod framför mig.

”DU FÅR URSÄKTA MIG” sa Jobbcoachen till mig ”MEN DET ÄR VERKLIGEN SANT ATT DE GÅR IGÅNG PÅ NÄR MAN SÄGER DET DÄR MED JUDE.”

”BE MY GUEST ” sa jag ”JUDA på bara.. jag bJUDEr på det.. he he”
(Ett lite misslyckat försök till judisk ordvits.)

Sen blev jag juden med hela gruppen. Folk började dra judeskämt som hade legat och slumrat i hundratals år. Eller åtminstone 60. Äntligen.
Jag satt och spanade om det fanns några andra små arbetslösa kulturarbetande judeflickor i gruppen.
Om det fanns det var det ingen mer än jag som gick ut med det.
Högst förståeligt.
Ytterligare en särpräglande egenskap jag måste lyfta fram.
Jag är JUDE också.
Förutom att jag är effektiv kompetent, luktar svett ibland, och karismatisk.
Det kan stå under övrigt på mitt CV.
Jag är vig, ligger alltid lite i framkant och JUDE.
Det borde garanterat ge mig jobb. Eller någon typ av sammanhang. Gruppboende kanske.

DAG 288

Midsommarafton ikväll.
Jag skall vara hemma och vältra mig i självförakt.
Iallafall till klockan fem.
Då skall jag till Nytorget och fira med några Självständiga Konstnärer som står utanför sånt där som traditioner. Jävligt Punk.
Kanske jag kan öva lite på det där korshängandet i någon Midsommarstång?

DAG 289

Idag hände något.
En hund fastnade med foten i bussdörrarna. Hon fick panik.
Hennes skrik fyllde upp hela bussen. Genomborrade alla.
Hon slet och slet för att bli fri men dörrarna öppnades inte.
Skriket fortsatte. Det rev i huden. Pep i öronen.
Alla i bussen stannade upp och höll sig för olika kroppsdelar.
En Tonåring höll sig om foten.
En Pensionärstant höll för öronen.
En Businessman stod och kramade sig själv hårt och gjorde konstiga miner.
Alla såg väldigt medlidande ut och sa aj aj aj aj.
Tills någon kom på att vi kanske skulle hjälpa hunden att komma loss.
Plötsligt rusade en kvinna med headset och trenchcoat upp och såg panikslagen ut.
"SNUFFY!" skrek hon och kastade sig mot hunden och dörren.
Hundens svans darrade.
Hennes ögon tittade bedjande.
Hon såg så föräldrarlös ut.
Hennes mamma, pappa eller någon annan hundsläkting borde ha varit där.
Bara de skulle förstå. På djupet. På Hunddjupet.

DAG 290

0700:Arbetsintervju

Jag hade piffat mig så att jag stack ut alldeles lagom mycket. Min jobbcoach har sagt att man skall se tillgänglig men inte slampig ut och att man skall framhäva sina specialegenskaper.
Så jag hade målat mig med ganska mycket svart runt ögonen. Eftersom de är ganska stora.
Så att man fattar att jag har stora ögon och att jag ser allt.
Jag hade en blomspräcklig tröja också, för att markera att jag hängde med i åttitalrevival modet.
Och så hade jag axelvaddar. Breda axlar ger ett stabilt intryck.
Sen hade jag joggingbyxor och joggingskor för att verka ”causal”.
Jag har hört att det är bra.

Min jobbcoach har sagt att man skall berätta om hur man kom dit man är idag. Framgångsagor och målmedvetenhet är extra bra eftersom Potentiella Arbetsgivare gillar hur den lilla människan tar sig fram och upp.
Man skall vara noga förberedd också. Därför hade jag memorerat några amerikanska hälsningsfraser som jag hade googlat dagen innan. Inledningsvis körde jag bara direktcitat från en morgonsoffsintervju på CBS.
Sen freestylade jag lite. Hursomhelst så här lät det:



POTENTIELL ARBETSGIVARE : Välkommen slå dig ned

JAG: "Godmorgon" (CBS/The Early Show)

POTENTIELL ARBETSGIVARE: God morgon. Hur är det?

JAG: "Jag är jätte lycklig" (CBS/The Early Show)

POTENTIELL ARBETSGIVARE:Tack för att du kom.

JAG: "Allt för dig. Allt för dig, det vet du" (CBS/The Early Show),

POTENTIELL ARBETSGIVARE: Berätta lite om dig själv.

JAG: "Well, låt mig bara säga att jag verkligen beundrar ditt arbete. Jag har följt dig länge och jag är ett stort fan." (direktcitat från samtliga amerikanska intervjuprogram de senaste 300 åren.)

POTENTIELL ARBETSGIVARE: Tack. Kan du berätta lite om dig.. själv?

JAG: Javisst, självklart. Jag växte upp i Göteborg på 80 talet. Du vet, det fanns knappt några bilar där då. Och som arbetarbarn så var det svårt att få jobb. Vi levde tretton barn i en enrummare i Majorna. Vi fick stå och sova. Ibland fick vi inte ens sova. Bara stå.

POTENTIELL ARBETSGIVARE: Oj. Då vet du verkligen hur det är att vara utsatt.

JAG: Nej, jag skojade bara. Jag minns inget från min barndom. Bara att den var medelklass och utspelade sig bland några radhus. Lite mobbing, kanske. Så har jag träffat Harald Treutiger en gång. Och på den vägen är det. Nu är jag här.

POTENTIELL ARBETSGIVARE: Var då?

JAG: Ja det vet jag inte. Min jobbcoach skickade hit mig under pistolhot.

POTENTIELL ARBETSGIVARE: Till en arbetsintervju hos Rädda barnen och du söker jobb som: Medlemsvärvare

JAG: Vad är det?

POTENTIELL ARBETSGIVARE: En sån som är ute bland folket och värvar medlemmar.

JAG: Såna man ser i gallerior och på Götgatan?

POTENTIELL ARBETSGIVARE: Ja

JAG: Men dom hatar man ju.


Lång paus.


POTENTIELL ARBETSGIVARE: Kan du säga tre goda egenskaper du har?

JAG: Absolut. Jag är oerhört karismatisk, effektiv och välorganiserad. Och så har jag en ganska yppig barm. Det ger trygghet.

POTENTIELL ARBETSGIVARE: Kan du säga tre negativa sidor.

JAG: Japp. Jag är lite för effektiv ibland. Jag är lite känslig. Och ibland luktar jag svett.


Lång paus.


JAG: Och ibland skarvar jag lite på sanningen mest för att göra livet lättare för andra. Eftersom jag älskar människor.
Speciellt såna som har det svårt. Svårare än jag.

POTENTIELL ARBETSGIVARE: Mmm. Det tror jag säkert. Tack. Vi hör av oss.

Efter intervjun gick jag hem och la mig på mitt träkors.

DAG 291

Jobbcoachen ringde idag.

”SÖKER DU JOBB? SKRIVER DU SPONTAN ANSÖKNINGAR? HAR DU FÅTT JOBB? LIGGER DU MED NÅGON?”

Tyst en stund. Jobbcoachen harklade sig lite.

”LIGGER DU PÅ NÅGON MENAR JAG”

” Just nu ligger jag lite spontant på ett träkors jag har gjort av drivved. Se det som en övning inför framtiden. Som ser ljus ut.” svarade jag

”Inbegriper den ett välbetalt jobb så att du slutar ligga samhället till last?” sa Jobbcoachen.

”Jobb och jobb. Hög status iallafall. Och en plats i himmelriket”

Tyst en stund.

”ÄR DET DÄR HIMMELRIKET BÖRSNOTERAT?”

”Njae” svarade jag.

”SKIT I DET DÅ! UPP OCH HOPPA! DU SKALL PÅ ARBETSINTERVJU IMORGON KLOCKAN SJU!”

Jobbcoachen höll sin vanliga föreläsning om att vi går mot en Amerikaniserad arbetsmarknad och att det är ”the era of the white mans overbite” dvs att man skall se kompetent, vit, manlig och trygg ut.
Jag berättade att jag hade lämnat in en spontanansökan om könsbyte så det där manliga kommer inte att vara ett problem.
Då avslutade Jobbcoachen med orden:

”DU HAR 291 DAGAR KVAR. GLÖM INTE DET”.

Jag tyckte mig ana hur hon laddade sin pistol på andra sidan luren.
Innan vi la på nämnde hon något om att hon skulle börja en prickskyttekurs nästa måndag.

DAG 292

Jag är nog Jesus. Jag har kommit fram till det nu och det är ganska skönt.
Det hela började med att jag har fått en Fanclub på Facebook. Det har givit mig en lätt släng av storhetsvansinne.
Jag har (typ) tolv lärjeungar. Det är räcker för att skriva ett Ännu Nyare Testamente. Som vi sen kan erövra världen med.
Det lönar sig att vara ett Aka Loser fan helt enkelt.
Det faktum att jag snart skall få snopp stärker bevisen. Jag är nog Jesus.
Det är ganska skönt att efter en sån här lång identitetskris (C.a 32 och ett halvt år) komma fram till att man är en person som har varit död i typ 2000 år och som återuppstått.
Jag skall ut och predika nu. Jag kommer att bli vantvettigt populär.
Mitt (vårt) budskap skall självklart lyda:
DET GÄLLER ATT ÄTA ELLER ATT ÄTAS!
Javisst, ut och ta för er bara! Frossa! Av livet, av varandra, av allt!
Vem vet, imorgon kanske en influensa kommer och tar era lyckliga liv ifrån er så GO NUTS! Och framförallt lyssna inte på public service. Det stinker.
Vältra er i fulkultur. Och låg moral. Och uppfyll det största i livet:

PLASTIK OPERERA ER NU! Medan ni är unga!

Det kommer att bli anarki på gatorna. Folk kommer att krossa skyltfönster.
Borra upp sina kindben. Botoxa sig svullna.
Jag kommer att få staten och kapitalet emot mig.
De kommer att känna sig nödgade att spika upp mig på ett kors på Birger Jarlsgatan. Naken med både snippa och snopp dinglades i skyn. Sen kommer jag att helgonförklaras och förevigas i historieböckerna som hon/han som satte Sverige på den heliga kartan. Folk kommer att vallfärda till Stockholm. Man kommer att vända sig till Stockholm i bönen.
Mekka är ett minne blott. Jerusalem ett skämt.

DAG 293

Jag har lämnat in en ansökan om könsbyte. Jag vet att det kan låta desperat.
Men hey. Jag är desperat.
Någonstans finns min äkta hälft.
Och vem vet det kanske rentutav är jag själv.
Jag tänkte att om jag bytte kön kunde jag träffa den andra delen av mig som jag så länge letat efter. Gräv där du står heter det ju. Så jag gräver där jag står. En penis skulle sitta fint. Kanske man kunde sätta den bredvid eller under snippan. Så kunde jag bli självförsörjande. Är inte det definitionen av att vara lyckad? Att vara självförsörjande. Oberoende.


(Dessutom har Jag räknat ut att jag har helg. Kassan betalar bara för vardagar. Mina räknade dagar har alltså blivit fler.
Jobbcoachen behöver inte ladda sin pistol förrän i maj 2010.)

DAG 294

Speedating med Potentiella Kulturarbetsgivare: 0900.
0855 Jag kom dit. Ingen där.
0900 hade fortfarande ingen kommit.
0903 en till Arbetslös Kulturarbetare.
0906 en till.
0907 tio stycken till.
0913 sex till.
0915 Jobbcoachen.
Jobbcoachen skrev upp alla som var där sen sa hon att Speeddatingen var slut. Då protesterade tre Arbetslösa Kulturarbetare och krävde att få träffa åtminstone en Potentiell Kulturarbetsgivare. Då sa jobbcoachen att vi skulle se det hela som en brandövning. Såna man hade i lågstadiet. Nästa gång kanske det är på riktigt. Då gäller det att vara beredd.

DAG 295

Nu har jag varit hos min jobbcoach!!
Egentligen är jag sjuk men jag gick ändå. Annars hotade jobbcoachen med att avanmäla mig från Kassan. Fine med mig. Jag var neddränkt i snor och feber och hade antagligen svininfluensan men om hon ville ha det så be my guest, tänkte jag.
Hon är väldigt kompetent min jobbcoach.
Hon säger att jag förminskar mig. att jag inte tror på mig, att jag inte säljer mig bra. Det är mitt stora problem.

”Inte det enda stora problemet” sa jag.

”DET DÄR VAR LITE MER INFORMATION ÄN JAG BEHÖVER. I PROFESSIONELLA SAMMANHANG SKALL MAN VARA PERSONLIG, INTE PRIVAT!” svarade hon och borrade sin blick djupt in i min konstnärssjäl.

”Men det är ju mina problem jag lever på” försökte jag. ”Det är ju det som är min ”position” Jag har kommit fram till det. Mina problem är tillverkade och framställda på ett rymdforskningscenter i USA, exporterade hit av ett gäng forskare som har inseminerat min mor och framställt mig. Nu skall jag ut och sälja mina problem till marknadspris. Man skall även finna mina problem på blocket och tradera. Så har jag en blogg, twittrar och skall trycka upp t-shirts med mina problem skrivna på fram och baksidan och ut och in så att man kan använda dem flera gånger innan de behöver tvättas. Miljövänligt.
Jag skall också sälja dockor som ältar mina problem om man trycker dom på magen. Ibland gråter dom och vill ha en kram och ibland vill de bara ha sex. Agrosex.”

Jobbcoachen tittade allvarligt på mig. Vi förstår varandra tänkte jag. Skönt.

”DU skall på Speed dating med potentiella arbetsgivare imorgon klockan 0900. Du skall presentera dig på fem minuter.”

”Vad skall de göra då?” frågade jag.

”Lyssna ” svarade hon.

”Vaddå lyssna? På en date skall man väl försöka lära känna varandra. Då måste väl båda prata?” Sa jag.

”NEJ ” svarade jobbcoachen och skrev något hemligt på datorn.

Jag tänkte att hon nog inte varit på många lyckade dater. Men jag sa inget. Hon såg så bister ut. Ibland tror jag hon kommer från någon öststat. Hon är så hård och rättfram. Så pratar hon högt och rakt på sak. Inget krussidullande och gulligullande där inte. Så jag frågade henne.

”Du är möjligtvis inte från Polen?”

”VAD HAR POLEN MED SAKEN ATT GÖRA? ” Nu var jobbcoachen lila i ansiktet. Jag tror jag gjorde henne lite upprörd. Det kanske är känsligt det där med Polen tänkte jag. Det var ju trots allt bara 20 år sen muren föll och vem vet vad stackarn har varit med om.

”Du kanske bara har dålig hörsel” Fortsatte jag för att släta över mitt misstag och lugna henne lite .

”Med den här attityden kommer du inte långt” svarade jobbcoachen och skakade på huvudet.

” Den tog mig hit” sa jag. ”Till dig. Det tycker jag är långt. För en månad sedan hade jag aldrig varit i närheten av någon jobbcoach i allmänhet och i synnerhet inte någon med dålig hörsel från Polen. Nu har jag både gått på CV kurs och kommit på en långsiktig plan på hur jag kan bli rik och känd.”

”Du skall på speeddating imorgon med potentiella kultuarbetar arbetsgivare och du skall presentera dig på fem minuter” upprepade Jobbcoachen

”Men vad skall de potentiella kulturarbetsgivarna göra då?” Frågar jag.

”Som sagt. Och nu säger jag det för sista gången. DOM SKALL INTE BEHÖVA GÖRA NÅGONTING! DE HAR MASSOR ANNAT ATT GÖRA ÄNDÅ! VI PRATAR OM VIKTIGA MÄNNISKOR HÄR! MED MAKT! DE SKALL LYSSNA OCH DU SKALL SÄLJA DIG: ”

”Skall jag sälja mig?”

”JA inte på det viset. Du skall sälja din kompetens”
Det där ordet igen. Kompetens.

”Men varför måste jag vara där då? Kan jag inte bara skicka min kompetens så kan de få se på den så kan jag sitta hemma fika eller googla eller nått?”

Nu var jobbcoachen högröd i ansiktet.

”NU SKRIVER VI EN PRESENTATION OCH SLUTAR MED DET HÄR TJAFSET! EN PRESENTATION PÅ FEM MINUTER: MAN FÅR EN VÄLDIGT KLAR BILD AV EN MÄNNISKA PÅ FEM MINUTER!”

Vid det laget hade jag fått en väldigt bra bild av jobbcoachen. Hon var ungefär en och femti lång. Ultraviolett hudfärg. Troligtvis från Polen, Slovakien eller någon av Baltstaterna och väldigt arg på mig.

”Kamrat....” försökte jag för att, ja, prata samma språk…

Nu ställde sig den lomhörda polacken upp.

”NU FÅR DET VARA NOG MED DINA SARKASMER” sa hon.

”MEN DET ÄR JU DET SOM ÄR MIN KOMPETENS!” sa jag.

Sen sprang jag därifrån.
Jag hörde hur hon nös i bakgrunden.
Ha ha… jag har upptäckt en ny kompetens jag har.
”Very competent bärare av dangerous fatal piglet virus”.
Jag är en mordmaskin. Äntligen ett tydligt uppdrag.
RIKTINING, FOKUS, SPRING OCH SPRID!

DAG 296

AF KULTUR ÖST: CV kurs. Vi var fem utvalda personer där:
En journalist 45 år, en fotograf 28 år, en konstnär 37 år, en musiker 56 år
och så jag 32 och ett halvt. .
Vi satt alla runt ett bord. Längst bak i konferensrummet satt två jobbcoacher de var 29 respektive 47 år. De satt inte runt bordet. De hade tagit sina stolar och satt sig mot väggen. Jobbcoacherna presenterade sig som branschfolk som nu hjälper andra branschfolk att komma in i branschen igen. De vägde lite på sina stolar när de sa det. En av dom hette Kalle han var 29 år hade fräknar, krulligt hår och keps. Han sa att han gärna hjälpte med allt möjligt. Översätta brev från engelska och sånt. Eller bara lyssna om man ville prata.

”Inget är för lågt inget för högt. Jag är här för er” sa han och sträckte ut sina armar.

Jag gick fram och gav honom en kram.

”Tack” sa jag. ”Vi kanske kan bli ihop” viskade jag i hans öra.

Längst fram stod Arbetsförmedlare och tittade medlidsamt på oss. De sa att de tyckte extra synd om oss kulturarbetare för vi är ju så kompetenta men ändå så arbetslösa. De sa att regeringen tror att det är för att vi inte är duktiga på att marknadsföra och sälja oss. Regeringen menar att man skall vara glad att man får hålla på med sin hobby men därför inte tro att det skall vara kul för det. Man måste öva sitt stora vita leende, polera sina framfötter och vässa sina armbågar. Sen skall man skriva spontanansökningar där man säljer sig som om man är en dammsugare framställd av NASA. Extra duktig på att suga. Maxisug. Suga, svälja, få bort kvalster och andra onödiga former av liv. Så måste man se på sig själv. Som något unikt. Framställd av ett rymdforskningscenter i USA.
Vi alla utvalda som satt i gruppen nickade och höll med.
Den 45 årige journalisten sa: ”Jaha.”
Då sprack Arbetsförmedlaren upp i ett leende.

”Nämen ni verkar ju vara en extra talför grupp. Vissa grupper vi har sitter bara tysta”

Han tittade menande på sin partner och på de två jobbcoacherna som satt längst bak i klassrummet och fnissade. De hade satt på sig jackorna på båda två. Och tuggade tuggummi.
Vi Utvalda Arbetslösa Kulturarbetare nickade igen.
Den 56 årige musikern sa ”Jasså”.
Då blev Arbetsförmedlaren ännu gladare. Han tittade på sin kollega och blinkade.

”Här har vi en grupp med talets gåva. Det kommer att gå bra för er. Det är jag säker på”

Alla i gruppen nickade artigt.
Den 37 årige konstnären sa ”Tack” .
En av jobbcoacherna hade somnat.
Jag räckte upp handen och frågade om man fick gå och kissa. Det fick man.

DAG 297

Jag har fortfarande inget att göra. Men idag skall jag till Arbetsförmedlingen igen! GÖTT! Jag har lyckats pressa mig in på Arbetsförmedlingen Kultur Öst. Eller ”AF KULTUR ÖST” som vi säger. Det är en bedrift bara det.
Dom har en massa bra åtgärder på AF KULTUR ÖST.
Som CV kurs och Jobbcoach. Där skall man lära sig sälja sig.
Jag har skrivit upp mig på varje grej.
Jag skall gå kompetensutveckling också.
Först skall jag bara ta reda på vad ”kompetens” betyder.
Ingen på AF KULTUR ÖST kan riktigt förklara det när jag frågar.
Fast dom är väldigt snälla ändå. De lägger gärna huvudet på sned och talar extra långsamt när man undrar något. Första dagen jag kom in så gick jag runt och frågade varför just jag hade kommit in. Då la de huvudet på sned och talade långsamt om för mig att AF KULTUR ÖST är en utvald Arbetsförmedling med utvalda människor som de bestämt är speciellt arbetslösa, ännu mer arbetslösa inom kultur än de som inte är lika arbetslösa inom kultur. Och att jag var en sån. Godkänd enligt staten. Kvalitetsstämplad. Kravmärkt. Första grejen på flera år jag har fått Ja på.
Jag vet inte hur jag gjorde.
Det måste ha varit min konstnärssjäl de såg. Mitt blödande hjärta. Mitt enorma huvud, som utgör 2/3 delar av min kropp, mina stirrande ögon och min lilla kropp. Och mina bröst kanske. Som är ganska stora.

DAG 298

Jag tror att Janne Josefsson är helt inne på mitt spår med avrättningar.
Jag tror faktiskt att Janne är lite hemligt förälskad i mig.
Jag tror att den där moderaten i Debatt publiken gick igång på mig också.
Och så har jag en norsk granne som kastar lystna blickar.
Nån dag skall jag tala allvar med norrmannen. Få honom att inse att det är dödfött. Eller kanske inleda ett förhållande.
Vi kanske kan ha ett sånt där av och på förhållande.
Där vi sårar varandra och har uppgörelsesex.
Allt skall ske på nynorsk. Så att jag inte behöver fatta ett skit av vad han säger.
Det är ungefär sånt jag har tänkt på idag. Så har jag röstat också.

Det är fortfarande röd dag, jobb är stängda och mina dagar är räknade.

DAG 299

Andra dagen som arbetslös. Och det är redan röd dag. Sverige fyller år på något sätt. Alla jobb är stängda. Alla potentiella Kulturarbetsgivare är på sina landställen och är naturliga.
Jag kollade på ”Debatt” på TV för några veckor sedan.
De pratade om lata ungdomar och arbetslöshet.
Alla försökte komma på vad det var för fel på åttiotalisterna.
Det satt en moderat med stirrande blick i panelen.
Han hade minsann träffat ungdomar innan han blev politiker.
Då var han också ungdom och entreprenör och gav massa andra ungdomar jobb.
”Så visst finns det jobb” sa han spärrade upp ögonen så mycket att ögongloberna för en sekund såg ut att flyta ihop med hans näsborrar.
Dessutom såg det ut som om hans ögonbryn satt fast i hårfästet.
Om jag inte hade vetat att det finns en särkskild gen inom adeln som gör att deras anletsdrag är smärtsamt lika anletsdragen hos människor i vissa byar i Norrland där folk har umgåtts lite för tätt, lite för mycket i lite för många generationer så skulle jag tro att någon hade försökt sy ihop hans ögonbryn med hårfästet. För att på något desperat sätt dölja flinten.

”Felet med den nya generationen är att de ställer för höga krav” sa någon annan i panelen.

En tredje kom på att åttiotalisterna inte ställde några krav alls och att de inte brann för något. Hon var chefredaktör för någon häftig tidning. Hon såg ut som en kåldocka. Såna där som fanns på åttitalet. Jag tror att hon var från åttitalet också.
Någon sa att hon var 23 år.
En 23 årig kåldocka från åttitalet. Helt bullig och uppspärrad hon också.
Konstigt att alla dom som stod för lycka och framåtanda såg ut som om de varit hos tandläkaren och fått hela käften uppfylld med såna där hårda bomullsgrejer.
Jag påminde mig om att jag genast måste bulla upp mig med hårda bomulls grejer nästa gång jag gick på arbetsintervju. Och sy ihop ögonbrynen med hårfästet.
Kåldockan suckade djupt och sa menande att hon fick in ” typ tusentals ansökningar varje dag där kanske tre typ har typ gjort research på typ tio minuter men resten e typ schiiit.”
Sen himlade hon med ögonen och tuggade tuggummi..
Moderaten var het på gröten. Han ville skylla på skolan och förra regeringen nu.

”Det är den undermåliga svenska skolan som är boven i dramat” sa han och hötte med näven.
”Vi borde följa Frankrikes exempel och införa penalism och nigningar! Jaaa, så gör vi!”

En annan entreprenörs libanes sa att invandrare var lata och dryga.
En tredje statistiker sa att om man hade varit arbetslös i mer än två år kan man lika gärna skriva in sig på ett gruppboende som mupp.
En fjärde kommunist sa att hon minsann varit strippa i sitt förra liv men nu satt hon riksdagen. Så det är inte helt kört ungdomar!
Det var livat i debatt studion igår. Det är härligt när public service tar in så sakliga debattörer, tycker jag. Nyanserade och noggranna.
Jag ringde in och kastade in en pinne i brasan. Jag kände att det var min plikt.

”DÖDA DOM!” Föreslog jag.

Janne Josefsson såg ut som om han svalt en utlösning.

”Vilka då? Frågade han.

”UNGDOMARNA SÅKLART!” Skrek jag.

”Hu hu hur menar du?” Stammade Janne Josefsson.

”Jamen det är ju uppenbart att de bara skapar oro och ångest hos alla. Det är väl lika bra att göra sig av med dom. Döda dom i någon fabrik där vi kan omvandla deras kroppar till energi på något sätt. Som kan ersätta kärnkraften eller något annat. Det blir liksom recycling på hög nivå. Vi kommer att lösa en massa problem: arbetslösheten, bostadsbristen, miljöfrågan, psykvårdspesten. Allt i ett. Smash kong pang klapow. Smick smack. Smuck. DÖDA!”

Nu var Janne Josefsson tyst. Han bara stod med sina talkort i handen. Sen blinkande han hårt tre gånger. Jag tror inte att han andades.

”Kan vi inte bara eh testa lite sån häringa Positiv thinking och målvisualisering på ungdomarna. Va? Då blir de käcka, glada och energiska och då får man ju jobb” pep en jobbcoach från nån småstad.

”NEJ!” replikerade jag. ”AVRÄTTNINGAR är både kostnadseffektivt och okomplicerat!”

Sen bröts det. Inte bara telefonlinjen. Allt bröts. Tv:n la ner. Lamporna slocknade.
Allt blev tyst och svart. Hela Sverige stannade.

Jag satt i lägenheten och sjöng DAEO I SAY DAEO I SAY DAE I SAY DAEEEEEOOOO MIDNIGHT COME AND I GOTTO GO HOME…

Sen gick jag och la mig. Morgonen därpå stod det att en blixt slagit ned Södertälje. Den hade slagit ut hela digitala nätet.
Yeah right. Blixt i Södertälje. De vill inte erkänna det.
Blixten slog ned i Janne Josefsson och det är jag som är blixten.

DAG 300

Jag är arbetslös. Igen.
Jag har 300 dagar på mig att hitta ett jobb.
Annars har min Jobbcoach lovat att skjuta mig.