Den Japanske Mannen har ringt igen. Jag blev lite varm i magen av att höra hans Japanska uttal.
Han har läst om mina Ursäkter och är väldigt imponerad.
Daniella Mendel-Enk är också nöjd.
Därför har hon beslutat att förlänga vårt Samarbete.
Hon fortsätter att Diktera sin Barndom, via Skype, från Japan.
10 dagars Jobb! Visserligen underbetalt. Men ändå.
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
DAG 222
Helgrapport:
Som jag skrev igår har jag tillbringat Helgen och Måndagen med att be om Ursäkt. Jag började i Lördags och var klar sent igårkväll.
Första samtalet gick till en ung kille med kastrat röst.
Jag presenterade mig som Miss Aka Loser.
Han kom inte ihåg mig.
Jag sa att jag hade glömt honom också men att jag utgick ifrån att vi hade haft sex någon gång eftersom han gick under benämningen "Akrobat Porr Pojken" i min telefonbok.
Han sa att det var ett oerhört kränkande och objektifierande tilltalsnamn.
Jag sa Förlåt.
Han la på.
Andra samtalet gick till Janne Josefsson.
Han frågade vem fan jag var.
Jag sa att jag var en Arbetslös KulturArbetare.
Han frågade var jag bodde och lät plötsligt vänlig, intresserad och på jakt efter ett Scoop.
"På Söder" sa jag.
"Då gills det inte" sa han.
"Söder om Söder?" försökte jag.
"Näe." sa Janne.
"Göteborg" sa jag. "Backaplan"
"Överklasshora" sa Janne.
"Förlåt" sa jag.
Sen ringde jag Genus Göran och bad om ursäkt för att jag inte trodde att Kvinnsen inom Landstinget skulle gå på att han var "en av dem" bara för att han rökte Gula Blend, smetade in sig i handkräm hela tiden och talade om sig själv och dem i Första Person Pluralis (Vi).
Genus Göran, som är väldigt stolt, protesterade direkt och sa att han dvs "Vi" alltid använder Första Person Plurarlis.
Oavsett hur många "Vi" talar med. Även när "Vi" bara talar om oss själva, sa Göran.
"Vi" tycker att Första Person Pluralis är den mest Demokratiska formen av Personliga Pronomen som finns.
Göran avslutade med att säga att alla borde känna sig som ett "Vi" i Kvinnokampen.
Även sådana Antifeminsitiska Kvinnokamps Analfabeter som Jag (Aka)
"Vi" menar du väl" sa jag.
"Var inte Näsvis, Lilla Gumman. Det passar Oss inte." sa Genus Göran.
"Förlåt" sa jag.
"Vi Förlåter Oss" sa Genus Göran.
Efter Göran var det Psykolog Majas tur.
Psykolog Maja svarade direkt.
"Hej Det är Maja i mobiltelefonen som jag har byggt schälv!"
"Hej det är Aka" sa jag.
"Jamen hej där stackare, hur mår du? Är de dumma mot dig på Arbetsförmedlingen? Blir du häcklad av Kulturetablissemanget? Vad tråkigt." sa Psyk Maja.
"Tack jag mår bra" svarade jag "Jämna plågor"
"Jamen det förstår jag. Det kan inte vara lätt att förverkliga sig schälv och så finns det inget schälv att förverkliga.
Och om det finns ett schälv att förverkliga finns det ingen verklighetsförankring i schälva schälvet.
Och då blir det ju schälvklart helt omöjligt att göra något alls.
Och det som återstår är: Döden."
"Jag ringde mest för att säga Förlåt"
"Jamen Gode Gud, är det här ett såntdäringa Suicid Samtal? Gör det inte!!!" sa Psyk Maja.
"Nej jag tänkte inte.." försökte jag.
"Stanna där du är!! Var är du förresten" fortsatte Psyk Maja.
"Hemma" sa jag.
"Var är det? På en Parkbänk? I Tågtunneln vid Årstaviken?
I Förorten på en Betong Balkong med en kanyl i armvecket?" frågade Psyk Maja samtidigt som hon ropade på Social Siv att köra fram bilen.
"I en etta på Söder" sa jag.
"Åh herregud! Jag kommer nu!"
Sen kom Psyk Maja, Social Siv och Diakon Dan som bott i Gambia.
Ett helt kristeam.
Jag bjöd på kaffe och kakor medan de gestaltade meningen med livet för mig. Diakon Dan spelade trummor, Social Siv dansade Afrikansk dans och Psyk Maja Sjöng Kumbaya alldeles Schälv.
Sen tyckte de nog att jag var botad.
Innan de gick sa jag "Tack för dansen och underhållningen"
Jag tyckte framförallt att Social Sivs Kolonialrumpa guppade härligt till Diakon Dans taktlöshet och att Psyk Majas vibratotolkning av Kumbaya fick mig att vilja leva, sträva och kanske starta ett världskrig senare i år.
Sen sa jag Förlåt för att jag hade råkat krydda med lite sånhäringa Skunk i Sockerkakan.
"Vad är såndäringa Skunk" frågade Psykolog Maja.
"Oh, en ny närproducerad och kravmärkt krydda från Skåne" sa jag.
"Härligt att även Du med alla dina Problem kan se förbi ditt Ego och köpa Kravmärkt!" sa Psyk Maja och gav mig tummen upp.
"Kör försiktigt" sa jag.
Jag tror att de krockade med en parkerad Ford Focus utanför min port.
Som jag skrev igår har jag tillbringat Helgen och Måndagen med att be om Ursäkt. Jag började i Lördags och var klar sent igårkväll.
Första samtalet gick till en ung kille med kastrat röst.
Jag presenterade mig som Miss Aka Loser.
Han kom inte ihåg mig.
Jag sa att jag hade glömt honom också men att jag utgick ifrån att vi hade haft sex någon gång eftersom han gick under benämningen "Akrobat Porr Pojken" i min telefonbok.
Han sa att det var ett oerhört kränkande och objektifierande tilltalsnamn.
Jag sa Förlåt.
Han la på.
Andra samtalet gick till Janne Josefsson.
Han frågade vem fan jag var.
Jag sa att jag var en Arbetslös KulturArbetare.
Han frågade var jag bodde och lät plötsligt vänlig, intresserad och på jakt efter ett Scoop.
"På Söder" sa jag.
"Då gills det inte" sa han.
"Söder om Söder?" försökte jag.
"Näe." sa Janne.
"Göteborg" sa jag. "Backaplan"
"Överklasshora" sa Janne.
"Förlåt" sa jag.
Sen ringde jag Genus Göran och bad om ursäkt för att jag inte trodde att Kvinnsen inom Landstinget skulle gå på att han var "en av dem" bara för att han rökte Gula Blend, smetade in sig i handkräm hela tiden och talade om sig själv och dem i Första Person Pluralis (Vi).
Genus Göran, som är väldigt stolt, protesterade direkt och sa att han dvs "Vi" alltid använder Första Person Plurarlis.
Oavsett hur många "Vi" talar med. Även när "Vi" bara talar om oss själva, sa Göran.
"Vi" tycker att Första Person Pluralis är den mest Demokratiska formen av Personliga Pronomen som finns.
Göran avslutade med att säga att alla borde känna sig som ett "Vi" i Kvinnokampen.
Även sådana Antifeminsitiska Kvinnokamps Analfabeter som Jag (Aka)
"Vi" menar du väl" sa jag.
"Var inte Näsvis, Lilla Gumman. Det passar Oss inte." sa Genus Göran.
"Förlåt" sa jag.
"Vi Förlåter Oss" sa Genus Göran.
Efter Göran var det Psykolog Majas tur.
Psykolog Maja svarade direkt.
"Hej Det är Maja i mobiltelefonen som jag har byggt schälv!"
"Hej det är Aka" sa jag.
"Jamen hej där stackare, hur mår du? Är de dumma mot dig på Arbetsförmedlingen? Blir du häcklad av Kulturetablissemanget? Vad tråkigt." sa Psyk Maja.
"Tack jag mår bra" svarade jag "Jämna plågor"
"Jamen det förstår jag. Det kan inte vara lätt att förverkliga sig schälv och så finns det inget schälv att förverkliga.
Och om det finns ett schälv att förverkliga finns det ingen verklighetsförankring i schälva schälvet.
Och då blir det ju schälvklart helt omöjligt att göra något alls.
Och det som återstår är: Döden."
"Jag ringde mest för att säga Förlåt"
"Jamen Gode Gud, är det här ett såntdäringa Suicid Samtal? Gör det inte!!!" sa Psyk Maja.
"Nej jag tänkte inte.." försökte jag.
"Stanna där du är!! Var är du förresten" fortsatte Psyk Maja.
"Hemma" sa jag.
"Var är det? På en Parkbänk? I Tågtunneln vid Årstaviken?
I Förorten på en Betong Balkong med en kanyl i armvecket?" frågade Psyk Maja samtidigt som hon ropade på Social Siv att köra fram bilen.
"I en etta på Söder" sa jag.
"Åh herregud! Jag kommer nu!"
Sen kom Psyk Maja, Social Siv och Diakon Dan som bott i Gambia.
Ett helt kristeam.
Jag bjöd på kaffe och kakor medan de gestaltade meningen med livet för mig. Diakon Dan spelade trummor, Social Siv dansade Afrikansk dans och Psyk Maja Sjöng Kumbaya alldeles Schälv.
Sen tyckte de nog att jag var botad.
Innan de gick sa jag "Tack för dansen och underhållningen"
Jag tyckte framförallt att Social Sivs Kolonialrumpa guppade härligt till Diakon Dans taktlöshet och att Psyk Majas vibratotolkning av Kumbaya fick mig att vilja leva, sträva och kanske starta ett världskrig senare i år.
Sen sa jag Förlåt för att jag hade råkat krydda med lite sånhäringa Skunk i Sockerkakan.
"Vad är såndäringa Skunk" frågade Psykolog Maja.
"Oh, en ny närproducerad och kravmärkt krydda från Skåne" sa jag.
"Härligt att även Du med alla dina Problem kan se förbi ditt Ego och köpa Kravmärkt!" sa Psyk Maja och gav mig tummen upp.
"Kör försiktigt" sa jag.
Jag tror att de krockade med en parkerad Ford Focus utanför min port.
måndag 28 september 2009
DAG 223
Judisk helg. Yom Kippur. Försoningsdagen. Kunde inte komma lägligare.
Efter att Daniella Mendel-Enk tvingade mig att göra Offentlig Avbön och Be Er alla om Ursäkt fick jag blodad tand.
Jag har sagt Förlåt till folk hela helgen.
(Avlägger Rapport om hur det gick imorgon.)
Efter att Daniella Mendel-Enk tvingade mig att göra Offentlig Avbön och Be Er alla om Ursäkt fick jag blodad tand.
Jag har sagt Förlåt till folk hela helgen.
(Avlägger Rapport om hur det gick imorgon.)
fredag 25 september 2009
DAG 224
03:00 i natt ringde telefonen. Jag var mitt i en dröm om en
Direktsänd Riksdagsdebatt och därför mer än tacksam över att bli väckt.
"Talar jag med Miss Loser" sa en Man med Japansk brytning
"Stämmer" sa jag
"Förlåt. Jag ber Dig att ha Överseende med de Tillrättavisningar och Förolämpningar som jag kommer att bombadera dig med under en och en halv minut. Jag är bara en enkel budbärare och citerar min uppdragsgivare: Mrs Mendel-Enk"
"Shoot the Shit Sho- Gun" sa jag och satte mig upp i sängen.
Fortfarande lycklig över att verkligheten inte var en dröm.
Mannen harklade sig i telefonen och tog sats.
"Har alla Dina Hästar lämnat Båset?
Har alla dina Pommes Frites lämnat Tallriken?
Har alla Dina Astronauter övergivit Moderskeppet?
Kort sagt: Är du helt Jävla Dum i Huve't?
Hur fan kan du begära av Dina Stackars Läsare att de skall Skriva din Pressrelase?
MAN INVOLVERAR ALDRIG LÄSAREN FÖR ATT FULLBORDA SITT ETT VERK! MAN ÄR TACKSAM!
Tacksam över att det finns människor som kan läsa.
Tacksam över att det finns människor som orkar läsa.
Tacksam över att det finns människor som VILL läsa.
Och sist men inte minst FÖRVÅNAD över att det finns människor som:
LÄSER DIN BLOGG!
Nu går du genast ut med en Offentlig Ursäkt och säger att du är en Undermänniska!
Men att du är tacksam för att du, trots din kormosomsammansättning, ändå får fortsätta leva och dela syre med dem.
Sen Erbjuder du dig att skriva alla Läsares PressReleaser.
Om de har något att Releasa.
Verkställ Nu!"
Den Japanske Mannen harklade sig och bad om Ursäkt för sitt dåliga uttal.
Sen sa han att han väntar i Telefonen medan jag Verkställer mitt Uppdrag.
"Inga Problem" sa jag.
Här kommer Ursäkten:
FÖRLÅT.
JAG ÄR DUM I HUVET.
NI BEHÖVER INTE SKRIVA NÅGON PRESSRELEASE.
JAG KAN SKRIVA EN ÅT ER ISTÄLLET.
Sen gick jag tillbaka till Telefonen. Den Japanske Mannen hade somnat.
"Sho-Gun?" viskade jag.
Den Japanske Mannen vaknade, snöt sig och Bad om Ursäkt för att han var en så Urusel Människa med alldeles för stora Sömnbehov.
Sen sa han att han återkommer nästa vecka med ett Stort och Viktigt Uppdrag från Daniella Mendel-Enk.
Direktsänd Riksdagsdebatt och därför mer än tacksam över att bli väckt.
"Talar jag med Miss Loser" sa en Man med Japansk brytning
"Stämmer" sa jag
"Förlåt. Jag ber Dig att ha Överseende med de Tillrättavisningar och Förolämpningar som jag kommer att bombadera dig med under en och en halv minut. Jag är bara en enkel budbärare och citerar min uppdragsgivare: Mrs Mendel-Enk"
"Shoot the Shit Sho- Gun" sa jag och satte mig upp i sängen.
Fortfarande lycklig över att verkligheten inte var en dröm.
Mannen harklade sig i telefonen och tog sats.
"Har alla Dina Hästar lämnat Båset?
Har alla dina Pommes Frites lämnat Tallriken?
Har alla Dina Astronauter övergivit Moderskeppet?
Kort sagt: Är du helt Jävla Dum i Huve't?
Hur fan kan du begära av Dina Stackars Läsare att de skall Skriva din Pressrelase?
MAN INVOLVERAR ALDRIG LÄSAREN FÖR ATT FULLBORDA SITT ETT VERK! MAN ÄR TACKSAM!
Tacksam över att det finns människor som kan läsa.
Tacksam över att det finns människor som orkar läsa.
Tacksam över att det finns människor som VILL läsa.
Och sist men inte minst FÖRVÅNAD över att det finns människor som:
LÄSER DIN BLOGG!
Nu går du genast ut med en Offentlig Ursäkt och säger att du är en Undermänniska!
Men att du är tacksam för att du, trots din kormosomsammansättning, ändå får fortsätta leva och dela syre med dem.
Sen Erbjuder du dig att skriva alla Läsares PressReleaser.
Om de har något att Releasa.
Verkställ Nu!"
Den Japanske Mannen harklade sig och bad om Ursäkt för sitt dåliga uttal.
Sen sa han att han väntar i Telefonen medan jag Verkställer mitt Uppdrag.
"Inga Problem" sa jag.
Här kommer Ursäkten:
FÖRLÅT.
JAG ÄR DUM I HUVET.
NI BEHÖVER INTE SKRIVA NÅGON PRESSRELEASE.
JAG KAN SKRIVA EN ÅT ER ISTÄLLET.
Sen gick jag tillbaka till Telefonen. Den Japanske Mannen hade somnat.
"Sho-Gun?" viskade jag.
Den Japanske Mannen vaknade, snöt sig och Bad om Ursäkt för att han var en så Urusel Människa med alldeles för stora Sömnbehov.
Sen sa han att han återkommer nästa vecka med ett Stort och Viktigt Uppdrag från Daniella Mendel-Enk.
torsdag 24 september 2009
DAG 225
Drömde att jag var en talande Pressrelease inatt.
Jag skickades ut till en massa Tidningsredaktioner och skanderade ut min existens på Blankvers.
Sen Moonade jag för samtliga åskådare. Sen gick jag.
Vaknade Kallsvettig.
Jag måste nog ta en Pressrelease Paus när allt det här är över.
Men först en Fråga: Var är Era Bidrag?
Kära, Begåvade, Underbara och Generösa läsare (som tar del av mitt Liv alldeles Gratis här på det Super Demokratiska Forumet kallat Internet). Borde inte Ni, av Ren Tacksamhet, bidra med en liten Pressrelease nu?
Jo.
Skicka till akaloserloser@gmail.com.
Jag skickades ut till en massa Tidningsredaktioner och skanderade ut min existens på Blankvers.
Sen Moonade jag för samtliga åskådare. Sen gick jag.
Vaknade Kallsvettig.
Jag måste nog ta en Pressrelease Paus när allt det här är över.
Men först en Fråga: Var är Era Bidrag?
Kära, Begåvade, Underbara och Generösa läsare (som tar del av mitt Liv alldeles Gratis här på det Super Demokratiska Forumet kallat Internet). Borde inte Ni, av Ren Tacksamhet, bidra med en liten Pressrelease nu?
Jo.
Skicka till akaloserloser@gmail.com.
onsdag 23 september 2009
DAG 226
Fick ett Telegram imorse:
"Hej från JAPAN. Stopp. Har Läst Din Pressrelease. Stopp.
Du kan absolut inte skicka den. Stopp.
Det är alldeles för få Ursäkter. Stopp.
Gör som Japanerna. Stopp.
Inled med Förlåt. Sen ber du om Ursäkt tre gånger.
Sen avslutar du med Förlåt. Stopp.
Skriv om nu! Klart Slut från Daniella Mendel-Enk"
Sen fick jag ett Mail :
"VÄRDELÖS PRESRELEASE! MIN POLSKA SJÄL VRIDER SIG AV SKAM! VILL DU ATT SAMTLIGA POTENTIELLA KULTURARBETSGIVARE SKALL SVARTLISTA DIG FÖR ALL FRAMTID? SKRIV GENAST OM ELLER SÅ SKJUTER JAG DIG! "
Med Vänlig Hälsning JobbCoachen från Okänd Ort.
Sen ringde Spärrvakt Sara.
"Jag har läst din Pressrelease" sa hon och gäspade. "Seg och tråkig som en omörad Hängbiff. Skriv om, Marinera och Kötta på den rejält!"
Jag är förvirrad. Tydligen kan jag inte det här med PressRelease. Därför vänder jag mig till Dig Begåvade och Mångfacetterade Läsare.
Jag Efterlyser en Klatschig PressRelease på Temat:
AKA LOSER 300 -The Blogg.
Skicka in Ditt Bidrag till akaloserloser@gmail.com.
Som Ersättning får du ta del av ...ett större Sammanhang.
Eller så får du en T-Shirt.
Bidraget skall vara inskickat senast Måndag Nästa Vecka kl 1200
"Hej från JAPAN. Stopp. Har Läst Din Pressrelease. Stopp.
Du kan absolut inte skicka den. Stopp.
Det är alldeles för få Ursäkter. Stopp.
Gör som Japanerna. Stopp.
Inled med Förlåt. Sen ber du om Ursäkt tre gånger.
Sen avslutar du med Förlåt. Stopp.
Skriv om nu! Klart Slut från Daniella Mendel-Enk"
Sen fick jag ett Mail :
"VÄRDELÖS PRESRELEASE! MIN POLSKA SJÄL VRIDER SIG AV SKAM! VILL DU ATT SAMTLIGA POTENTIELLA KULTURARBETSGIVARE SKALL SVARTLISTA DIG FÖR ALL FRAMTID? SKRIV GENAST OM ELLER SÅ SKJUTER JAG DIG! "
Med Vänlig Hälsning JobbCoachen från Okänd Ort.
Sen ringde Spärrvakt Sara.
"Jag har läst din Pressrelease" sa hon och gäspade. "Seg och tråkig som en omörad Hängbiff. Skriv om, Marinera och Kötta på den rejält!"
Jag är förvirrad. Tydligen kan jag inte det här med PressRelease. Därför vänder jag mig till Dig Begåvade och Mångfacetterade Läsare.
Jag Efterlyser en Klatschig PressRelease på Temat:
AKA LOSER 300 -The Blogg.
Skicka in Ditt Bidrag till akaloserloser@gmail.com.
Som Ersättning får du ta del av ...ett större Sammanhang.
Eller så får du en T-Shirt.
Bidraget skall vara inskickat senast Måndag Nästa Vecka kl 1200
måndag 21 september 2009
DAG 228
Nu är den jävla PRESSRELEASEN (som jag tänkte skicka till alla Potentiella KulturArbetsgivare som finns) klar.
"AKA LOSER 300- Arbetslös KulturArbetarBlogg av en Arbetslös Kulturarbetare om en Arbetslös KulturArbetare som mest är Arbetslös."
Jag heter Aka Loser och är 32 och ett halvt år.
Jag har 300 A-kasse dagar på mig att hitta ett Jobb.
Annars kommer min Jobbcoach att skjuta mig.
Har ni något ledigt?
Jag tror att jag kan allt.
Jag har gått 450 kurser i Kreativt Skrivande, Konst och Självutveckling.
Det enda jag missat är en Akvarellkurs på Tjörn men det kommer.
Dessutom har jag varit inspärrad i 5 veckor och gått flera kurser på Häktet.
Så har jag skrivit en bok om min barndom. Två gånger.
Jag har en Fanclub på Facebook och är Allmänt Uppskattad av Gräsrötterna.
Jag är inskriven på AF KULTUR ÖST (Arbetsförmedlingarnas Rolls-Rolls) och tilldelad en Polsk och Lomhörd Jobbcoach som gärna vill se mig död.
Därför har jag sedan dag 300 dokumenterat mitt liv. Som ett Testamente.
Ni borde läsa den nu. Börja på dag 300. Följ nedräkningen.
Sagt om Aka Loser:
"Hon är oerhört Karismatisk, Begåvad och Talangfull. Hon är Arbetslös. Nästan Jämt. Har ändå Hög Tunnelbane Moral. Plankar aldrig. Sånt uppskattar jag." Spärrvakt Sara, vän.
"Hon är Provocerande Naiv, Jobbig och Lat. Fullständigt Oseriös i sitt Jobbsökande. Lyssnar inte till Goda Råd och Saknar Hyfs. Irriterande, helt enkelt. Som konstnär? Oupptäckt. Förmodligen kommer hon hinna dö innan någon fattar att hon någonsin har funnits" Jobbcoachen
Sagt om Aka Loser av Aka Loser: "Jag tycker om att ordvitsa"
Vill ni veta mer om mig och mitt Tidsdokument av Livet som Arbetslös KulturArbetare i FattigSverige 2009 kan ni gå in på:
akaloser300.blogspot.com
Kontakta mig på akaloserloser@gmail.com om ni har ett Jobb eller Fråga.
Ni kommer garanterat få tag på mig. Eftersom jag för det mesta ligger hemma på mitt Träkors och vältrar mig i Självförakt.
"AKA LOSER 300- Arbetslös KulturArbetarBlogg av en Arbetslös Kulturarbetare om en Arbetslös KulturArbetare som mest är Arbetslös."
Jag heter Aka Loser och är 32 och ett halvt år.
Jag har 300 A-kasse dagar på mig att hitta ett Jobb.
Annars kommer min Jobbcoach att skjuta mig.
Har ni något ledigt?
Jag tror att jag kan allt.
Jag har gått 450 kurser i Kreativt Skrivande, Konst och Självutveckling.
Det enda jag missat är en Akvarellkurs på Tjörn men det kommer.
Dessutom har jag varit inspärrad i 5 veckor och gått flera kurser på Häktet.
Så har jag skrivit en bok om min barndom. Två gånger.
Jag har en Fanclub på Facebook och är Allmänt Uppskattad av Gräsrötterna.
Jag är inskriven på AF KULTUR ÖST (Arbetsförmedlingarnas Rolls-Rolls) och tilldelad en Polsk och Lomhörd Jobbcoach som gärna vill se mig död.
Därför har jag sedan dag 300 dokumenterat mitt liv. Som ett Testamente.
Ni borde läsa den nu. Börja på dag 300. Följ nedräkningen.
Sagt om Aka Loser:
"Hon är oerhört Karismatisk, Begåvad och Talangfull. Hon är Arbetslös. Nästan Jämt. Har ändå Hög Tunnelbane Moral. Plankar aldrig. Sånt uppskattar jag." Spärrvakt Sara, vän.
"Hon är Provocerande Naiv, Jobbig och Lat. Fullständigt Oseriös i sitt Jobbsökande. Lyssnar inte till Goda Råd och Saknar Hyfs. Irriterande, helt enkelt. Som konstnär? Oupptäckt. Förmodligen kommer hon hinna dö innan någon fattar att hon någonsin har funnits" Jobbcoachen
Sagt om Aka Loser av Aka Loser: "Jag tycker om att ordvitsa"
Vill ni veta mer om mig och mitt Tidsdokument av Livet som Arbetslös KulturArbetare i FattigSverige 2009 kan ni gå in på:
akaloser300.blogspot.com
Kontakta mig på akaloserloser@gmail.com om ni har ett Jobb eller Fråga.
Ni kommer garanterat få tag på mig. Eftersom jag för det mesta ligger hemma på mitt Träkors och vältrar mig i Självförakt.
fredag 18 september 2009
DAG 229
Har skrivit AKA LOSER 300 PressRelease hela dagen.
Kom till första meningen:
"AKA LOSER 300- Arbetslös KulturArbetarBlogg av en Arbetslös Kulturarbetare om en Arbetslös KulturArbetare som mest är Arbetslös."
Sen somnade jag.
Kom till första meningen:
"AKA LOSER 300- Arbetslös KulturArbetarBlogg av en Arbetslös Kulturarbetare om en Arbetslös KulturArbetare som mest är Arbetslös."
Sen somnade jag.
torsdag 17 september 2009
DAG 230
Jobbcoachen är borta igen.
Hon ringde innan hon försvann.
"Du har knäckt mitt näsben" sa hon
"Förlåt" sa jag
"Jag har stämt dig" fortsatte hon.
"Tack" sa jag.
"Nu försvinner jag på obestämd tid så att Polisen kan misstänka dig och förhoppningsvis spärra in dig igen. Adjö"
"Ha det så bra i Polen" sa jag.
Jag gick ut på Gården. Tog riktning mot Sandlådan.
Satte mig i den och började gräva.
Jag delade lådan med Katten Figge som satt och spann. Tror jag.
När jag hade grävt i tio minuter stötte jag på lite Gegg.
När jag hade grävt en halvtimma stötte jag på Gegg och lite Kattbajs.
När jag hade grävt en timma stötte jag på Gegg, Kattbajs och mera Gegg.
När jag hade grävt tre timmar mötte jag en liten Indian som uppmanade mig att fortsätta gräva utan mat eller vatten i ytterligare fyra timmar.
Fyra timmar senare mötte jag mitt Totemdjur.
En Bäver.
"Gnag" sa hon och tog tag i mitt skenben.
"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ!" skrek jag.
Sedan började jag Skaka, Darra och Tugga Fradga.
Katten Figge tog till flykten. Jag satt kvar.
Kunde inget annat.
Efter tjugo minuter var det över.
Kroppen var lugn. Jag reste mig.
Talade till Församlingen av nyfikna Grannar som hade samlats på Gården.
"Här står jag. Med båda fötterna i en Sandlåda fylld med, Gegg, Bajs, en Krävande Indian och en Bäver som Bits.
Det är Fuktigt, Äckligt, Luktar illa och Ganska Trångt.
Men det är här jag står. Jag kan inte göra så mycket annat.
Jag är 32,5 år.
Jag har Inget Jobb, Ingen Relation, Ingen Familj och Inga Minnen.
Men jag har ett Hem, ett Träkors och en Jobbcoach som har stämt mig och gärna vill se mig död.
Är det värt att leva för?
Nej.
Därför kommer jag nu att lägga mig ned i den här Gropen jag har Grävt.
Ni får gärna hjälpa till att täcka mig med Sand, Gegg och Kattbajs.
Tack för mig och på återseende"
Jag la mig ned. Det var tyst i Församlingen. Ingen rörde sig.
Jag låg i Sandlådan och såg hur mitt liv passerade revy bland molnen.
Plötlsigt stod Daniella Mendel-Enk ovanför mig.
"Jag har läst din Blogg" sa hon.
"Du måste Marknadsföra den. Skriv en PressRelease nu!"
Hon ringde innan hon försvann.
"Du har knäckt mitt näsben" sa hon
"Förlåt" sa jag
"Jag har stämt dig" fortsatte hon.
"Tack" sa jag.
"Nu försvinner jag på obestämd tid så att Polisen kan misstänka dig och förhoppningsvis spärra in dig igen. Adjö"
"Ha det så bra i Polen" sa jag.
Jag gick ut på Gården. Tog riktning mot Sandlådan.
Satte mig i den och började gräva.
Jag delade lådan med Katten Figge som satt och spann. Tror jag.
När jag hade grävt i tio minuter stötte jag på lite Gegg.
När jag hade grävt en halvtimma stötte jag på Gegg och lite Kattbajs.
När jag hade grävt en timma stötte jag på Gegg, Kattbajs och mera Gegg.
När jag hade grävt tre timmar mötte jag en liten Indian som uppmanade mig att fortsätta gräva utan mat eller vatten i ytterligare fyra timmar.
Fyra timmar senare mötte jag mitt Totemdjur.
En Bäver.
"Gnag" sa hon och tog tag i mitt skenben.
"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ!" skrek jag.
Sedan började jag Skaka, Darra och Tugga Fradga.
Katten Figge tog till flykten. Jag satt kvar.
Kunde inget annat.
Efter tjugo minuter var det över.
Kroppen var lugn. Jag reste mig.
Talade till Församlingen av nyfikna Grannar som hade samlats på Gården.
"Här står jag. Med båda fötterna i en Sandlåda fylld med, Gegg, Bajs, en Krävande Indian och en Bäver som Bits.
Det är Fuktigt, Äckligt, Luktar illa och Ganska Trångt.
Men det är här jag står. Jag kan inte göra så mycket annat.
Jag är 32,5 år.
Jag har Inget Jobb, Ingen Relation, Ingen Familj och Inga Minnen.
Men jag har ett Hem, ett Träkors och en Jobbcoach som har stämt mig och gärna vill se mig död.
Är det värt att leva för?
Nej.
Därför kommer jag nu att lägga mig ned i den här Gropen jag har Grävt.
Ni får gärna hjälpa till att täcka mig med Sand, Gegg och Kattbajs.
Tack för mig och på återseende"
Jag la mig ned. Det var tyst i Församlingen. Ingen rörde sig.
Jag låg i Sandlådan och såg hur mitt liv passerade revy bland molnen.
Plötlsigt stod Daniella Mendel-Enk ovanför mig.
"Jag har läst din Blogg" sa hon.
"Du måste Marknadsföra den. Skriv en PressRelease nu!"
onsdag 16 september 2009
DAG 231
Jag har jobbat åt Daniella Mendel-Enk i Tio dagar.
Tyvärr kan jag inte avslöja vad jag gjorde.
Eftersom det är vädligt hemligt.
Och Daniella Mendel-Enk är en väldigt hemlighetsfull person, full av integritet och värdighet. Speciellt i sitt konstnärskap.
Det enda jag kan säga är att hon dikterade och jag skrev.
Och så handlade det om Hennes Barndom.
Och en bok.
Som skall ges ut nästa år.
På ett av Japans Största Förlag.
De satsar halva sin budget på den där boken.
Jag tror att jag gjorde ett alldeles utmärkt Sekreterarjobb faktiskt.
Trots att jag är i total avsaknad av SimultanKapacitet.
Så det där med att lyssna och skriva samtidigt funkar inte för mig.
Så jag skrev mest. Det gick finfint.
De första elva åren var ganska ointressanta (jag sov mest när hon snackade) så dom hoppade jag över.
Sen började det hända saker. Jag har ingen aning om vad, men jag utgår ifrån att det jag skrev påminner om något hon sa.
Jag litar på att mitt undermedvetna har surfat in på hennes hemsida och "copy/pasteat" för fullt.
I utbyte mot mina tjänster har Daniella Mendel-Enk lovat att vara min mentor. Hon tror att hon har något att ge mig.
Det sista hon gav mig innan vi avslutade vårt samarbete för den här gången var ett motto:
"GRÄV DÄR DU STÅR" sa hon.
"Absolut" sa jag.
Tyvärr kan jag inte avslöja vad jag gjorde.
Eftersom det är vädligt hemligt.
Och Daniella Mendel-Enk är en väldigt hemlighetsfull person, full av integritet och värdighet. Speciellt i sitt konstnärskap.
Det enda jag kan säga är att hon dikterade och jag skrev.
Och så handlade det om Hennes Barndom.
Och en bok.
Som skall ges ut nästa år.
På ett av Japans Största Förlag.
De satsar halva sin budget på den där boken.
Jag tror att jag gjorde ett alldeles utmärkt Sekreterarjobb faktiskt.
Trots att jag är i total avsaknad av SimultanKapacitet.
Så det där med att lyssna och skriva samtidigt funkar inte för mig.
Så jag skrev mest. Det gick finfint.
De första elva åren var ganska ointressanta (jag sov mest när hon snackade) så dom hoppade jag över.
Sen började det hända saker. Jag har ingen aning om vad, men jag utgår ifrån att det jag skrev påminner om något hon sa.
Jag litar på att mitt undermedvetna har surfat in på hennes hemsida och "copy/pasteat" för fullt.
I utbyte mot mina tjänster har Daniella Mendel-Enk lovat att vara min mentor. Hon tror att hon har något att ge mig.
Det sista hon gav mig innan vi avslutade vårt samarbete för den här gången var ett motto:
"GRÄV DÄR DU STÅR" sa hon.
"Absolut" sa jag.
måndag 7 september 2009
JOBB T.O.M. 16/9
Jag har fått jobb.
På okänd ort, en vecka och två dagar (lång tid).
Allt är väldigt hemligt.
Det enda jag kan avslöja är att det är för en Författare som heter:
Daniella Mendel-Enk.
Hon har precis kommit hem från en Boklanserings/PR turné i Japan.
Hon är tydligen stor där.
På okänd ort, en vecka och två dagar (lång tid).
Allt är väldigt hemligt.
Det enda jag kan avslöja är att det är för en Författare som heter:
Daniella Mendel-Enk.
Hon har precis kommit hem från en Boklanserings/PR turné i Japan.
Hon är tydligen stor där.
fredag 4 september 2009
DAG 232
Jobbcoachen ringde 0500 imorse.
"Medborgarplatsen nu!" väste hon i telefon
Jag gick lugnt dit.
Jobbcoachen var klädd i Burka (heltäckande) och högklackat.
Ville inte bli igenkänd.
Jag hade pyjamas.
"HAR DU FORMULERAT ETT MOTTO?" frågad Jobbcoachen
"Japp" sa jag.
"LÅT HÖRA" sa Jobbcocoachen
"Man vet aldrig när ett rep kan komma till användning." sa jag.
Tyst en stund. Jobbcoachen såg förvirrad ut.
"Nalle Puh-direktcitat" sa jag.
"Jag vet" väste Jobbcoachen "Man vet aldrig när ett SNÖRE kan komma till användning, heter det"
"Nej, rep" sa jag
"Snöre" sa Jobbcoachen
"Rep" sa jag
"Snöre" sa Jobbcoachen
"Rep, snöre, snöre, rep, samma sak" sa jag och knyckte på axlarna.
Tyst en stund. Jobbcoachen såg ut som om hon ville bita någon.
"OKEJ SKIT I MOTTO! HAR DU EN AFFÄRSPLAN?" Jobbcoachen stirrade stint in i mina ögon.
"Absolut, jag tänkte starta en Självutvecklingskurs som heter:
ATT ÄGA SIG SJÄLV OCH SÄLJA UT DELAR AV SIN FAMILJ.
Jag skall hålla den på konferenshotellet i Saltsjöbaden.
Och jag tänkte att den skulle resultera i att deltagarna fick auktionera ut sina föräldrar till varandra."
"VÄRDELÖS IDÉ!" sa Jobbcoachen och tog upp sin kalender.
Tyst en stund.
"OM 232 DAGAR ÄR DU DÖD" fortsatte hon och log triumferande.
"DET VAR ETT JÄVLA TJAT OM DÖDEN!" sa jag och gav en henne en rak höger.
Sen ringde min mobil. Jag svarade.
Dålig linje. Långdistans samtal.
En kvinnoröst.
"Är det Aka Loser jag talar med?"
"Ja"
"Bra. Kom till mitt kontor nu. Jag har ett jobb åt dig"
"Medborgarplatsen nu!" väste hon i telefon
Jag gick lugnt dit.
Jobbcoachen var klädd i Burka (heltäckande) och högklackat.
Ville inte bli igenkänd.
Jag hade pyjamas.
"HAR DU FORMULERAT ETT MOTTO?" frågad Jobbcoachen
"Japp" sa jag.
"LÅT HÖRA" sa Jobbcocoachen
"Man vet aldrig när ett rep kan komma till användning." sa jag.
Tyst en stund. Jobbcoachen såg förvirrad ut.
"Nalle Puh-direktcitat" sa jag.
"Jag vet" väste Jobbcoachen "Man vet aldrig när ett SNÖRE kan komma till användning, heter det"
"Nej, rep" sa jag
"Snöre" sa Jobbcoachen
"Rep" sa jag
"Snöre" sa Jobbcoachen
"Rep, snöre, snöre, rep, samma sak" sa jag och knyckte på axlarna.
Tyst en stund. Jobbcoachen såg ut som om hon ville bita någon.
"OKEJ SKIT I MOTTO! HAR DU EN AFFÄRSPLAN?" Jobbcoachen stirrade stint in i mina ögon.
"Absolut, jag tänkte starta en Självutvecklingskurs som heter:
ATT ÄGA SIG SJÄLV OCH SÄLJA UT DELAR AV SIN FAMILJ.
Jag skall hålla den på konferenshotellet i Saltsjöbaden.
Och jag tänkte att den skulle resultera i att deltagarna fick auktionera ut sina föräldrar till varandra."
"VÄRDELÖS IDÉ!" sa Jobbcoachen och tog upp sin kalender.
Tyst en stund.
"OM 232 DAGAR ÄR DU DÖD" fortsatte hon och log triumferande.
"DET VAR ETT JÄVLA TJAT OM DÖDEN!" sa jag och gav en henne en rak höger.
Sen ringde min mobil. Jag svarade.
Dålig linje. Långdistans samtal.
En kvinnoröst.
"Är det Aka Loser jag talar med?"
"Ja"
"Bra. Kom till mitt kontor nu. Jag har ett jobb åt dig"
torsdag 3 september 2009
DAG 233
Hjärnan is back. Me too.
Känner hur kraften har återvänt.
Gick och firade med fem Cappuccino på ett café.
Träffade två Mediaprofiler.
De frågade vad jag gjorde nuförtiden.
Jag sa att jag firade återkomsten av min Hjärna och skrev en Blogg.
"Jasså kul.” sa de och smuttade på sina Bryggkaffe.
Tyst
"Jag läser aldrig Bloggar" sa den ene.
"Nej, usch, det är bara massa egon med åsikter. Precis som vi bryr oss" sa den andre och skakade på huvudet.
Han var Kritiker på DN.
"Det är så mycket Media nuförtiden." fortsatte den förste som var Programledare på något SVT program som gått i 300 år.
"Ja, sånt fruktansvärt Mediabrus man blir ju alldeles stressad" sa Kritikern
"Facebook och allt vad det heter." fyllde Programledaren i.
"Jag bojkottar Facebook." Sa Kritikern och tog ett stort bett av sin Morotskaka.
"Ja, jag med" Sa Programledaren.
"Usch. Vart är Världen påväg?" sa båda i kör, smuttade på Bryggkaffet, bet i Kakan, smuttade på Kaffet och tog en Påtår var.
Sen var det tyst en stund.
"Har du sett att Vemsomhelst kan bli Sommarpratare nuförtiden också" sa Programledaren plötsligt.
"Nej, usch, det är ju något man skall längta till" sa Kritikern och skakade på huvudet.
"Visste du att Dagens Ungdom (Nysvenskar inräkande) inte ens vet vad Sommarpratare är" sa Programledaren
"Är det sant?!! Det är Internets fel" sa Kritikern.
"Internet, ja, vilket Opium för Folket." sa Programledaren.
"Nä, tacka vet jag TEATER. " fyllde Kritikern i "Det känns fräscht."
"Fungerar fortfarande din Blindtarm" frågade jag.
"Vad har Blindtarmen med saken att göra?" frågade Kritikern.
"Nej jag bara undrar. Min tog dom bort för några år sen. Jag tror att dagens Kids föds utan en. Det är förjävligt"
Medieprofilerna skakade på huvudet, suckade och höll med.
Innan jag gick sa jag att det var väldigt trevligt att träffa dem och sen undrade jag om de fanns balsamerade på något museum i stan så att man kunde hälsa på dem och lyssna på deras spännande åsikter dagarna i ända.
Känner hur kraften har återvänt.
Gick och firade med fem Cappuccino på ett café.
Träffade två Mediaprofiler.
De frågade vad jag gjorde nuförtiden.
Jag sa att jag firade återkomsten av min Hjärna och skrev en Blogg.
"Jasså kul.” sa de och smuttade på sina Bryggkaffe.
Tyst
"Jag läser aldrig Bloggar" sa den ene.
"Nej, usch, det är bara massa egon med åsikter. Precis som vi bryr oss" sa den andre och skakade på huvudet.
Han var Kritiker på DN.
"Det är så mycket Media nuförtiden." fortsatte den förste som var Programledare på något SVT program som gått i 300 år.
"Ja, sånt fruktansvärt Mediabrus man blir ju alldeles stressad" sa Kritikern
"Facebook och allt vad det heter." fyllde Programledaren i.
"Jag bojkottar Facebook." Sa Kritikern och tog ett stort bett av sin Morotskaka.
"Ja, jag med" Sa Programledaren.
"Usch. Vart är Världen påväg?" sa båda i kör, smuttade på Bryggkaffet, bet i Kakan, smuttade på Kaffet och tog en Påtår var.
Sen var det tyst en stund.
"Har du sett att Vemsomhelst kan bli Sommarpratare nuförtiden också" sa Programledaren plötsligt.
"Nej, usch, det är ju något man skall längta till" sa Kritikern och skakade på huvudet.
"Visste du att Dagens Ungdom (Nysvenskar inräkande) inte ens vet vad Sommarpratare är" sa Programledaren
"Är det sant?!! Det är Internets fel" sa Kritikern.
"Internet, ja, vilket Opium för Folket." sa Programledaren.
"Nä, tacka vet jag TEATER. " fyllde Kritikern i "Det känns fräscht."
"Fungerar fortfarande din Blindtarm" frågade jag.
"Vad har Blindtarmen med saken att göra?" frågade Kritikern.
"Nej jag bara undrar. Min tog dom bort för några år sen. Jag tror att dagens Kids föds utan en. Det är förjävligt"
Medieprofilerna skakade på huvudet, suckade och höll med.
Innan jag gick sa jag att det var väldigt trevligt att träffa dem och sen undrade jag om de fanns balsamerade på något museum i stan så att man kunde hälsa på dem och lyssna på deras spännande åsikter dagarna i ända.
onsdag 2 september 2009
DAG 234
Nu är han såld. Till Damen från Östermalm.
50 kronor. Hon prutade såklart. Ärvda pengar. Dom är snålast.
Hursomhelst. När hon kom igår gav jag henne Hörapparaten med Coachen i.
Först blev hon lite besviken och försökte övertala mig att följa med och avlägga visit hos henne. För all framtid.
Hon hade sett fram emot en liten Kulturabetar Kvinna att leka mor och dotter med.
"Du hade varit perfekt" sa hon. "Du har alla förutsättningar: Torr hy, ingen midja och korta ben. Vi skulle ha bjudningar där du skulle servera thé och jag kunde kalla dig slampa när ingen hörde. Sen skulle du ge mig ansiktsbehandling och klämma 75 år gamla pormaskar samtidigt som jag berättade hur oduglig du var och att du antagligen aldrig kommer att bli gift" snyftade hon.
Jag erkände att hennes erbjudande lät lockande men att jag hade andra planer för min framtid.
Som att bli skjuten.
"Ja, det förstår jag" sa hon. "Som du ser ut"
Sen gav jag henne Den Amerikanske Hörapparat Coachen.
Jag tog ur den ur mitt eget öra och stoppade in den i hennes.
Efter att ha lyssnat på Coachen i två minuter tittade hon på mig och sa:
"YES WE CAN!"
Sen kastade hon sin rullator och flög ut genom dörren.
Igårkväll såg jag henne med ett Parcoursgäng i Hornstull.
Det har varit tyst i mitt huvud sedan dess.
Min hjärna har återvänt från exilen och ligger och tar igen sig i mitt undermedvetna.
Det mullrar därnere.
50 kronor. Hon prutade såklart. Ärvda pengar. Dom är snålast.
Hursomhelst. När hon kom igår gav jag henne Hörapparaten med Coachen i.
Först blev hon lite besviken och försökte övertala mig att följa med och avlägga visit hos henne. För all framtid.
Hon hade sett fram emot en liten Kulturabetar Kvinna att leka mor och dotter med.
"Du hade varit perfekt" sa hon. "Du har alla förutsättningar: Torr hy, ingen midja och korta ben. Vi skulle ha bjudningar där du skulle servera thé och jag kunde kalla dig slampa när ingen hörde. Sen skulle du ge mig ansiktsbehandling och klämma 75 år gamla pormaskar samtidigt som jag berättade hur oduglig du var och att du antagligen aldrig kommer att bli gift" snyftade hon.
Jag erkände att hennes erbjudande lät lockande men att jag hade andra planer för min framtid.
Som att bli skjuten.
"Ja, det förstår jag" sa hon. "Som du ser ut"
Sen gav jag henne Den Amerikanske Hörapparat Coachen.
Jag tog ur den ur mitt eget öra och stoppade in den i hennes.
Efter att ha lyssnat på Coachen i två minuter tittade hon på mig och sa:
"YES WE CAN!"
Sen kastade hon sin rullator och flög ut genom dörren.
Igårkväll såg jag henne med ett Parcoursgäng i Hornstull.
Det har varit tyst i mitt huvud sedan dess.
Min hjärna har återvänt från exilen och ligger och tar igen sig i mitt undermedvetna.
Det mullrar därnere.
tisdag 1 september 2009
DAG 235
Det har ringt Blocketmänniskor hela morgonen.
Alla vill tydligen ha en liten Kulturarbetare i vardagsrummet.
Förrutom en Författare som ringde och skällde ut mig för att jag inte tog honom och hans proffesion på allvar.
Jag höll med och sa att när jag hade möjlighet skulle jag framföra hans klagomål till mig, men att jag för tillfället var på okänd ort eftersom min hjärna härbärgerades av en Amerikansk Coach.
"Vem är det jag talar med då?" frågade Författaren.
"Ja, det vet jag inte" sa jag. "Men jag är väldigt effektiv, karismatisk och välorganiserad. Dessutom är jag vig och ordvitsar gärna."
Sen ringde en Dam och frågade om jag kunde stå i hennes hall och agera klädhängare när hon skulle ha bjudning i sin våning på Nybrogatan.
Hon hade helst velat ha en Massajman med spjut, krigsmålning och halsringar men det var tydligen ont om dem nuförtiden.
Hon bad mig att puta lite extra med rumpan också, så att folk kunde lägga sina hattar och handskar i svanken, om min övriga kropp var för överbelastad.
Alla vill tydligen ha en liten Kulturarbetare i vardagsrummet.
Förrutom en Författare som ringde och skällde ut mig för att jag inte tog honom och hans proffesion på allvar.
Jag höll med och sa att när jag hade möjlighet skulle jag framföra hans klagomål till mig, men att jag för tillfället var på okänd ort eftersom min hjärna härbärgerades av en Amerikansk Coach.
"Vem är det jag talar med då?" frågade Författaren.
"Ja, det vet jag inte" sa jag. "Men jag är väldigt effektiv, karismatisk och välorganiserad. Dessutom är jag vig och ordvitsar gärna."
Sen ringde en Dam och frågade om jag kunde stå i hennes hall och agera klädhängare när hon skulle ha bjudning i sin våning på Nybrogatan.
Hon hade helst velat ha en Massajman med spjut, krigsmålning och halsringar men det var tydligen ont om dem nuförtiden.
Hon bad mig att puta lite extra med rumpan också, så att folk kunde lägga sina hattar och handskar i svanken, om min övriga kropp var för överbelastad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)