DAG 228

Nu är den jävla PRESSRELEASEN (som jag tänkte skicka till alla Potentiella KulturArbetsgivare som finns) klar.

"AKA LOSER 300- Arbetslös KulturArbetarBlogg av en Arbetslös Kulturarbetare om en Arbetslös KulturArbetare som mest är Arbetslös."

Jag heter Aka Loser och är 32 och ett halvt år.
Jag har 300 A-kasse dagar på mig att hitta ett Jobb.
Annars kommer min Jobbcoach att skjuta mig.
Har ni något ledigt?

Jag tror att jag kan allt.
Jag har gått 450 kurser i Kreativt Skrivande, Konst och Självutveckling.
Det enda jag missat är en Akvarellkurs på Tjörn men det kommer.
Dessutom har jag varit inspärrad i 5 veckor och gått flera kurser på Häktet.
Så har jag skrivit en bok om min barndom. Två gånger.
Jag har en Fanclub på Facebook och är Allmänt Uppskattad av Gräsrötterna.


Jag är inskriven på AF KULTUR ÖST (Arbetsförmedlingarnas Rolls-Rolls) och tilldelad en Polsk och Lomhörd Jobbcoach som gärna vill se mig död.
Därför har jag sedan dag 300 dokumenterat mitt liv. Som ett Testamente.
Ni borde läsa den nu. Börja på dag 300. Följ nedräkningen.

Sagt om Aka Loser:
"Hon är oerhört Karismatisk, Begåvad och Talangfull. Hon är Arbetslös. Nästan Jämt. Har ändå Hög Tunnelbane Moral. Plankar aldrig. Sånt uppskattar jag." Spärrvakt Sara, vän.

"Hon är Provocerande Naiv, Jobbig och Lat. Fullständigt Oseriös i sitt Jobbsökande. Lyssnar inte till Goda Råd och Saknar Hyfs. Irriterande, helt enkelt. Som konstnär? Oupptäckt. Förmodligen kommer hon hinna dö innan någon fattar att hon någonsin har funnits" Jobbcoachen

Sagt om Aka Loser av Aka Loser: "Jag tycker om att ordvitsa"

Vill ni veta mer om mig och mitt Tidsdokument av Livet som Arbetslös KulturArbetare i FattigSverige 2009 kan ni gå in på:

akaloser300.blogspot.com

Kontakta mig på akaloserloser@gmail.com om ni har ett Jobb eller Fråga.
Ni kommer garanterat få tag på mig. Eftersom jag för det mesta ligger hemma på mitt Träkors och vältrar mig i Självförakt.

DAG: 240

Jag har lyssnat klart på den Amerikanske HörapparatsCoachen.
Det tog hela natten. Jag sov mest.
När jag vaknade imorse var jag en ny person.
Ren, hel, rak rygg, medalj på bröstet och redan påklädd.
Jag mötte min spegelbild med ett enormt leende och ovanligt bred käke.
Tog mig till Nytorget för att möta Världen och Potentiella KulturArbetsgivare.
Sprang på en Röd Mustaschman från KulturEliten.
Attackerade honom genast med mitt 100 dollars leende.
Frågade vad han gjorde nu för tiden.

"Film" sa han

"Vilken Genre" frågade jag och såg svår men ändå tillgänglig och ärligt intresserad ut.

"Honkong" sa han, drog i sin Mustasch och tittade på klockan. "Jag måste resa dit... om två timmar"

"KUL!" sa jag och rättade till mina bröst (ett av dom hade ramlat ur Pushupbh:n som jag hade för att ....se ännu rakare ut i ryggen)

”Vad gör du då … nu för tid…” frågade den Röde Mustaschmannen.

”JAG ÄR KULTURARBETARE!" sa jag och ställde mig lite bredbent för att ge ett tryggt och stabilt intryck
"Jag har precis kvalat in på en väldigt fin institution där jag får vara i process hela tiden. Och utvecklas och sånt. Och gå kurser. Betalt är det också. Så har jag nästan skrivit en bok. Fast det var förra året. Och idag tänkte jag bygga ett ENORMT MAUSOLEUM över: mig själv. "

”Jahaja, ja" sa Mustachmannen och kollade sin mobil och gick.

Jag gick hem med seger i blicken och lätta steg.
Väl hemma la jag mig på mitt träkors.

Min hjärna går på högvarv.
Jag tror att den Amerikanske HörapparatsCoachen har bosatt sig i den.
Mycket tyder på det.

DAG 282

Det har varit helg och jag har:

1) Solat mig blödig (så att jag ser fräsch ut inför eventuella intervjuer med Potentiella KulturArbetsgivare).

2) Gått en promenad med Spärrvakt Sara (som mest gick ut på att hoppa in i olika buskar eftersom hon inbillade sig att hon såg agroplankare, som hon har stoppat i spärren, hela tiden).

3) Skrivit en bok!

Att skriva en bok gick ganska snabbt. 36 timmar bara.
Nu skulle man kunna tro att den är kort. Men icke.
Den är c:a 250 sidor och handlar om min barndom.
Tror jag iallafall.
Eftersom jag har infantil amnesi (som i mitt fall innebär att jag har en minnesförlust som sträcker sig fram till elva års ålder)
så vet jag inte riktigt om det är en bok om just min barndom jag har skrivit.
Det kan mycket väl vara någon annans barndom som jag råkar komma ihåg.
Om man tror på det kollektiva undermedvetna kan det vara så att min hjärna (under de 36 timmarna jag skrev boken) råkade surfa in på någon annans hemsida och fick för sig att den hade kommit hem till mig.
Fast jag tror inte det. Jag känner igen flera av karaktärerna och är ganska övertygad om att jag har träffat dom förr.

Hursomhelst är boken ett steg i den massiva jobbsökarkampanj jag kört sedan i fredags. När jag slutade vara ZEN och blev mer "svish, svush, pang på, rakt fram, krash, kow, jag- är- något- unikt- framställd- av -NASA".
Det hela började med att jag skulle skriva ett spontansökarbrev till samtliga Potentiella KulturArbetsgivare i Stockholm. När jag kom till att "berätta lite om mig själv" så kunde jag inte sluta skriva.
Så det blev en bok istället.
Den är bra också. Full av ordvitsar, slapsticks och en fruktansvärt förbannad huvudperson.

Nu skall jag ringa ett förlag och få den utgiven.
Jag är säker på att det kommer att gå som smort.

DAG 284

Det är sol ute och de flesta Potentiella Kultur Arbetsgivare sitter nog på någon uteservering och Twittrar.
Så jag tänkte att jag skulle gå till Nytorget och nätverka lite.
Den enda Potentiella Kulturarbetsgivaren jag såg där var Kjell Sundvall och han är inte så Kultur. Han är mer Beck.
Och jävligt solbränd. Helt röd i fejan. Dessutom har min kompis Genus Göran (han är genuskonsult och väldigt stolt) dömt ut Kjell som en slags heteronormativ Antikrist. Och eftersom jag antagligen är Jesus så bör vi nog undvika kontakt.

Så när jag såg Kjell sökte jag genast skydd i närmaste buske.
Där träffade jag min kompis Spärrvakt Sara.
Hon hade suttit i busken en kvart ungefär.
Mest för att undvika en agroplankare hon stoppade i spärren imorse.
Men också för att hon tyckte det svalkade i skuggan.
Och för att hon gillar när taggiga buskgrenar kliar på hennes eksem.

När Kjell och Agroplankaren hade försvunnit gick vi och tog en kaffe.
Vi pratade lite om livet och goda gärningar.
Spärrvakt Sara sa att hon var väldigt nöjd med sin insats i samhället.
Hon stoppar ändå folk som rusar fram i tillvaron och snart har hon samlat ihop en massa pengar på att stoppa folk och då skall hon åka ut till landet och ha en ateljé och ta kort på konstiga människor och vara i harmoni med en massa kor. Jag tror inte att hon kommer att vara i harmoni med kor.
Fast jag sa ingenting.

"Kor är bra" sa jag och smuttade på mitt kaffe.

Då blev Spärrvakt Sara glad. ”Du är klok, du” sa hon.

"Du är också klok." svarade jag " För att vara ko"

Sen skrattade jag lite åt min egen Tjuren Fredinad ordvits.
Spärrvakt Sara skrattade inte.
Hon satt tyst i tio minuter till jag hade sagt förlåt och lovat henne att jag aldrig skall likna henne vid en ko mer.
Sen var vi kompisar igen. Och höll med varandra om allt.
Spärrvakt Sara kom fram till att vi (Spärrvakter och Arbetslösa Kulturarbetare) är en annan sort än alla de där kollektivtrafikanterna som måste hinna med tunnelbanan hela tiden.

"Just det" sa jag "Vi är mer ZEN, inte så där västvärld stressiga"

Sen drack vi lite mer kaffe. Jag fyllde på med mjölk och socker.

"Jag har slutat med socker" sa Spärrvakt Sara. ”Jag tror jag knarkade socker förrut. Så det tog ett tag att tända av. Typ en vecka. Jag svettades och var tvungen att shoppa på Myrornas hela tiden.”

"Jag vill också shoppa på Myrornas" sa jag.

Sen var Spärrvakt Sara tvungen att gå.
Vi bestämde att vi skulle ses i buskarna nästa vecka igen.

DAG 299

Andra dagen som arbetslös. Och det är redan röd dag. Sverige fyller år på något sätt. Alla jobb är stängda. Alla potentiella Kulturarbetsgivare är på sina landställen och är naturliga.
Jag kollade på ”Debatt” på TV för några veckor sedan.
De pratade om lata ungdomar och arbetslöshet.
Alla försökte komma på vad det var för fel på åttiotalisterna.
Det satt en moderat med stirrande blick i panelen.
Han hade minsann träffat ungdomar innan han blev politiker.
Då var han också ungdom och entreprenör och gav massa andra ungdomar jobb.
”Så visst finns det jobb” sa han spärrade upp ögonen så mycket att ögongloberna för en sekund såg ut att flyta ihop med hans näsborrar.
Dessutom såg det ut som om hans ögonbryn satt fast i hårfästet.
Om jag inte hade vetat att det finns en särkskild gen inom adeln som gör att deras anletsdrag är smärtsamt lika anletsdragen hos människor i vissa byar i Norrland där folk har umgåtts lite för tätt, lite för mycket i lite för många generationer så skulle jag tro att någon hade försökt sy ihop hans ögonbryn med hårfästet. För att på något desperat sätt dölja flinten.

”Felet med den nya generationen är att de ställer för höga krav” sa någon annan i panelen.

En tredje kom på att åttiotalisterna inte ställde några krav alls och att de inte brann för något. Hon var chefredaktör för någon häftig tidning. Hon såg ut som en kåldocka. Såna där som fanns på åttitalet. Jag tror att hon var från åttitalet också.
Någon sa att hon var 23 år.
En 23 årig kåldocka från åttitalet. Helt bullig och uppspärrad hon också.
Konstigt att alla dom som stod för lycka och framåtanda såg ut som om de varit hos tandläkaren och fått hela käften uppfylld med såna där hårda bomullsgrejer.
Jag påminde mig om att jag genast måste bulla upp mig med hårda bomulls grejer nästa gång jag gick på arbetsintervju. Och sy ihop ögonbrynen med hårfästet.
Kåldockan suckade djupt och sa menande att hon fick in ” typ tusentals ansökningar varje dag där kanske tre typ har typ gjort research på typ tio minuter men resten e typ schiiit.”
Sen himlade hon med ögonen och tuggade tuggummi..
Moderaten var het på gröten. Han ville skylla på skolan och förra regeringen nu.

”Det är den undermåliga svenska skolan som är boven i dramat” sa han och hötte med näven.
”Vi borde följa Frankrikes exempel och införa penalism och nigningar! Jaaa, så gör vi!”

En annan entreprenörs libanes sa att invandrare var lata och dryga.
En tredje statistiker sa att om man hade varit arbetslös i mer än två år kan man lika gärna skriva in sig på ett gruppboende som mupp.
En fjärde kommunist sa att hon minsann varit strippa i sitt förra liv men nu satt hon riksdagen. Så det är inte helt kört ungdomar!
Det var livat i debatt studion igår. Det är härligt när public service tar in så sakliga debattörer, tycker jag. Nyanserade och noggranna.
Jag ringde in och kastade in en pinne i brasan. Jag kände att det var min plikt.

”DÖDA DOM!” Föreslog jag.

Janne Josefsson såg ut som om han svalt en utlösning.

”Vilka då? Frågade han.

”UNGDOMARNA SÅKLART!” Skrek jag.

”Hu hu hur menar du?” Stammade Janne Josefsson.

”Jamen det är ju uppenbart att de bara skapar oro och ångest hos alla. Det är väl lika bra att göra sig av med dom. Döda dom i någon fabrik där vi kan omvandla deras kroppar till energi på något sätt. Som kan ersätta kärnkraften eller något annat. Det blir liksom recycling på hög nivå. Vi kommer att lösa en massa problem: arbetslösheten, bostadsbristen, miljöfrågan, psykvårdspesten. Allt i ett. Smash kong pang klapow. Smick smack. Smuck. DÖDA!”

Nu var Janne Josefsson tyst. Han bara stod med sina talkort i handen. Sen blinkande han hårt tre gånger. Jag tror inte att han andades.

”Kan vi inte bara eh testa lite sån häringa Positiv thinking och målvisualisering på ungdomarna. Va? Då blir de käcka, glada och energiska och då får man ju jobb” pep en jobbcoach från nån småstad.

”NEJ!” replikerade jag. ”AVRÄTTNINGAR är både kostnadseffektivt och okomplicerat!”

Sen bröts det. Inte bara telefonlinjen. Allt bröts. Tv:n la ner. Lamporna slocknade.
Allt blev tyst och svart. Hela Sverige stannade.

Jag satt i lägenheten och sjöng DAEO I SAY DAEO I SAY DAE I SAY DAEEEEEOOOO MIDNIGHT COME AND I GOTTO GO HOME…

Sen gick jag och la mig. Morgonen därpå stod det att en blixt slagit ned Södertälje. Den hade slagit ut hela digitala nätet.
Yeah right. Blixt i Södertälje. De vill inte erkänna det.
Blixten slog ned i Janne Josefsson och det är jag som är blixten.