DAG 200

0700: Min Hjärna återvände från sin Exil med Glasklara Analyser och Nya Insikter.

0730: Jag satte mig genast och skrev Daniella Mendel-Enks Barndom. Haiku versionen.

0830:Klar!

0840: Signed. Sealed. Delivered till Det Japanska Förlaget!

0900: Firar med The Dude och BaginBox vinet.

0930 The Dude avslöjar att Daniella Mendel-Enk redan hade lagt ut Uppdraget på Jobbcoachen.
Som levererade en version förra veckan.

0932: Jag skriker: "JÄVLA JAPAAAN! VARFÖR SA DU INGENTING!"

0932: The Dude rycker på axlarna. "Du Slacker. Du bra Slacker. Du inte bra Jobber."

0935: Jag försöker strypa The Dude.

0936: The Dude golvar mig med sin Ki kraft och en Spark i Skrevet.

0937: The Dude däckar.

1000: Jag ger mig ut på stan med ett Uppdrag: Hitta den Glassigaste Jävla Konst/Kultur/Arty/Farty Arbetsplats som finns.
Ta mig in. Ta över. Och Lägga hela jävla KulturSverige under mina fötter!

Sen skall jag: hitta Jobbcoachen, Fånga henne och Bryta ner varenda Cell i kroppen på henne med min Framgång!

Vänta bara.

HÄMND!

DAG 209

Fysisk Status: Fortfarande Hjärnlös.
Mental Status: Strålande.

Jag kan verkligen rekommendera några dagar utan Hjärna eller Mat.
Man kommer närmare Gud på något sätt.
Jag har bett om att få ner mitt Träkors.
Om jag ändå skall möta min Skapare vill jag göra det med värdighet.
Jobbcoachen tyckte till min förvåning att det var en alldeles strålande idé.
Jag bad henne kedja fast mig på Korset. Hon gjorde som jag sa.
Sen kittlade hon mig lite i armhålorna med sin Elpistol.
Det börjar bli ganska skönt.
Sen bad hon mig skriva.
Jag sa att det var ganska svårt eftersom jag var Fastkedjad vid ett Kors.

"Det där är helt fel attityd" sa Jobbcoachen.
"Du måste se dina Hinder som Utmaningar och Kriser som Möjligheter"

"Go Fuck Yourself in Da Arse" sa jag vänligt men bestämt.

DAG 210

Hjärnan är borta. Den har flytt. Via Kloakerna. Ut i frihet.
Jag försökte springa efter den men eftersom jag inte har ätit på tre dygn orkade jag bara resa mig upp, vifta lite slappt med handen och säga:

"Eh, du Hjärnan, kom tillbak.." Sen föll jag.
Jag låg i två timmar och stirrade i taket.

"Jävligt dålig stil" var de enda ord som kom över mina läppar.
"Jävligt dålig stil"

Efter ett tag ringde telefonen.
Jag svarade. Det var Hjärnan.
Jag frågade var den var.

"Ute och jagar" svarade den.

"Vaddå?" frågade jag.

"Vilt" sa Hjärnan. "Älg, Bambi och sånt. Vi behöver proteiner. "

"Älgar är ganska sällsynta på Södermalm" svarade jag.

"Jag märker det, men det finns gott om Bambi." sa Hjärnan.

Sen la den på.

Jag har inte hört från den sedan dess.
Jag har tappat räkningen på hur länge jag har varit här.
Jag börjar bli allvarligt fundersam över mitt mentala tillstånd.
I övrigt mår jag alldeles utmärkt tack.

DAG 217

MORGON:

0700 Elstöt

0710 SevenEleven Degfrukost.

0715 Morgonandakt under Elpsitolhot till Mia Törnbloms sommarprat.

0715 Jobbcoachen säger "Skriv" och går.

0716 Jag skriver.

0800 Jag upptäcker att jag faktiskt har skrivit ord som har fastnat på pappret.

0801 Jag tänker: "Äntligen något att leverera till det Japanska Förlaget"

0803 Jag tar upp pappret och läser.

0804 Jag inser att jag har skrivit en Kontaktannons.

"Till Potentiell Framtida Partner:
Jag är en person på flera år som söker någon.
Så här ser jag ut: Mitt Huvud utgör ungefär 2/3 delar av min kropp.
Det är inte rimligt. Men sant.
Jag tycker att jag borde göra något åt det men Mia Törnblom säger att man skall: "Älska sig Själv som Man är" och tyvärr måste jag lyssna på henne.
Annars får jag Elchocker.
Jag har Svarta Kläder nästan jämt.
Om det står någon annan tjej med svarta kläder på parkeringen där vi skall träffas så kan Du gå på mina Bröst.
Som är stora. I förhållande till Kroppen alltså.
Hursomhelst, jag kommer att stå och hålla upp Höger Långfinger.
”Fuck You” tecknet kommer att signaleras från min Högra Hand.
För att skrämma bort tänkbara våldtäktsmän.
Jag har inget till övers för dom.
Missförstå mig rätt. Jag gillar Sex.
Så det kan vi ha om du nödvändigtvis vill.
Du kommer att märka att jag är väldigt atletisk och vig."


0810 Jag inser att jag har skrivit samma Kontaktannons en gång förrut.
Jag skickade in den till DN och SVD.
Blev Refuserad.

0815 Jag sörjer alla de älskare jag kunde haft och som jag aldrig fick på grund av: DN OCH SVENSKANS JÄVLA GATEKEEPERS PÅ DERAS JÄVLA KONTAKTANNONSREDAKTIONER!

0820 JAG SPRINGER RUNT OCH LEKER GÖKUR TILLSAMMANS MED HJÄRNAN SOM DANSAR HAMBO.

0825 I'M LOSIN' IT!

0900 SLÄPP UT MIG FÖR FAAAN!

DAG 219

Fortfarande Inlåst.
Min Hjärna har börjat jävlas igen.
Den har tagit tilll vana att hoppa ur mitt Huvud varje natt.
Den ligger bredvid mig på Huvudkudden gör Situps, Armhävningar och Andningsövningar.
Jag tror den förbereder sig för någonting stort.
Jag frågar vad.

"Vi måste dra" säger Den "Förstår du inte det?"

"Nej" säger Jag.

"Jag tänkte att vi kunde ta oss ut via Kloakerna" fortsätter Hjärnan mellan Situpsen.

"Det finns inga Kloaker här" säger Jag

"Visst finns det Kloaker. Kloaker finns överallt" muttrar Hjärnan och sparkar mig i sidan. Sen somnar vi. Båda två.

Jobbcoachen väcker oss med Elstötar och SevenElevenFrukost som mest består av deg. Sen säger hon: Skriv.
Jag gör som hon säger.
Hjärnan försätter sig i Trans, Kopplar upp sig mot Daniella Mendel-Enks Hårddisk och surfar in i hennes Limbiska system.
Jag skriver.
När jag läser igenom Utkasten står det ingenting.
Blanka sidor. Tomt.
Jag skäller på Hjärnan för att den inte har gjort sitt jobb.
Men den bara suckar och rycker på axlarna. "Vi måste ta oss härifrån."

"Okej" säger jag, reser mig upp och kastar mig mot väggen.
Hoppas att den skall ge vika.
Inget händer.
Mer än att jag tuppar av.

När jag vaknar hör jag Den Japanske Mannen yla utanför.
Han ylar att jag måste skicka in ett Manus nu, annars måste han begå Harakiri.
Det är bråttom.

DAG 233

Hjärnan is back. Me too.
Känner hur kraften har återvänt.
Gick och firade med fem Cappuccino på ett café.
Träffade två Mediaprofiler.
De frågade vad jag gjorde nuförtiden.
Jag sa att jag firade återkomsten av min Hjärna och skrev en Blogg.

"Jasså kul.” sa de och smuttade på sina Bryggkaffe.

Tyst

"Jag läser aldrig Bloggar" sa den ene.

"Nej, usch, det är bara massa egon med åsikter. Precis som vi bryr oss" sa den andre och skakade på huvudet.
Han var Kritiker på DN.

"Det är så mycket Media nuförtiden." fortsatte den förste som var Programledare på något SVT program som gått i 300 år.

"Ja, sånt fruktansvärt Mediabrus man blir ju alldeles stressad" sa Kritikern

"Facebook och allt vad det heter." fyllde Programledaren i.

"Jag bojkottar Facebook." Sa Kritikern och tog ett stort bett av sin Morotskaka.

"Ja, jag med" Sa Programledaren.

"Usch. Vart är Världen påväg?" sa båda i kör, smuttade på Bryggkaffet, bet i Kakan, smuttade på Kaffet och tog en Påtår var.

Sen var det tyst en stund.

"Har du sett att Vemsomhelst kan bli Sommarpratare nuförtiden också" sa Programledaren plötsligt.

"Nej, usch, det är ju något man skall längta till" sa Kritikern och skakade på huvudet.

"Visste du att Dagens Ungdom (Nysvenskar inräkande) inte ens vet vad Sommarpratare är" sa Programledaren

"Är det sant?!! Det är Internets fel" sa Kritikern.

"Internet, ja, vilket Opium för Folket." sa Programledaren.

"Nä, tacka vet jag TEATER. " fyllde Kritikern i "Det känns fräscht."

"Fungerar fortfarande din Blindtarm" frågade jag.

"Vad har Blindtarmen med saken att göra?" frågade Kritikern.

"Nej jag bara undrar. Min tog dom bort för några år sen. Jag tror att dagens Kids föds utan en. Det är förjävligt"

Medieprofilerna skakade på huvudet, suckade och höll med.

Innan jag gick sa jag att det var väldigt trevligt att träffa dem och sen undrade jag om de fanns balsamerade på något museum i stan så att man kunde hälsa på dem och lyssna på deras spännande åsikter dagarna i ända.

DAG: 243 (eller?)

Klockan 19:00 igår kväll kom jag fram till att jag antagligen inte existerar.

Jag gick in i badrummet för att se om jag hade någon spegelbild.
Men spegeln bekräftade bara det jag redan visste: Jag var osynlig.

Jag tog mig en kopp thé och kände ett enormt lugn sprida sig i kroppen.
Klockan 19:05 somnade jag.
Jag vaknade tolv timmar senare i ett nytt eteriskt tillstånd.
Allt kändes lätt och möjligt.
Jag försökte göra en plan för dagen men eftersom jag varken hade kropp eller hjärna så gick det inte.
Plötsligt var världen full av möjligheter, alla fysiska och psykiska lagar var upplösta. Jag kunde ta mig vart jag ville.

Av någon anledning hamnade jag hos mina närmaste grannar:
Gunnar och Siv.
De låg fortfarande och sov medan jag flög omkring i deras lägenhet.
Jag studerade deras stackars kroppar som låg fjättrade vid sängarna.
Bundna till tyngdlagen. Gunnar snarkade. Siv höll andan.

Min blick föll på en mystisk bok som låg på Gunnars nattygsbord.
Jag flög närmare och tog upp den.
Sen gick jag in i köket och började läsa.

Tio minuter senare vaknade Siv.
Jag satt lugnt kvar och läste. Trygg med tanken att jag befann mig i ett icke existerande, osynligt tillstånd.
Jag kände ett pirr i kroppen. Snart skulle de komma in och äta frukost och jag skulle få vara med, mitt i, utan att synas.
Jag skulle lyssna till deras morgonsura konversationer.
Se hur de skickar osten. Utan att titta på varandra.
Höra hur de kommenterar nyheterna i tidningen.
En av dom kanske släpper sig. Harklar sig. Ber inte om ursäkt.

Två minuter senare kom Siv in i köket och gav ifrån sig ett illvrål.
Jag fortsatte läsa och antog att hon hade snubblat på tröskeln eller något liknande. En halvsekund senare kom Gunnar inrusandes.

"VAD I HELVETE GÖR DU HÄR?"

Jag fortsatte läsa men måste erkänna att jag blev lite störd av deras gräl.
Dessutom tyckte jag att Gunnar hade en väldigt tråkig ton mot sin fru.
Då kände jag en hand på min axel. Det var Siv.

"Vad gör du här? Och varför sitter du och läser Prostatacancerförbundets stadgar?"

"Det fanns inget annat att läsa" sa jag utan att lyfta blicken från boken.
Sen började jag gråta.

DAG 278

Jag har legat och övat på mitt träkors hela morgonen.
Det var inte särskilt skönt. Jag led.
Det här håller inte. Min "fullfart- framåt- plöja -svish- svush- jag är en månraket" strategi är påväg käpprätt å helvete.
Det är den där jävla servern i mitt huvud som jävlas med mig.
Jag måste göra något åt min hjärnstatus.
Jag måste få den att vilja stanna kvar huvudet helt enkelt.

Det vore skönt med en diagnos.

Därför har jag bestämt mig för att åka ut till Landet imorgon.
Där bor min gamla kompis Psykolog Maja och hennes mamma Social Siv.
Jag och Psyk Maja träffades på uppropet till Psykologprogrammet Ht 02. Hon var där och räckte upp handen.
Jag var där för att göra en Performance om folk som kommer in på Psykologprogrammet.

Psykolog Maja älskar Diagnoser.
Hon kanske kan ge mig en plats i Diagnoshimlen.
Så kan jag blir Sjukskriven istället.
Så kan Hanne Kjöller på DN skriva ett Upprört Reportage om mig.
Så blir jag känd. Och får massa uppmärksamhet.
Och måste Plastikoperera mig. Och hata Media.
Så är saken biff. Framtiden är här och jag får göra Schlagers och hänga i mitt Träkors på "Allsång på Skansen" .

DAG 279

Jobbig natt. Kvavt. Svettigt.
Jag har drömt om Hjärnan igen.
Den hade fortfarande ben och den här gången var den på väg mot tunnelbanan.
Jag sprang efter den i vanlig ordning och i vanlig ordning hade den ett väldigt försprång.
Tills den kom till spärren. Där satt Spärrvakt Sara och stoppade den.

"No way José" sa hon för det är så hon brukar stoppa plankare.

”Men jag är minderårig” sa Hjärnan och log sitt allra sötaste leende.

”No way José” fortsatte Spärrvakt Sara ”Betala”

”Pensionär?” försökte Hjärnan.

”No way Jo...”

”Okej, jag har skitbråttom, släpp igenom.. ”

”Det kommer en tunnelbana varje minut. I alla riktiningar. Du har tid att betala.”

”MEN JAG KAN INTE BETALA; JAG HAR INGA PENGAR: JAG HAR INTE ENS NÅGRA ARMAR; OCH INGA FICKOR ATT HA PENGARNA I ! GE MIG ETT BREAK FÖR FAN! SLÄPP IGENOM MIG!”

Sen vaknade jag.

DAG 281

Jag tror att min hjärna driver med mig.
Det gick upp för mig igår när jag läste igenom min barndomsbok för femte gången. Plötsligt kom jag på att jag har skrivit en exakt likadan bok förrut. Det var för sex år sedan och jag var Arbetslös (inte Arbetslös Kulturarbetare).
Jag dök ned i mina skrivbordslådor och mycket riktigt. Där var den.
Samma story. Lite argare bara.
Den var tillochmed nära på att bli utgiven.
Jag fick komma till ett förlag och prata med en Förkyld Förläggare som drack thé, hade rutig blus, lugg och svartbågade glasögon. Det började bra. Jag drack kaffe från deras nya kaffemaskin och drog några ordvitsar.
Hon skrattade två av tre gånger.
När vi hade suttit ned och snackat koffeinfritt thés välgörande effekt på hälsan var det dags för the ”juicy stuff”.
Förläggaren var jätteglad och jag vädrade framgång.

Hon inledde med att säga att hon aldrig kommer att ge ut boken.
Sen fnissade hon lite.

Jag svarade med kompakt tystnad, svepte mitt kaffe, tog påtår, svepte igen och tog en påtår till.

Sen frågade den Förkylda Förläggaren varför huvudkaraktären i min bok var så arg.

Jag svarade att hon var född sån. Det ingick i hennes genbank så att säga.

Jaha, det kan inte vara nyttigt, sa den Förkylda Förläggaren tog en klunk välgörande thé, log, njöt, snöt sig och smackade lite.

Jag tog en fjärde påtår. Svepte. Tog en påtår till och började röra mig okontrollerat.

Då rekommenderade den Förkylda Förläggaren mig en kurs i Anger Management och Positiv thinking.

Jag svarade med att jag redan gått den kursen och undrade varför hon inte kunde rekommendera mig en kurs i akvarellmålning på Tjörn istället. Det var nog den enda kurs i självförverkligande jag inte gått de senaste 73 åren.
Så kunde jag uttrycka min ilska i vattenlöslig färg också innan jag får fibromyalgi och måste tillbringa resten av mitt anspråkslösa kvinnoliv i en drejverkstad på Huddinge Rehab.

Sen gick jag.

DAG 286

Jag drömde att min Hjärna fick ben i natt.
Den låg och sov i mitt Huvud och plötsligt växte det ut två ben.
Så sprang den iväg.
När jag insåg vad som höll på att hända satte jag efter den.
Jag såg hur den kutade mot en Buss vid en Hållplats.
Den hann med nöd och näppe upp på Bussen.
Men när den kommit på fastnade den med foten i dörren.
Och Hjärnan skrek. Och Bussen ville åka. Och Bilarna tutade.
Och det blev Trafikstockning och Kaos och Tjut och Sammanbitna Svenska Män fick chansen att leva ut Århundradets Samlade Aggressioner.
Och plötsligt kunde jag känna hur Världen roterade.
Men eftersom jag inte hade någon Hjärna blev jag inte yr.
Mest dum, glad och pirrig i magen.
Jag hörde hur Hjärnan skrek inifrån bussen ”MEN ÅK DÅ FÖR FAN!”