Ett snabbt meddelande från en Cell på Häktet:
RESULTAT AV GÅRDAGENS SLAGSMÅL PÅ NYTORGET:
Två knäckta revben
+
En vrickad tumme. (när jag skulle peta media snubben i ögat och han försvarade sig med att vrida om min tumme)
+
En axel ur led (när jag försökte ställe en Rullstolsbunden konstnär upp för att vår kamp skulle bli mer jämlik)
+
Hjärnskakning ( när den Rullstolsbundne konstnären föll ihop och drog med mig ned i fallet så att jag hamnade under honom och hans rullstol.)
+
Ambulans kom (för att hjälpa den Rullstolsbundne)
+
Polisen kom (för att arrestera mig)
+
Polisen såg min id handlingar, undrade om jag kände JOBBCOACHEN.
+
Jag erkände att jag kände JOBBCOACHEN och undrade vad hon hade med saken att göra.
+
Polisen sa att hon var försvunnen sedan den 1:a Juli (DAG 280).
Jag var den sista personen hon var i kontakt med.
+
Därför är jag skäligen misstänkt för att ha något att göra med hennes försvinnande.
+
Polisen tog fram handklovar och annat jox.
+
Jag sprang. Snabbt som fan (så snabbt det går att springa med två knäckta revben, vrickad tumme, axel ur led och hjärnskakning)
+
Polisen sprang efter.
=
Häktad, inspärrad, förlagd med BLOGGFÖRBUD och får inte komma ut förrän den10:E AUGUSTI.
(då alla tjänstemän kommer tillbaka från semestern)
UPPMANING TILL ALLMÄNHETEN:
Om ni ser en liten polsk, lomhörd och förbannad kvinna med mörkt hår, hetsig blick och en COLT PYTHON 357 MAGNUM.
Fånga henne, sätt henne i en liten bur och överlämna henne till Polisen genast.
fredag 10 juli 2009
torsdag 9 juli 2009
DAG 274: NYTORGET
Vaknar diagnoslös.
Ingen sjukskrivning i sikte.
Frustration.
Gick till Nytorget
Såna som jag satt där.
OCH GJORDE INGENTING.
"NI ÄR ALLA BORTSKÄMDA,LATA OCH SJÄVUPPTAGNA KULTURARBETARE SOM UTNYTTJAR DEN STACKARS STATEN OCH ALLA HÖGINKOMSTAGARE SOM MÅSTE BETALA ERA LÖNER" skrek jag lite spontant för att se om det blev någon reaktion.
Det blev det.
Två kvinnor i fyrtioårsåldern började gråta.
En kille med väldigt tighta jeans sa att han tjänade 60000 i månaden efter skatt. Jag vågade inte fråga vad han gjorde.
En skådistjej på 20 skrek tillbaka.
"BEHÅLL DITT MISSLYCKADE LIV FÖR DIG SJÄLV!"
"NARCISSIST" svarade jag mest för att vigla upp massorna.
Det visade sig vara en alldeles utmärkt plan.
Den tighte killen gick med bestämda steg mot mig från andra sidan gräsmattan.
Jag höjde garden beredd på handgemäng.
Den 20 åriga skådistjejen med långt mörkt hår och svår blick satte fart från andra hållet.
Jag tog av mig min sko, beredd att kasta den på henne om hon gjorde några otillbörliga närmanden.
Medan jag satt där och väntade på att slåss kände jag ett rus i min kropp.
"SANNINGEN SKALL SEGRA!" Skrek jag och hoppade upp på bänken i någon kung- fu liknande pose.
Skådisbruden var nära nu.
Jag vet att jag utan problem skulle sänka henne vid eventuell närkontakt.
Och jag såg fram emot det.
Banka skiten ur henne bara.
Så verklig världen tedde sig plötsligt. Jag älskade varje detalj.
Grönt gräs. Gula, röda, vita, blå blommorna i rabatten.
Fontänen i mitten av parken.
Utan att jag märkt det stod skådisbruden bredvid mig och försökte nypa mig på låret.
Jag blev förbannad.
"BÄTTRE KAN DU!" Skrek jag och vevade med knytnävarna.
Den tighte killen var framme vid oss nu.
Han måste ha vikt penis och pung bakåt för att få plats i de där brallorna, hann jag tänka innan han knockade mig.
Så föll jag.Och jag föll och föll. Och när jag landade på gräsmattan och bakhuvudet studsade upp och ned några gånger mot den hård,mjuka marken var lyckan total.
Sen låg jag bara och studerade himlen och ett moln som hade formats till en stor älg. En fjortontaggare.
I ögonvrån såg jag hur den tighte killen brottades ned i fontänen av en annan tight kille.
De två gråtande fyrtioåringarna hade råkat i luven på en äldre dam. De låg i rabatten och rev och slet i varandras hår. Samtidigt satte en handikappad konstnär i rullstol högkurs mot en 30 årig framgångsrik mediestjärna.
Vart man än vände sig slogs folk med varandra.
Och mitt i allt det här sprang skådistjejen runt och försökte nypa folk.
Jag grät av lycka.
Ingen sjukskrivning i sikte.
Frustration.
Gick till Nytorget
Såna som jag satt där.
OCH GJORDE INGENTING.
"NI ÄR ALLA BORTSKÄMDA,LATA OCH SJÄVUPPTAGNA KULTURARBETARE SOM UTNYTTJAR DEN STACKARS STATEN OCH ALLA HÖGINKOMSTAGARE SOM MÅSTE BETALA ERA LÖNER" skrek jag lite spontant för att se om det blev någon reaktion.
Det blev det.
Två kvinnor i fyrtioårsåldern började gråta.
En kille med väldigt tighta jeans sa att han tjänade 60000 i månaden efter skatt. Jag vågade inte fråga vad han gjorde.
En skådistjej på 20 skrek tillbaka.
"BEHÅLL DITT MISSLYCKADE LIV FÖR DIG SJÄLV!"
"NARCISSIST" svarade jag mest för att vigla upp massorna.
Det visade sig vara en alldeles utmärkt plan.
Den tighte killen gick med bestämda steg mot mig från andra sidan gräsmattan.
Jag höjde garden beredd på handgemäng.
Den 20 åriga skådistjejen med långt mörkt hår och svår blick satte fart från andra hållet.
Jag tog av mig min sko, beredd att kasta den på henne om hon gjorde några otillbörliga närmanden.
Medan jag satt där och väntade på att slåss kände jag ett rus i min kropp.
"SANNINGEN SKALL SEGRA!" Skrek jag och hoppade upp på bänken i någon kung- fu liknande pose.
Skådisbruden var nära nu.
Jag vet att jag utan problem skulle sänka henne vid eventuell närkontakt.
Och jag såg fram emot det.
Banka skiten ur henne bara.
Så verklig världen tedde sig plötsligt. Jag älskade varje detalj.
Grönt gräs. Gula, röda, vita, blå blommorna i rabatten.
Fontänen i mitten av parken.
Utan att jag märkt det stod skådisbruden bredvid mig och försökte nypa mig på låret.
Jag blev förbannad.
"BÄTTRE KAN DU!" Skrek jag och vevade med knytnävarna.
Den tighte killen var framme vid oss nu.
Han måste ha vikt penis och pung bakåt för att få plats i de där brallorna, hann jag tänka innan han knockade mig.
Så föll jag.Och jag föll och föll. Och när jag landade på gräsmattan och bakhuvudet studsade upp och ned några gånger mot den hård,mjuka marken var lyckan total.
Sen låg jag bara och studerade himlen och ett moln som hade formats till en stor älg. En fjortontaggare.
I ögonvrån såg jag hur den tighte killen brottades ned i fontänen av en annan tight kille.
De två gråtande fyrtioåringarna hade råkat i luven på en äldre dam. De låg i rabatten och rev och slet i varandras hår. Samtidigt satte en handikappad konstnär i rullstol högkurs mot en 30 årig framgångsrik mediestjärna.
Vart man än vände sig slogs folk med varandra.
Och mitt i allt det här sprang skådistjejen runt och försökte nypa folk.
Jag grät av lycka.
onsdag 8 juli 2009
DAG 275
08:30 Vaknar utbränd. Somnar om.
08:32 Telefonen ringer. Jag svarar. Något klickar. Någon skrattar. Lägger på. Vem var det? Jag anar.
08:45 Jag googlar på kvacksalvare som gärna skriver ut sjukintyg. Telefonen ringer. Tyst tyst tyst. Polskt Skratt.
Definitivt Jobbcoachen. Jag lägger på.
10:00 Posten har kommit. Avslag på könsbyte ansökan. Djup depression i tio minuter. Tills jag kommer på att depression är en bra sjukskrivningsanledning. Blir glad och firar med glass.
10:10 Inser att depressionen har gått över.
11:00 Telefon ringer igen. Kan inte ta det. Har fastnat (bokstavlig talat) på en lite väl spikgles spikmatta jag fått låna av Psykolog Maja (hon har gjort den schälv).
08:32 Telefonen ringer. Jag svarar. Något klickar. Någon skrattar. Lägger på. Vem var det? Jag anar.
08:45 Jag googlar på kvacksalvare som gärna skriver ut sjukintyg. Telefonen ringer. Tyst tyst tyst. Polskt Skratt.
Definitivt Jobbcoachen. Jag lägger på.
10:00 Posten har kommit. Avslag på könsbyte ansökan. Djup depression i tio minuter. Tills jag kommer på att depression är en bra sjukskrivningsanledning. Blir glad och firar med glass.
10:10 Inser att depressionen har gått över.
11:00 Telefon ringer igen. Kan inte ta det. Har fastnat (bokstavlig talat) på en lite väl spikgles spikmatta jag fått låna av Psykolog Maja (hon har gjort den schälv).
tisdag 7 juli 2009
DAG 276
Utmattningsymptom efter gårdagens inlägg:
Stickningar i fingrar. Ryckiga ögonlock.
Pratar osammanhängande med främlingar.
Går på alla fyra, skäller, viftar på svansen och tror att jag heter Snuffy.
Diagnos?
Stickningar i fingrar. Ryckiga ögonlock.
Pratar osammanhängande med främlingar.
Går på alla fyra, skäller, viftar på svansen och tror att jag heter Snuffy.
Diagnos?
måndag 6 juli 2009
DAG 277
HELG AKTIVITET: REKREATION PÅ LANDET.
MEDVERKANDE: PSYKOLOG MAJA, SOCIAL SIV, JAG OCH MITT TRÄKORS
HJÄRNSTATUS: Den överväger exil.
MISSION: Få en diagnos.
Psykolog Maja och Social Siv är från Norrland och väldigt händiga. Därför gör dom allt "schälva".
Odlar. Plockar. Stickar. Hugger. Syr. Karvar. Kavlar. Kardar. Spinner. Tömmer latriner.
Sånt som man gör i Norrland.
Fast nu bor dom på en Hästgård utanför Stockholm.
Egentligen har dom alltid bott i Stockholm.
Den där Norrländska grejen är en kvarleva från sjuttiotalet när Social Siv fick för sig att hon skulle leva nära någon typ av natur från förr och hamnade i Ångermanland, fick jobb på Socialen, bev månskensbonde och födde Maja.
Så bodde dom så i tre månader tills de blev utmobbade av grannarna i ”byn”.
Då flyttade dom tillbaka till Stockholmstrakten.
Social Siv refererar fortfarande till Norrland som ”Ursprunget”.
Och Psykolog Maja kallar sig för inflyttad Norrlänning och vägrar ändra på sina ”sche- ljud”.
När jag kom dit höll Psykolog Maja på att sy en fårskinns pläd och Social Siv lutade av ett bord.
Psykolog Maja hade precis påbörjat sin semester och njöt av att bara "vara"
Jag tänkte att en diskussion om varandet var en bra ingång till att få en diagnos
"Jo apropå varandet, jag har lite probl... "
”Ja det förstår jag" avbröt Social Siv "Fölk i Stöckholm är ju så dåliga på varandet. Det är bara stress, stress, stress.
Och spring, spring, spring. Aldrig någon ro och eftertanke.”
"Just" suckade Psykolog Maja som var klar med fårskinnspläden.
"NÄ, NU BLIR DET SURDEG!" fortsatte hon, klappade händerna och tog fram ett krus med ett gäng levande organismer
"Är den inte vacker? Jag gjorde den schälv 1990!"
1990 var Psykolog Maja åtta år.
"Apropå 90-talet, jag minns ju knappt.." försökte jag i hopp om att det skulle låta lite stört.
"Nä, det förstår jag verkligen, när man bor i Stöckhölm har man väl inte tid att minnas någonting. Som med mina klilenter på BUP med sina mobiler och sms och twitter och bling bling. Alltså jag fick in en flicka igår med en sån däringa blogg. Hon var ju helt sönder stressad. Jag sa det, det är Stöckhölm, sa jag. Man får inte vara barn längre ”
Psykolog Maja skakade på huvudet och tog fram en bytta till sin deg.
”Nej annat var det i Ursprunget” sa Siv
”Där fanns bara känslor och natur och två kanaler på tv ”
”Så var det ju i hela Sverige” sa jag
”Jo men vi hade knappt någon mottagning” Svara Siv.
”Vi hade ju inte ens någon TV tills jag byggde en schälv ”
sa Psykolog Maja och lade en hemmagjord kökshandduk av hampa på sitt surdegsbröd.
Social Siv öppnade en ny burk avlutningsgrejs och tog ett djupt andetag.
Sen tog hon ett till. Och ett till.
Sen stod hon bara stilla i en minut och tittade och sjöng sånger från Guatemala.
Medan Social Siv stod och tog kontakt med det undermedvetna gick jag och Psykolog Maja ut i bo’n för att hugga lite ved.
Så att vi kunde laga mat i vedugnen som Psykolog Maja byggt schälv.
Psykolog Maja passade på att fråga hur det var med mig.
Jag svarade att jag var Arbetslös Kultur Arbetare nuförtiden.
”Jomen det har du ju alltid varit” sa Psykolog Maja.
”Nej förr var jag bara Arbetslös nu har jag kvalat in på AF KULTUR ÖST.” sa jag.
"Där får man gå på CV kurs och jobbcoach och praktisk kompetensutveckling och sånt”
”Oj vad du ligger i. Du får ta det lugnt nu”
"Just det..." sa jag och kände att vi var inne på rätt spår.
Psykolog Maja placerade ett vedträ på en stubbe.
”Så att du inte bränner ut dig"
"Precis, jag är nog lite.." försökte jag
Psykolog Maja höjde yxan.
"Ni är ju så tappra ni Kulturmänniskor som kämpar och kämpar hela tiden och trögt går det och inga jobb finns det.
Jamen det tär ju på schälvkänslan"
"Absolut och det är därför..."
Psykolog Maja högg.
"Och din bransch som är så kaxig och armbågig. Inte konstigt att författare och konstnärer tar livet av sig i parti och minut."
Ahhh självmord. Äntligen en naturlig ingång, tänkte jag och vädrade diagnos framgång.
"Apropå självmord..."
Men så bytte Psyk Maja spår.
”Har du sett den nya vebon? Är den inte vacker? Jag har byggt den schälv!”
Psykolog Maja hade huggt klart alla trettio vedträn och var redan på väg in i huset igen.
När vi kom in stod Social Siv och skalade närodlad potatis (från potatislandet Maja gjort schälv).
"Mamma har du hört hur hårt dom har de domhäringa Kulturarbetarna?”
"Ja, det är fruktansvärt" höll jag med " vissa dagar sitter jag bara och.."
Psykolog Maja och dukade fram tallrikar, bestick och glas.
”Titta jag har blåst dom schälv. ” Sa hon och visade upp ett glas. ”och så har drejat och bränt tallrikarna. Och grytan”
"Och när vi ändå är inne på det där med bränt..." försökte jag.
”Nä nu är det dags för lite sånhäringa Grounding känner jag”
Social Siv, som är en 177cm stor Barbamama i GudrunSjödén särk, tog sikte mot mig och öppnade sin famn.
Sen tryckte hon ned mitt huvud mellan sina enorma bröst.
"Du behöver komma i kontakt med urmodern"
"BOR HON HÄR?" frågade jag fortfarande med huvudet mellan Sivs bröst.
" SHHHHH. Bara känn och andas och gråt. Bort bort Stress. Bort bort. Stöckhölm. "
"INGA PROBLEM " Skrek jag från brösten. "STOCKHOLM KÄNNS VÄLDIGT AVLÄGSET, DU KAN SLÄPPA, JAG MÅR BRA NU"
”Åhhh måste vara så stark och hård och tuff hela tiden. Hörde du Maja. Kom och ge henne en kram."
Maja omfamnade mig bakifrån med orden.
"Äntligen lite Gruppkram"
"Så här gjorde vi alltid i Ursprunget" fortsatte Social Siv "Vi fanns där för varandra kan man säg. Kramades, kelades och var fysiska. Inte som Stöckhölm som är så kallt och aldrig har man kroppskontakt förrutom när man trängs på tunnelbanan och någon jävel tafsar och en säger bort bort och han skiter i det och man säger sluta men sen e det ju lite skönt för det var ju så länge sen man var nära någon, för man bor ju i Stöckhölm. Så man låter han fortsätta.”
”Jo” säger Psykolog Maja tätt klistrad mot min kropp. ” Sen är det ju extra tufft för sånahäringa Kulturmänniskor med alla narcissister och borderline personligheter i branschen"
"Japp och det är där vi kommer till diagnos..." försökte jag fortfarande nedtryckt mellan Sivs bröst.
"Egocentriska, omnipotetna narcissister med hävdelse behov för inte har dom blivit sedda av mamma. Nej då. Och övergivna av pappa är dom. Så det är ju, se mig mamma här är jag, titta vad jag kan, se vad jag har gjort! Hela hela tiden. Det är bara jag, jag, jag. Jamen ni är inte centrum i Universum! Allt handlar inte om er! Skadade skadade skadade människor”
Nu grät Psykolog Maja
”Ja, dom samlas ju där” suckade Social Siv.
"Jamen att behöva handskas med dom dagarna i ända…” hulkade Psykolog Maja
”… omänskligt” fortsatte Social Siv och trycker ned mitt huvud mellan sina bröst lite mer.
”Och hipp och cool och rätt skall man vara. Och alltid på topp. Och framgångsrik och självsäker. Och snygga möbler och man och barn med unisex kläder och Gi metod och Yoga och och och bo på Söder. Det är förjävligt ren ut sagt! Stryk skall dom ha!”
Psykolog Maja slutade gråta, släppte armarna om min kropp och tittade på mig med bestämd blick.
”Sätt dig på stolen (förresten har du sett att jag har gjort den schälv). Ta mat. Vi ligger tio minuter efter i Schemat som jag gjort schälv. Vi skall hinna vända höet (som jag har gjort schälv) och klippa fåren ( jag har gjort dom schälv) och ta en ridtur.
Sen skall vi leta näver till konten (som vi skall göra schälva) och ta ett dopp i schön (som jag rensat schälv), bada bastu (som jag har gjort schälv) och dricka kvällsörtthé (som jag odlat schälv) och mysa (det får du göra schälv, jag hinner inte). Så lägger vi oss klockan 2215 efter väderleksrapporten på P1”
MEDVERKANDE: PSYKOLOG MAJA, SOCIAL SIV, JAG OCH MITT TRÄKORS
HJÄRNSTATUS: Den överväger exil.
MISSION: Få en diagnos.
Psykolog Maja och Social Siv är från Norrland och väldigt händiga. Därför gör dom allt "schälva".
Odlar. Plockar. Stickar. Hugger. Syr. Karvar. Kavlar. Kardar. Spinner. Tömmer latriner.
Sånt som man gör i Norrland.
Fast nu bor dom på en Hästgård utanför Stockholm.
Egentligen har dom alltid bott i Stockholm.
Den där Norrländska grejen är en kvarleva från sjuttiotalet när Social Siv fick för sig att hon skulle leva nära någon typ av natur från förr och hamnade i Ångermanland, fick jobb på Socialen, bev månskensbonde och födde Maja.
Så bodde dom så i tre månader tills de blev utmobbade av grannarna i ”byn”.
Då flyttade dom tillbaka till Stockholmstrakten.
Social Siv refererar fortfarande till Norrland som ”Ursprunget”.
Och Psykolog Maja kallar sig för inflyttad Norrlänning och vägrar ändra på sina ”sche- ljud”.
När jag kom dit höll Psykolog Maja på att sy en fårskinns pläd och Social Siv lutade av ett bord.
Psykolog Maja hade precis påbörjat sin semester och njöt av att bara "vara"
Jag tänkte att en diskussion om varandet var en bra ingång till att få en diagnos
"Jo apropå varandet, jag har lite probl... "
”Ja det förstår jag" avbröt Social Siv "Fölk i Stöckholm är ju så dåliga på varandet. Det är bara stress, stress, stress.
Och spring, spring, spring. Aldrig någon ro och eftertanke.”
"Just" suckade Psykolog Maja som var klar med fårskinnspläden.
"NÄ, NU BLIR DET SURDEG!" fortsatte hon, klappade händerna och tog fram ett krus med ett gäng levande organismer
"Är den inte vacker? Jag gjorde den schälv 1990!"
1990 var Psykolog Maja åtta år.
"Apropå 90-talet, jag minns ju knappt.." försökte jag i hopp om att det skulle låta lite stört.
"Nä, det förstår jag verkligen, när man bor i Stöckhölm har man väl inte tid att minnas någonting. Som med mina klilenter på BUP med sina mobiler och sms och twitter och bling bling. Alltså jag fick in en flicka igår med en sån däringa blogg. Hon var ju helt sönder stressad. Jag sa det, det är Stöckhölm, sa jag. Man får inte vara barn längre ”
Psykolog Maja skakade på huvudet och tog fram en bytta till sin deg.
”Nej annat var det i Ursprunget” sa Siv
”Där fanns bara känslor och natur och två kanaler på tv ”
”Så var det ju i hela Sverige” sa jag
”Jo men vi hade knappt någon mottagning” Svara Siv.
”Vi hade ju inte ens någon TV tills jag byggde en schälv ”
sa Psykolog Maja och lade en hemmagjord kökshandduk av hampa på sitt surdegsbröd.
Social Siv öppnade en ny burk avlutningsgrejs och tog ett djupt andetag.
Sen tog hon ett till. Och ett till.
Sen stod hon bara stilla i en minut och tittade och sjöng sånger från Guatemala.
Medan Social Siv stod och tog kontakt med det undermedvetna gick jag och Psykolog Maja ut i bo’n för att hugga lite ved.
Så att vi kunde laga mat i vedugnen som Psykolog Maja byggt schälv.
Psykolog Maja passade på att fråga hur det var med mig.
Jag svarade att jag var Arbetslös Kultur Arbetare nuförtiden.
”Jomen det har du ju alltid varit” sa Psykolog Maja.
”Nej förr var jag bara Arbetslös nu har jag kvalat in på AF KULTUR ÖST.” sa jag.
"Där får man gå på CV kurs och jobbcoach och praktisk kompetensutveckling och sånt”
”Oj vad du ligger i. Du får ta det lugnt nu”
"Just det..." sa jag och kände att vi var inne på rätt spår.
Psykolog Maja placerade ett vedträ på en stubbe.
”Så att du inte bränner ut dig"
"Precis, jag är nog lite.." försökte jag
Psykolog Maja höjde yxan.
"Ni är ju så tappra ni Kulturmänniskor som kämpar och kämpar hela tiden och trögt går det och inga jobb finns det.
Jamen det tär ju på schälvkänslan"
"Absolut och det är därför..."
Psykolog Maja högg.
"Och din bransch som är så kaxig och armbågig. Inte konstigt att författare och konstnärer tar livet av sig i parti och minut."
Ahhh självmord. Äntligen en naturlig ingång, tänkte jag och vädrade diagnos framgång.
"Apropå självmord..."
Men så bytte Psyk Maja spår.
”Har du sett den nya vebon? Är den inte vacker? Jag har byggt den schälv!”
Psykolog Maja hade huggt klart alla trettio vedträn och var redan på väg in i huset igen.
När vi kom in stod Social Siv och skalade närodlad potatis (från potatislandet Maja gjort schälv).
"Mamma har du hört hur hårt dom har de domhäringa Kulturarbetarna?”
"Ja, det är fruktansvärt" höll jag med " vissa dagar sitter jag bara och.."
Psykolog Maja och dukade fram tallrikar, bestick och glas.
”Titta jag har blåst dom schälv. ” Sa hon och visade upp ett glas. ”och så har drejat och bränt tallrikarna. Och grytan”
"Och när vi ändå är inne på det där med bränt..." försökte jag.
”Nä nu är det dags för lite sånhäringa Grounding känner jag”
Social Siv, som är en 177cm stor Barbamama i GudrunSjödén särk, tog sikte mot mig och öppnade sin famn.
Sen tryckte hon ned mitt huvud mellan sina enorma bröst.
"Du behöver komma i kontakt med urmodern"
"BOR HON HÄR?" frågade jag fortfarande med huvudet mellan Sivs bröst.
" SHHHHH. Bara känn och andas och gråt. Bort bort Stress. Bort bort. Stöckhölm. "
"INGA PROBLEM " Skrek jag från brösten. "STOCKHOLM KÄNNS VÄLDIGT AVLÄGSET, DU KAN SLÄPPA, JAG MÅR BRA NU"
”Åhhh måste vara så stark och hård och tuff hela tiden. Hörde du Maja. Kom och ge henne en kram."
Maja omfamnade mig bakifrån med orden.
"Äntligen lite Gruppkram"
"Så här gjorde vi alltid i Ursprunget" fortsatte Social Siv "Vi fanns där för varandra kan man säg. Kramades, kelades och var fysiska. Inte som Stöckhölm som är så kallt och aldrig har man kroppskontakt förrutom när man trängs på tunnelbanan och någon jävel tafsar och en säger bort bort och han skiter i det och man säger sluta men sen e det ju lite skönt för det var ju så länge sen man var nära någon, för man bor ju i Stöckhölm. Så man låter han fortsätta.”
”Jo” säger Psykolog Maja tätt klistrad mot min kropp. ” Sen är det ju extra tufft för sånahäringa Kulturmänniskor med alla narcissister och borderline personligheter i branschen"
"Japp och det är där vi kommer till diagnos..." försökte jag fortfarande nedtryckt mellan Sivs bröst.
"Egocentriska, omnipotetna narcissister med hävdelse behov för inte har dom blivit sedda av mamma. Nej då. Och övergivna av pappa är dom. Så det är ju, se mig mamma här är jag, titta vad jag kan, se vad jag har gjort! Hela hela tiden. Det är bara jag, jag, jag. Jamen ni är inte centrum i Universum! Allt handlar inte om er! Skadade skadade skadade människor”
Nu grät Psykolog Maja
”Ja, dom samlas ju där” suckade Social Siv.
"Jamen att behöva handskas med dom dagarna i ända…” hulkade Psykolog Maja
”… omänskligt” fortsatte Social Siv och trycker ned mitt huvud mellan sina bröst lite mer.
”Och hipp och cool och rätt skall man vara. Och alltid på topp. Och framgångsrik och självsäker. Och snygga möbler och man och barn med unisex kläder och Gi metod och Yoga och och och bo på Söder. Det är förjävligt ren ut sagt! Stryk skall dom ha!”
Psykolog Maja slutade gråta, släppte armarna om min kropp och tittade på mig med bestämd blick.
”Sätt dig på stolen (förresten har du sett att jag har gjort den schälv). Ta mat. Vi ligger tio minuter efter i Schemat som jag gjort schälv. Vi skall hinna vända höet (som jag har gjort schälv) och klippa fåren ( jag har gjort dom schälv) och ta en ridtur.
Sen skall vi leta näver till konten (som vi skall göra schälva) och ta ett dopp i schön (som jag rensat schälv), bada bastu (som jag har gjort schälv) och dricka kvällsörtthé (som jag odlat schälv) och mysa (det får du göra schälv, jag hinner inte). Så lägger vi oss klockan 2215 efter väderleksrapporten på P1”
fredag 3 juli 2009
DAG 278
Jag har legat och övat på mitt träkors hela morgonen.
Det var inte särskilt skönt. Jag led.
Det här håller inte. Min "fullfart- framåt- plöja -svish- svush- jag är en månraket" strategi är påväg käpprätt å helvete.
Det är den där jävla servern i mitt huvud som jävlas med mig.
Jag måste göra något åt min hjärnstatus.
Jag måste få den att vilja stanna kvar huvudet helt enkelt.
Det vore skönt med en diagnos.
Därför har jag bestämt mig för att åka ut till Landet imorgon.
Där bor min gamla kompis Psykolog Maja och hennes mamma Social Siv.
Jag och Psyk Maja träffades på uppropet till Psykologprogrammet Ht 02. Hon var där och räckte upp handen.
Jag var där för att göra en Performance om folk som kommer in på Psykologprogrammet.
Psykolog Maja älskar Diagnoser.
Hon kanske kan ge mig en plats i Diagnoshimlen.
Så kan jag blir Sjukskriven istället.
Så kan Hanne Kjöller på DN skriva ett Upprört Reportage om mig.
Så blir jag känd. Och får massa uppmärksamhet.
Och måste Plastikoperera mig. Och hata Media.
Så är saken biff. Framtiden är här och jag får göra Schlagers och hänga i mitt Träkors på "Allsång på Skansen" .
Det var inte särskilt skönt. Jag led.
Det här håller inte. Min "fullfart- framåt- plöja -svish- svush- jag är en månraket" strategi är påväg käpprätt å helvete.
Det är den där jävla servern i mitt huvud som jävlas med mig.
Jag måste göra något åt min hjärnstatus.
Jag måste få den att vilja stanna kvar huvudet helt enkelt.
Det vore skönt med en diagnos.
Därför har jag bestämt mig för att åka ut till Landet imorgon.
Där bor min gamla kompis Psykolog Maja och hennes mamma Social Siv.
Jag och Psyk Maja träffades på uppropet till Psykologprogrammet Ht 02. Hon var där och räckte upp handen.
Jag var där för att göra en Performance om folk som kommer in på Psykologprogrammet.
Psykolog Maja älskar Diagnoser.
Hon kanske kan ge mig en plats i Diagnoshimlen.
Så kan jag blir Sjukskriven istället.
Så kan Hanne Kjöller på DN skriva ett Upprört Reportage om mig.
Så blir jag känd. Och får massa uppmärksamhet.
Och måste Plastikoperera mig. Och hata Media.
Så är saken biff. Framtiden är här och jag får göra Schlagers och hänga i mitt Träkors på "Allsång på Skansen" .
torsdag 2 juli 2009
DAG 279
Jobbig natt. Kvavt. Svettigt.
Jag har drömt om Hjärnan igen.
Den hade fortfarande ben och den här gången var den på väg mot tunnelbanan.
Jag sprang efter den i vanlig ordning och i vanlig ordning hade den ett väldigt försprång.
Tills den kom till spärren. Där satt Spärrvakt Sara och stoppade den.
"No way José" sa hon för det är så hon brukar stoppa plankare.
”Men jag är minderårig” sa Hjärnan och log sitt allra sötaste leende.
”No way José” fortsatte Spärrvakt Sara ”Betala”
”Pensionär?” försökte Hjärnan.
”No way Jo...”
”Okej, jag har skitbråttom, släpp igenom.. ”
”Det kommer en tunnelbana varje minut. I alla riktiningar. Du har tid att betala.”
”MEN JAG KAN INTE BETALA; JAG HAR INGA PENGAR: JAG HAR INTE ENS NÅGRA ARMAR; OCH INGA FICKOR ATT HA PENGARNA I ! GE MIG ETT BREAK FÖR FAN! SLÄPP IGENOM MIG!”
Sen vaknade jag.
Jag har drömt om Hjärnan igen.
Den hade fortfarande ben och den här gången var den på väg mot tunnelbanan.
Jag sprang efter den i vanlig ordning och i vanlig ordning hade den ett väldigt försprång.
Tills den kom till spärren. Där satt Spärrvakt Sara och stoppade den.
"No way José" sa hon för det är så hon brukar stoppa plankare.
”Men jag är minderårig” sa Hjärnan och log sitt allra sötaste leende.
”No way José” fortsatte Spärrvakt Sara ”Betala”
”Pensionär?” försökte Hjärnan.
”No way Jo...”
”Okej, jag har skitbråttom, släpp igenom.. ”
”Det kommer en tunnelbana varje minut. I alla riktiningar. Du har tid att betala.”
”MEN JAG KAN INTE BETALA; JAG HAR INGA PENGAR: JAG HAR INTE ENS NÅGRA ARMAR; OCH INGA FICKOR ATT HA PENGARNA I ! GE MIG ETT BREAK FÖR FAN! SLÄPP IGENOM MIG!”
Sen vaknade jag.
onsdag 1 juli 2009
DAG 280 Michael Jackson arv
AF KULTUR ÖST: Jobbcoachmöte 11:30
Tryckande hett. Jobbcoach i minikjol. Håriga ben. Gäll röst.
Tipsade om olika speeddating tekniker. Tror jag.
Egentligen hörde jag knappt vad hon sa.
Mina hjärna och jag är fortfarande på kollisionskurs och jag har svårt med koncentrationen.
Därför satt jag mest och tänkte på att bli brun, akrobatporr och på Michael Jackson arv och om hans påstådda syrgasbädd är tillsalu nu efter hans död. Eller om den bara är ett pr- trick.
Sen tänkte jag lite på pr- trick.
Rubriken på mitt blogginlägg idag är ett pr -trick.
Jag lärde mig det av BookyDarling Maria som är ett pr- geni och min första bloggkompis.
Alla som egentligen är intresserade av att läsa om Michael Jacksons arv kommer att hamna på den här sidan och bli djupt besvikna.
"OM DU INTE FIXAR ETT JOBB SNART BLIR DET JOBEN!" skrek Jobbcoachen två centimeter från mitt öra.
Hon tyckte nog att det var dags för ett hot. Det var ju trots allt bara en vecka sedan hon ringde och klickade med sin pistol i telefonen.
Hursomhelst hon lyckades.
"JOBEN?"
"Japp, inget trevligt ställe. Dom som hamnar på JOBEN mår inte bra."
sa Jobbcoachen, knäckte samtliga fem fingrar på sin höger hand, lutade sig tillbaka, la armarna i kors och gungade lite på sin kontorstol.
"Är det sant? Skicka mig till JOBEN genast. Jag måste börja umgås med likasinnade. Mer deppiga. Som ser lite svart på livet."
Jag kände hur hoppet sakta återvände.
"JOBEN LIGGER I HELVETET! DÄR VILL MAN INTE VARA! DÄR SITTER MAN HELA DAGARNA I TELEFON OCH SÖKER JOBB! OCH NÄR MAN INTE SÖKER JOBB KOMMER EN ARG ARBETSFÖRMEDLARE SOM FLÅSAR DIG I NACKEN OCH KALLAR DIG SAKER DU ÖNSKAR DU INTE FÖRSTOD!"
"Det låter ju som det där Spader Dam som ligger vid Fridhemsplan. Utan latexet då. Eller kedjorna. Spännande grepp AF KULTUR ÖST har börjat med. Me like. Visa mig JOBEN genast "
Jobbcoachen suckade, skakade på huvudet och såg ut att vilja röka ett helt paket Gula Blend.
"Du kvalar inte in på JOBEN än. Du har för många dagar kvar. Jag ville bara upplysa dig om att JOBEN finns."
"Tack" sa jag.
"NU TILL HANDLINGSPLANEN: VAD HAR DU GJORT DEN SENASTE TIDEN? AVGE LÄGESRAPPORT! "
Jobbcoachen bankade in en massa lösenord på sin dator.
"Tja, jag har lämnat in en ansökan om könsbyte, fått en fanclub på facebook, kommit fram till att jag antagligen är Jesus, övat på att hänga i kors, gått på Jobbintervju, nätverksmöte, legat med en kille, träffat Spärrvakt Sara, skrivit en bok, kommit på att jag redan skrivit den boken osv. Lite ditt och datt. Har du tuggummi? " sa jag.
Jobbcoachen slutade skriva på datorn och blev plötsligt alldeles lugn.
"Nej, jag har inget tuggummi. Däremot har jag den här" sa hon och drog ut sin översta skrivbordslåda.
"Colt Python: 357 Magnum. The Rolls- Rolls of Colt revolvers som vi säger i Polen."
"Snygg" sa jag och svalde lite.
"Tack" sa Jobbcoachen och för första gången fick vi ögonkontakt.
Det blev alldeles tyst.
Jag gick snabbt därfrån.
Påväg ut hörde jag Jobbcoachen:
"280 DAGAR KVAR!" Sen sköt hon två lösa skott.
Tryckande hett. Jobbcoach i minikjol. Håriga ben. Gäll röst.
Tipsade om olika speeddating tekniker. Tror jag.
Egentligen hörde jag knappt vad hon sa.
Mina hjärna och jag är fortfarande på kollisionskurs och jag har svårt med koncentrationen.
Därför satt jag mest och tänkte på att bli brun, akrobatporr och på Michael Jackson arv och om hans påstådda syrgasbädd är tillsalu nu efter hans död. Eller om den bara är ett pr- trick.
Sen tänkte jag lite på pr- trick.
Rubriken på mitt blogginlägg idag är ett pr -trick.
Jag lärde mig det av BookyDarling Maria som är ett pr- geni och min första bloggkompis.
Alla som egentligen är intresserade av att läsa om Michael Jacksons arv kommer att hamna på den här sidan och bli djupt besvikna.
"OM DU INTE FIXAR ETT JOBB SNART BLIR DET JOBEN!" skrek Jobbcoachen två centimeter från mitt öra.
Hon tyckte nog att det var dags för ett hot. Det var ju trots allt bara en vecka sedan hon ringde och klickade med sin pistol i telefonen.
Hursomhelst hon lyckades.
"JOBEN?"
"Japp, inget trevligt ställe. Dom som hamnar på JOBEN mår inte bra."
sa Jobbcoachen, knäckte samtliga fem fingrar på sin höger hand, lutade sig tillbaka, la armarna i kors och gungade lite på sin kontorstol.
"Är det sant? Skicka mig till JOBEN genast. Jag måste börja umgås med likasinnade. Mer deppiga. Som ser lite svart på livet."
Jag kände hur hoppet sakta återvände.
"JOBEN LIGGER I HELVETET! DÄR VILL MAN INTE VARA! DÄR SITTER MAN HELA DAGARNA I TELEFON OCH SÖKER JOBB! OCH NÄR MAN INTE SÖKER JOBB KOMMER EN ARG ARBETSFÖRMEDLARE SOM FLÅSAR DIG I NACKEN OCH KALLAR DIG SAKER DU ÖNSKAR DU INTE FÖRSTOD!"
"Det låter ju som det där Spader Dam som ligger vid Fridhemsplan. Utan latexet då. Eller kedjorna. Spännande grepp AF KULTUR ÖST har börjat med. Me like. Visa mig JOBEN genast "
Jobbcoachen suckade, skakade på huvudet och såg ut att vilja röka ett helt paket Gula Blend.
"Du kvalar inte in på JOBEN än. Du har för många dagar kvar. Jag ville bara upplysa dig om att JOBEN finns."
"Tack" sa jag.
"NU TILL HANDLINGSPLANEN: VAD HAR DU GJORT DEN SENASTE TIDEN? AVGE LÄGESRAPPORT! "
Jobbcoachen bankade in en massa lösenord på sin dator.
"Tja, jag har lämnat in en ansökan om könsbyte, fått en fanclub på facebook, kommit fram till att jag antagligen är Jesus, övat på att hänga i kors, gått på Jobbintervju, nätverksmöte, legat med en kille, träffat Spärrvakt Sara, skrivit en bok, kommit på att jag redan skrivit den boken osv. Lite ditt och datt. Har du tuggummi? " sa jag.
Jobbcoachen slutade skriva på datorn och blev plötsligt alldeles lugn.
"Nej, jag har inget tuggummi. Däremot har jag den här" sa hon och drog ut sin översta skrivbordslåda.
"Colt Python: 357 Magnum. The Rolls- Rolls of Colt revolvers som vi säger i Polen."
"Snygg" sa jag och svalde lite.
"Tack" sa Jobbcoachen och för första gången fick vi ögonkontakt.
Det blev alldeles tyst.
Jag gick snabbt därfrån.
Påväg ut hörde jag Jobbcoachen:
"280 DAGAR KVAR!" Sen sköt hon två lösa skott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)