DAG 296

AF KULTUR ÖST: CV kurs. Vi var fem utvalda personer där:
En journalist 45 år, en fotograf 28 år, en konstnär 37 år, en musiker 56 år
och så jag 32 och ett halvt. .
Vi satt alla runt ett bord. Längst bak i konferensrummet satt två jobbcoacher de var 29 respektive 47 år. De satt inte runt bordet. De hade tagit sina stolar och satt sig mot väggen. Jobbcoacherna presenterade sig som branschfolk som nu hjälper andra branschfolk att komma in i branschen igen. De vägde lite på sina stolar när de sa det. En av dom hette Kalle han var 29 år hade fräknar, krulligt hår och keps. Han sa att han gärna hjälpte med allt möjligt. Översätta brev från engelska och sånt. Eller bara lyssna om man ville prata.

”Inget är för lågt inget för högt. Jag är här för er” sa han och sträckte ut sina armar.

Jag gick fram och gav honom en kram.

”Tack” sa jag. ”Vi kanske kan bli ihop” viskade jag i hans öra.

Längst fram stod Arbetsförmedlare och tittade medlidsamt på oss. De sa att de tyckte extra synd om oss kulturarbetare för vi är ju så kompetenta men ändå så arbetslösa. De sa att regeringen tror att det är för att vi inte är duktiga på att marknadsföra och sälja oss. Regeringen menar att man skall vara glad att man får hålla på med sin hobby men därför inte tro att det skall vara kul för det. Man måste öva sitt stora vita leende, polera sina framfötter och vässa sina armbågar. Sen skall man skriva spontanansökningar där man säljer sig som om man är en dammsugare framställd av NASA. Extra duktig på att suga. Maxisug. Suga, svälja, få bort kvalster och andra onödiga former av liv. Så måste man se på sig själv. Som något unikt. Framställd av ett rymdforskningscenter i USA.
Vi alla utvalda som satt i gruppen nickade och höll med.
Den 45 årige journalisten sa: ”Jaha.”
Då sprack Arbetsförmedlaren upp i ett leende.

”Nämen ni verkar ju vara en extra talför grupp. Vissa grupper vi har sitter bara tysta”

Han tittade menande på sin partner och på de två jobbcoacherna som satt längst bak i klassrummet och fnissade. De hade satt på sig jackorna på båda två. Och tuggade tuggummi.
Vi Utvalda Arbetslösa Kulturarbetare nickade igen.
Den 56 årige musikern sa ”Jasså”.
Då blev Arbetsförmedlaren ännu gladare. Han tittade på sin kollega och blinkade.

”Här har vi en grupp med talets gåva. Det kommer att gå bra för er. Det är jag säker på”

Alla i gruppen nickade artigt.
Den 37 årige konstnären sa ”Tack” .
En av jobbcoacherna hade somnat.
Jag räckte upp handen och frågade om man fick gå och kissa. Det fick man.