Det har varit helg och jag har:
1) Solat mig blödig (så att jag ser fräsch ut inför eventuella intervjuer med Potentiella KulturArbetsgivare).
2) Gått en promenad med Spärrvakt Sara (som mest gick ut på att hoppa in i olika buskar eftersom hon inbillade sig att hon såg agroplankare, som hon har stoppat i spärren, hela tiden).
3) Skrivit en bok!
Att skriva en bok gick ganska snabbt. 36 timmar bara.
Nu skulle man kunna tro att den är kort. Men icke.
Den är c:a 250 sidor och handlar om min barndom.
Tror jag iallafall.
Eftersom jag har infantil amnesi (som i mitt fall innebär att jag har en minnesförlust som sträcker sig fram till elva års ålder)
så vet jag inte riktigt om det är en bok om just min barndom jag har skrivit.
Det kan mycket väl vara någon annans barndom som jag råkar komma ihåg.
Om man tror på det kollektiva undermedvetna kan det vara så att min hjärna (under de 36 timmarna jag skrev boken) råkade surfa in på någon annans hemsida och fick för sig att den hade kommit hem till mig.
Fast jag tror inte det. Jag känner igen flera av karaktärerna och är ganska övertygad om att jag har träffat dom förr.
Hursomhelst är boken ett steg i den massiva jobbsökarkampanj jag kört sedan i fredags. När jag slutade vara ZEN och blev mer "svish, svush, pang på, rakt fram, krash, kow, jag- är- något- unikt- framställd- av -NASA".
Det hela började med att jag skulle skriva ett spontansökarbrev till samtliga Potentiella KulturArbetsgivare i Stockholm. När jag kom till att "berätta lite om mig själv" så kunde jag inte sluta skriva.
Så det blev en bok istället.
Den är bra också. Full av ordvitsar, slapsticks och en fruktansvärt förbannad huvudperson.
Nu skall jag ringa ett förlag och få den utgiven.
Jag är säker på att det kommer att gå som smort.
Visar inlägg med etikett NASA. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett NASA. Visa alla inlägg
måndag 29 juni 2009
tisdag 9 juni 2009
DAG 296
AF KULTUR ÖST: CV kurs. Vi var fem utvalda personer där:
En journalist 45 år, en fotograf 28 år, en konstnär 37 år, en musiker 56 år
och så jag 32 och ett halvt. .
Vi satt alla runt ett bord. Längst bak i konferensrummet satt två jobbcoacher de var 29 respektive 47 år. De satt inte runt bordet. De hade tagit sina stolar och satt sig mot väggen. Jobbcoacherna presenterade sig som branschfolk som nu hjälper andra branschfolk att komma in i branschen igen. De vägde lite på sina stolar när de sa det. En av dom hette Kalle han var 29 år hade fräknar, krulligt hår och keps. Han sa att han gärna hjälpte med allt möjligt. Översätta brev från engelska och sånt. Eller bara lyssna om man ville prata.
”Inget är för lågt inget för högt. Jag är här för er” sa han och sträckte ut sina armar.
Jag gick fram och gav honom en kram.
”Tack” sa jag. ”Vi kanske kan bli ihop” viskade jag i hans öra.
Längst fram stod Arbetsförmedlare och tittade medlidsamt på oss. De sa att de tyckte extra synd om oss kulturarbetare för vi är ju så kompetenta men ändå så arbetslösa. De sa att regeringen tror att det är för att vi inte är duktiga på att marknadsföra och sälja oss. Regeringen menar att man skall vara glad att man får hålla på med sin hobby men därför inte tro att det skall vara kul för det. Man måste öva sitt stora vita leende, polera sina framfötter och vässa sina armbågar. Sen skall man skriva spontanansökningar där man säljer sig som om man är en dammsugare framställd av NASA. Extra duktig på att suga. Maxisug. Suga, svälja, få bort kvalster och andra onödiga former av liv. Så måste man se på sig själv. Som något unikt. Framställd av ett rymdforskningscenter i USA.
Vi alla utvalda som satt i gruppen nickade och höll med.
Den 45 årige journalisten sa: ”Jaha.”
Då sprack Arbetsförmedlaren upp i ett leende.
”Nämen ni verkar ju vara en extra talför grupp. Vissa grupper vi har sitter bara tysta”
Han tittade menande på sin partner och på de två jobbcoacherna som satt längst bak i klassrummet och fnissade. De hade satt på sig jackorna på båda två. Och tuggade tuggummi.
Vi Utvalda Arbetslösa Kulturarbetare nickade igen.
Den 56 årige musikern sa ”Jasså”.
Då blev Arbetsförmedlaren ännu gladare. Han tittade på sin kollega och blinkade.
”Här har vi en grupp med talets gåva. Det kommer att gå bra för er. Det är jag säker på”
Alla i gruppen nickade artigt.
Den 37 årige konstnären sa ”Tack” .
En av jobbcoacherna hade somnat.
Jag räckte upp handen och frågade om man fick gå och kissa. Det fick man.
En journalist 45 år, en fotograf 28 år, en konstnär 37 år, en musiker 56 år
och så jag 32 och ett halvt. .
Vi satt alla runt ett bord. Längst bak i konferensrummet satt två jobbcoacher de var 29 respektive 47 år. De satt inte runt bordet. De hade tagit sina stolar och satt sig mot väggen. Jobbcoacherna presenterade sig som branschfolk som nu hjälper andra branschfolk att komma in i branschen igen. De vägde lite på sina stolar när de sa det. En av dom hette Kalle han var 29 år hade fräknar, krulligt hår och keps. Han sa att han gärna hjälpte med allt möjligt. Översätta brev från engelska och sånt. Eller bara lyssna om man ville prata.
”Inget är för lågt inget för högt. Jag är här för er” sa han och sträckte ut sina armar.
Jag gick fram och gav honom en kram.
”Tack” sa jag. ”Vi kanske kan bli ihop” viskade jag i hans öra.
Längst fram stod Arbetsförmedlare och tittade medlidsamt på oss. De sa att de tyckte extra synd om oss kulturarbetare för vi är ju så kompetenta men ändå så arbetslösa. De sa att regeringen tror att det är för att vi inte är duktiga på att marknadsföra och sälja oss. Regeringen menar att man skall vara glad att man får hålla på med sin hobby men därför inte tro att det skall vara kul för det. Man måste öva sitt stora vita leende, polera sina framfötter och vässa sina armbågar. Sen skall man skriva spontanansökningar där man säljer sig som om man är en dammsugare framställd av NASA. Extra duktig på att suga. Maxisug. Suga, svälja, få bort kvalster och andra onödiga former av liv. Så måste man se på sig själv. Som något unikt. Framställd av ett rymdforskningscenter i USA.
Vi alla utvalda som satt i gruppen nickade och höll med.
Den 45 årige journalisten sa: ”Jaha.”
Då sprack Arbetsförmedlaren upp i ett leende.
”Nämen ni verkar ju vara en extra talför grupp. Vissa grupper vi har sitter bara tysta”
Han tittade menande på sin partner och på de två jobbcoacherna som satt längst bak i klassrummet och fnissade. De hade satt på sig jackorna på båda två. Och tuggade tuggummi.
Vi Utvalda Arbetslösa Kulturarbetare nickade igen.
Den 56 årige musikern sa ”Jasså”.
Då blev Arbetsförmedlaren ännu gladare. Han tittade på sin kollega och blinkade.
”Här har vi en grupp med talets gåva. Det kommer att gå bra för er. Det är jag säker på”
Alla i gruppen nickade artigt.
Den 37 årige konstnären sa ”Tack” .
En av jobbcoacherna hade somnat.
Jag räckte upp handen och frågade om man fick gå och kissa. Det fick man.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)