DAG: 243 (eller?)

Klockan 19:00 igår kväll kom jag fram till att jag antagligen inte existerar.

Jag gick in i badrummet för att se om jag hade någon spegelbild.
Men spegeln bekräftade bara det jag redan visste: Jag var osynlig.

Jag tog mig en kopp thé och kände ett enormt lugn sprida sig i kroppen.
Klockan 19:05 somnade jag.
Jag vaknade tolv timmar senare i ett nytt eteriskt tillstånd.
Allt kändes lätt och möjligt.
Jag försökte göra en plan för dagen men eftersom jag varken hade kropp eller hjärna så gick det inte.
Plötsligt var världen full av möjligheter, alla fysiska och psykiska lagar var upplösta. Jag kunde ta mig vart jag ville.

Av någon anledning hamnade jag hos mina närmaste grannar:
Gunnar och Siv.
De låg fortfarande och sov medan jag flög omkring i deras lägenhet.
Jag studerade deras stackars kroppar som låg fjättrade vid sängarna.
Bundna till tyngdlagen. Gunnar snarkade. Siv höll andan.

Min blick föll på en mystisk bok som låg på Gunnars nattygsbord.
Jag flög närmare och tog upp den.
Sen gick jag in i köket och började läsa.

Tio minuter senare vaknade Siv.
Jag satt lugnt kvar och läste. Trygg med tanken att jag befann mig i ett icke existerande, osynligt tillstånd.
Jag kände ett pirr i kroppen. Snart skulle de komma in och äta frukost och jag skulle få vara med, mitt i, utan att synas.
Jag skulle lyssna till deras morgonsura konversationer.
Se hur de skickar osten. Utan att titta på varandra.
Höra hur de kommenterar nyheterna i tidningen.
En av dom kanske släpper sig. Harklar sig. Ber inte om ursäkt.

Två minuter senare kom Siv in i köket och gav ifrån sig ett illvrål.
Jag fortsatte läsa och antog att hon hade snubblat på tröskeln eller något liknande. En halvsekund senare kom Gunnar inrusandes.

"VAD I HELVETE GÖR DU HÄR?"

Jag fortsatte läsa men måste erkänna att jag blev lite störd av deras gräl.
Dessutom tyckte jag att Gunnar hade en väldigt tråkig ton mot sin fru.
Då kände jag en hand på min axel. Det var Siv.

"Vad gör du här? Och varför sitter du och läser Prostatacancerförbundets stadgar?"

"Det fanns inget annat att läsa" sa jag utan att lyfta blicken från boken.
Sen började jag gråta.