DAG 207

Det verkar som om det är något som inte står rätt till med Den Japanske Mannen.
Igårkväll gifte han sig med Husfasaden.
Han hade klätt upp sig i Kimono.
Bjudit in sina Tre Japanska Låtsaskompisar
Kallat dit en Shinto Präst.
Sedan lovade han evig trohet.
De Tre Japanska Låtsas Kompisarna kastade lite ris på honom och gratulerade.
Den Japanske Mannen hånglade med Husfasaden fram till klockan 2200.
Då ringde telefonen. Den Japanske Mannen svarade tyst.
Sen sa han "Hai" tre gånger, la på, suckade och försvann.
Nu kom han tillbaka.
Han slår något tungt mot väggen samtidigt som han ropar Japanska slagord.
Väggen skakar. Golvet skakar. Taket skakar. Världen skakar.
Det faller murbruk från väggarna.
Och mitt Träkors är inte mycket till tröst nu.

DAG 209

Fysisk Status: Fortfarande Hjärnlös.
Mental Status: Strålande.

Jag kan verkligen rekommendera några dagar utan Hjärna eller Mat.
Man kommer närmare Gud på något sätt.
Jag har bett om att få ner mitt Träkors.
Om jag ändå skall möta min Skapare vill jag göra det med värdighet.
Jobbcoachen tyckte till min förvåning att det var en alldeles strålande idé.
Jag bad henne kedja fast mig på Korset. Hon gjorde som jag sa.
Sen kittlade hon mig lite i armhålorna med sin Elpistol.
Det börjar bli ganska skönt.
Sen bad hon mig skriva.
Jag sa att det var ganska svårt eftersom jag var Fastkedjad vid ett Kors.

"Det där är helt fel attityd" sa Jobbcoachen.
"Du måste se dina Hinder som Utmaningar och Kriser som Möjligheter"

"Go Fuck Yourself in Da Arse" sa jag vänligt men bestämt.

DAG 221: TELEGRAM FRÅN EN KÄLLARLOKAL

Förlåt. Stopp.

Jag sitter i skiten. Stopp.

Närmare bestämt i Fyra Skitar. Stopp.

Här kommer de: .

Skit 1:
Daniella Mendel-Enk vill att jag skickar en första version av hennes Barndom direkt till det Japanska Förlaget senast:
Tisdag den 20/10
Jag har ingen aning om hur det skall gå till.
Jag har legat på mitt Träkors och lyssnat på hennes tragglande i Tio Dagar.
Jag sov mest.
I Lördags bad hon mig skriva ut allt och skicka till Förlaget den 20/10.
Ungefär då vaknade jag, låtsades att det var dålig linje och bröt samtalet.
Sedan dess har hon ringt 225 gånger.
Jag har inte svarat.
Jag tror att hon börjar ana något.
Hon har anlitat Den Japanske Mannen att spåra mig.
Han har cirkulerat utanför mitt hus i två dagar nu.
Som Hajen.
Jag tittar på honom i smyg.
Han ser väldigt Japansk, målmedveten och självuppoffrande ut.
Han har definitivt mord i blicken. Mord på mig, sig själv eller oss.

Skit 2:
AF KULTUR ÖST börjar sakna sin Polska Lomhörda Jobbcoach.
Polisen har varit här två gånger och frågat om jag har något att göra med hennes försvinnande. Igen.
Jag har försökt att förklara att Jobbcoachen är i Polen.
De tror mig inte.

Skit 3:
Jobbcoachen är inte i Polen. Hon är här.
Hon kom tillbaka igår och trängde sig in under Pistolhot.
Hon vägrar att gå. Inatt höll hon mig vaken med långa utläggning om olika positiva attityder till livet.
Jag tror att hon pratade i tre timmar. Utan att andas.
Sedan tog hon ett djup andetag och pratade i tre timmar till.
Varje gång jag nickade till gav hon mig en stöt med en Elpistol.
Hon säger att jag inte kan kasta ut henne för då kommer Den Japanske Mannen tro att hon är jag. Så kommer han att döda henne.
Och jag kommer att få skulden.

Skit 4:
Jobbcoachen har tagit över min lägenhet och låst in mig i mitt Källarförråd.
Hon har suttit med Elpsitolen i hand och tvingat mig skriva på Daniella Mendel-Enks barndom hela dagen.
Jag försöker förklara för henne att jag inte har någon aning om vad kvinnan har varit med om.
Jobbcoachen säger att det inte spelar någon roll. Bara jag levererar.
Japanerna kommer ändå inte förstå ett skit av vad jag skriver.
Eftersom de inte kan Svenska.
Hon är full av logik Jobbcoachen.
Det är antagligen en av hennes främsta egenskaper.

Kära Läsare. Stopp.

Jag måste leverera. Stopp.

20/10 är dagen D.

Stopp.

DAG: 242

Igår grät jag hos Gunnar och Siv.
Idag har jag fått DN, Elräkningen och ett mail från
"How to enlarge your Penis"
Ordningen är återställd. I'm back. Det finns en Gud.
(Som tydligen vill att jag skall ha en väldigt stor snopp.)

För att fira min återuppståndelse övade jag lite på mitt träkors.
Sen ringde jag Spärrvakt Sara.

Hon blev glad när hon hörde min röst för då kunde hon berätta för någon om hennes nya "JAG ÄLSKAR KÖTT" T-shirtar
(hon har tryckt upp 50 stycken och sålt alla till en bonde utanför Umeå).
Jag sa grattis och frågade henne om hon inte skulle fråga mig hur det hade varit i Häktet.
Varför skulle jag det? frågade Spärrvakt Sara.
Sen var hon tvungen att lägga på.
Hon skulle till Spärren och stoppa folk.

Jag sitter inne på toaletten (för det är här jag tänker bäst) och försöker få ihop trådarna.
Jag måste ha raderats ur det kollektiva undermedvetna de senaste fem veckorna.
Ingen har träffat mig, saknat mig eller undrat var jag har varit någonstans.
Det enda kruxet är det här med A-kassan.
Jag borde ju rimligtvis ha försvunnit tillfälligt ur A-kassans medvetande också. Men icke. 25 A-kasse dagar ha gått upp i rök.
Det ger visserligen lite klirr i kassan.
Men mitt liv är 25 dagar kortare nu än för 25 dagar sedan.
Jag gillar inte den tanken.

"LIVET HADE ÄNDÅ VARIT 25 DAGAR KORTARE, OAVSETT OM DU ÄR UNDER DÖDSHOT ELLER INTE! IDIOT!'"

Det där var Gunnar som skriker från andra sidan väggen.
Sedan igår har vi fått någon slags telepatisk kontakt.
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Hursomhelst kan han läsa mina tankar...

"DU TÄNKER JU FÖR FAN HÖGT!! OCH DEN HÄR JÄVLA STATARKÅKEN ÄR JÄVLIGT LYHÖRD!!"

Tänker jag högt?

"KAN DU HÅLLA KÄFTEN NU SÅ ATT MAN KAN FÅ SKITA IFRED?!"


?


Jag sitter i köket och försöker få ihop trådarna.
Det är något som inte stämmer, de senaste fem veckorna..

"SKAFFA DIG ETT LIV FÖR FAN"

Gunnar igen.

"HUR DÅ?" (Det är lika bra att tilltala honom direkt.)

Gunnar: "FÖRST MÅSTE DU HA ETT MOTTO!"

Jag: "Ett motto, jag antecknar..."

Gunnar: "KÄFTEN, JAG ÄR INTE KLAR!"

Jag: "Förlåt"

Gunnar: "SEN SKALL DU GÖRA EN :"MASSIVE ACTION PLAN!"

Jag: "Vad är det?"

Gunnar: "VA FAN VET JAG, JAG E BARA EN ENKEL KNEGARE"

Jag: "Men varför sa du det då?"

Gunnar "JAG HAR RÅKAT FÅ IN EN SÅN DÄR AMERIKANSK COACH I MIN HÖRAPPARAT. DEN JÄVLA STRIDSPITTSFJOLLAN LÄMNAR MIG INTE IFRED. VILL DU HA HONOM? "

Jag: "O YEAH, SEND HIM OVER, GOD BLESS, HALLELUJA, AMEN!"

DAG: 244 (enligt den nya tidräkningen )

Det är något som inte stämmer.

Ingen verkar ha märkt att jag har varit häktad i fem veckor.

Ingen av mina grannar nämner något om mitt tillfälliga försvinnande.

Inte ens min lägenhet vittnar om någon frånvaro.

När jag kom hem i måndags förväntade jag mig en hög av post, tidningar, räkningar och några Inkassokrav.
Sånt som får en att känna sig viktig.

Men icke. Inte ens minsta lilla Direktreklam.

Jag tycks ha varit försvunnen ur alla grannars, företag, distributörers och systems medvetande.

Eller så har jag inte varit försvunnen alls.

Jag har hängt knäveck i mitt träkors hela dagen och funderat på om jag verkligen finns.

Det skulle vara en stor lättnad om jag kom fram till att jag inte gjorde det.