DAG 133

Minnesträning. Försök 2.

Gunnar säger att Minnet kan inspireras av andras Minnen.
Därför har han tagit med sina Dagböcker från 1950 och framåt.
Idag läste han det här:

19 April 1950

Käre Dagbok:

Vaknade idag. Kors i Karamellen vilket väder!
Nordanvinden har lagt sig och Videungen Njuter i Solen. Hurra.
Till Frukost fick vi Plättar med Sirap.
Mor har lärt sig av Kusinerna från Amerika.
Ja, se där har de minsann Kalaskul och Färsigt var dag.
Medan Vi Svenskar får nöja oss med Kallopps och Palt.
Men inte hänger Vi läpp för det inte. Nej då.
Efter Frukost var det Scouterna.
Sedan var det Smygrökning med Lill-Pär i buskarna bakom Johanssons Tobak. Singdudelidej vad det smakade Fy Bövelen.
Lill- Pär kastade upp.
När jag kom hem stod Mor och grät.
Sedan stärkte hon Fars Skjortkragar.
Imorgon skall jag röka igen.
Det blir Rackarns Roligt.

Ajökens Gunnar 8,5 år.

DAG 134

Gunnar har tagit in en Baden Badenstol att sitta i.
Och en Solarielampa att sola sig i.
Siv står i köket och förbereder Dagens Måltider.
Jag ligger fortfarande under Sängen.

Magen Växer.
Minnet krymper.

Hur skall jag kunna ge någon en Framtid när jag inte minns min egen Baktid?

DAG 136

Idag har Gunnar och jag haft Minnesträning.
Som mest gick ut på att Gunnar mindes en gammal kompis till honom.
Han hette Lars och var väldigt Begåvad och Förbannad.
Trots Toppbetyg kunde han bara få ett enda Jobb.
Som Popcornförsäljare. På en Biograf.

En gång, precis innan Sjubion, råkade en Kvinna komma utspringandes från Toan och sa: "Det finns inget Toalettpapper."

Och Lars sa "Ser det ut som om Toalettpapper är min avdelning?"

Och Kvinnan sa: "Nej"

Och Lars sa: "Har Lilla Damen kollat de andra Toaletterna?"

Och Kvinnan sa: "Nej"

Och Lars sa: "DU KANSKE SKALL GÖRA DET INNAN DU SPRINGER UT MED EN OTORKAD OCH NEDBAJSAD STJÄRT I BIOENTRÉEN!"

Och Kvinnan gick tillbaka till sitt Toalettbås.

Och Två dagar senare var Lars Stämd och Uppsagd.

Därefter fick Lars en Försenad födelsedagspresent av sin Bror.
Ett Livslångt Arbetsvisum i Kina.
Nu jobbar han som Lärare i en Kinesisk by.
På Kvällarna har han en Studiecirkel i Västerländskt Bordskick som mest går ut på att skälla ut Kineserna för att de Rapar okontrollerat och Spottar ut Kycklingben på Heltäckningsmattor. Han trivs.


"Vad är Sensmoralen?" frågade jag.

"Du kanske skulle trivas bättre i Kina" säger Gunnar.

DAG 138

Jag ligger fortfarande under Sängen.
Jag vägrar att ta mig härifrån.
Jag tänker ligga här tills jag fått ihop alla trådar i mitt liv.
Jag är: Gravid, Chef och "In a Relationship".
Visserligen med en Frånvarande Japan som har fastnat på sin Moders Begravning Någonstans i Japan. Men ändå.
Situationen är väldigt olikt mig.
Jag tänker förhålla mig Rationellt och Moget till den.

Därför ligger jag här.

Grannarna Siv och Gunnar serverar mig Mat och tillgodoser mig med ett Bäcken då och då. De förstår precis.

"När jag Pensionerades låg jag under sängen i Fyra Månader. Siv installerade en Tv, kopplade in Radion i min Hörapparat och tog sig en Älskare. Det var en Lärorik Tid." säger Gunnar samtidigt som han tömmer mitt Bäcken.

"Vill du att jag skall hålla din Hand tills du somnar?" frågar han.

"Ja tack" säger jag.

DAG: 243 (eller?)

Klockan 19:00 igår kväll kom jag fram till att jag antagligen inte existerar.

Jag gick in i badrummet för att se om jag hade någon spegelbild.
Men spegeln bekräftade bara det jag redan visste: Jag var osynlig.

Jag tog mig en kopp thé och kände ett enormt lugn sprida sig i kroppen.
Klockan 19:05 somnade jag.
Jag vaknade tolv timmar senare i ett nytt eteriskt tillstånd.
Allt kändes lätt och möjligt.
Jag försökte göra en plan för dagen men eftersom jag varken hade kropp eller hjärna så gick det inte.
Plötsligt var världen full av möjligheter, alla fysiska och psykiska lagar var upplösta. Jag kunde ta mig vart jag ville.

Av någon anledning hamnade jag hos mina närmaste grannar:
Gunnar och Siv.
De låg fortfarande och sov medan jag flög omkring i deras lägenhet.
Jag studerade deras stackars kroppar som låg fjättrade vid sängarna.
Bundna till tyngdlagen. Gunnar snarkade. Siv höll andan.

Min blick föll på en mystisk bok som låg på Gunnars nattygsbord.
Jag flög närmare och tog upp den.
Sen gick jag in i köket och började läsa.

Tio minuter senare vaknade Siv.
Jag satt lugnt kvar och läste. Trygg med tanken att jag befann mig i ett icke existerande, osynligt tillstånd.
Jag kände ett pirr i kroppen. Snart skulle de komma in och äta frukost och jag skulle få vara med, mitt i, utan att synas.
Jag skulle lyssna till deras morgonsura konversationer.
Se hur de skickar osten. Utan att titta på varandra.
Höra hur de kommenterar nyheterna i tidningen.
En av dom kanske släpper sig. Harklar sig. Ber inte om ursäkt.

Två minuter senare kom Siv in i köket och gav ifrån sig ett illvrål.
Jag fortsatte läsa och antog att hon hade snubblat på tröskeln eller något liknande. En halvsekund senare kom Gunnar inrusandes.

"VAD I HELVETE GÖR DU HÄR?"

Jag fortsatte läsa men måste erkänna att jag blev lite störd av deras gräl.
Dessutom tyckte jag att Gunnar hade en väldigt tråkig ton mot sin fru.
Då kände jag en hand på min axel. Det var Siv.

"Vad gör du här? Och varför sitter du och läser Prostatacancerförbundets stadgar?"

"Det fanns inget annat att läsa" sa jag utan att lyfta blicken från boken.
Sen började jag gråta.