Det är något som inte stämmer.
Ingen verkar ha märkt att jag har varit häktad i fem veckor.
Ingen av mina grannar nämner något om mitt tillfälliga försvinnande.
Inte ens min lägenhet vittnar om någon frånvaro.
När jag kom hem i måndags förväntade jag mig en hög av post, tidningar, räkningar och några Inkassokrav.
Sånt som får en att känna sig viktig.
Men icke. Inte ens minsta lilla Direktreklam.
Jag tycks ha varit försvunnen ur alla grannars, företag, distributörers och systems medvetande.
Eller så har jag inte varit försvunnen alls.
Jag har hängt knäveck i mitt träkors hela dagen och funderat på om jag verkligen finns.
Det skulle vara en stor lättnad om jag kom fram till att jag inte gjorde det.
onsdag 19 augusti 2009
tisdag 18 augusti 2009
DAG: 271 a. k. a. DAG: 245
08:30
Telefonen ringer.
Jag ligger fortfarande och sover men svarar tydligen ändå.
En kvinnoröst viskar att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att systemet är en lyx jag inte kan unna mig.
Kvinnan i telefonen blir tyst. Sen frågar hon vad jag pratar om.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att jag befinner mig i ett parallellt universum och ber henne och hennes Orcher att lämna mig ifred. Sen lägger jag till att hon luktar Amorphophallus titanum (lat:oformlig manslem)
Kvinnan i luren säger att hon överväger att ringa polisen och anmäla mig för trakasserier.
Ungefär då vaknar jag. Jag harklar mig, ber om ursäkt och säger att jag inte tar ansvar för den konversation som utspelade sig tidigare eftersom jag inte var vid medvetande.
Kvinnan godtar min ursäkt.
Jag tackar och frågar vad hon vill.
Kvinnan i luren säger att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag svarar att jag älskar systemet och gärna vill fortsätta åka runt i det.
Kvinnan i luren upprepar att jag isåfall borde infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00.
AF KULTUR ÖST 10:00
Jag sitter i en filtbeklädd röd designstol och studerar Arbetsförmedlare som avverkar den ena Arbetslösa Kulturarbetaren efter den andra. Alla ler, pratar snällt och är solbrända.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Skönt. Men konstigt.
Jag har ju ändå varit skäligen misstänkt för att ha fört bort en av deras arbetskamrater.
10:30
Jag sitter fortfarande i den filtbeklädda röda designstolen.
Arbetsförmedlarna avverkar fortfarande Arbetslösa Kulturarbetare.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Fortfarande skönt.
11:00
Jag har somnat i min filtbeklädda röda designstol.
Huvudet hänger vid bröstet. Dreglar lite.
Ganska skönt.
Någon knackar mig på axeln.
JOBBCOACHEN?!
"IN PÅ MITT KONTOR! NU!"
11:01
Jag och Jobbcoachen inne på Jobbcoachens kontor kallat "Regissören" .
På kontoret finns ett skrivbord, en dator och en självlysande jordglob.
Jobbcoachen sitter i kontorsstol (lyxvarianten: svart läder, armstöd och huvudkudde)
Jag sitter på en gul Ikeapall som heter Evert.
"HUR HAR SOMMAREN VARIT DÅ?" frågar Jobbcoachen, småler och bjuder mig på ett tuggummi.
"Jo tack, jämna plågor" svarar jag och tar ett tuggummi.
Tyst en stund. Jobbcoachen studerar mig. Hon ler fortfarande.
"Du är inte särskilt solbränd" säger hon och snurrar ett halvt varv och knappar in något på datorn.
"Hur var vädret i Polen?" frågar jag
Jobbcoachen snurrar tillbaka ett halvt varv och borrar ögonen i mig.
"Ett ord till om Polen och jag försvinner igen" väser hon mellan tänderna.
Jag nickar, tuggar lite och försöker göra en bubbla med mitt tuggummi.
Det går inte så bra.
Jobbcoachen snurrar tillbaka till sin dator.
"Nu skall vi se, du har 245 A-kasse dagar kvar"
"Nä" säger jag "271 dagar, de senaste fem veckorna räknas väl inte?"
"Varför skulle de inte göra det?" frågar Jobbcoachen utan att lyfta blicken från sin dator.
"Men jag har ju suttit häktad, jag har ju inte haft någon möjlighet att..." säger jag
"Systemet säger ingenting om häktad. Systemet säger 245 dagar. Och då är det 245 dagar. 245 dagar till Dagen D"
myser Jobbcoachen och knackar lite på skrivbordslådan där hon förvarar sin Colt.
"Från och med nu är det jag som sätter reglerna" Jobbcoachen tittar mig rakt i ögonen.
"Din attityd under hösten 2009 skall vara: Extremt Positiv, Väldigt Följsam och Helt Befriad från Sarkasmer. Är det uppfattat?"
"Det är absolut uppfattat, inga problem. Jag är: JätteGlad, Flexibel och Fullständigt Seriös" svarar jag.
"Om du andas minsta pessimism försvinner jag och du blir inburad för alltid. Uppfattat?"
"Okidoki uppfattat" säger jag och tuggar jättemycket på mitt tuggummi.
"Vi träffas minst en gång i veckan. Du får reda på var, när och hur någon timma innan vi skall träffas. Uppfattat?"
"Uppfattat" säger jag och gör tummen upp.
"Till nästa gång vi skall ses skall du ha formulerat ett MOTTO! Det skall vara fullt av optimism, framåtanda och vinnarglädje. Och så får det gärna vara lite rivigt"
"Rivigt?"
"Märk inte ord, då skjuter jag dig."
"Uppfattat" säger jag, blinkar med höger öga och gör V- tecknet.
Telefonen ringer.
Jag ligger fortfarande och sover men svarar tydligen ändå.
En kvinnoröst viskar att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att systemet är en lyx jag inte kan unna mig.
Kvinnan i telefonen blir tyst. Sen frågar hon vad jag pratar om.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att jag befinner mig i ett parallellt universum och ber henne och hennes Orcher att lämna mig ifred. Sen lägger jag till att hon luktar Amorphophallus titanum (lat:oformlig manslem)
Kvinnan i luren säger att hon överväger att ringa polisen och anmäla mig för trakasserier.
Ungefär då vaknar jag. Jag harklar mig, ber om ursäkt och säger att jag inte tar ansvar för den konversation som utspelade sig tidigare eftersom jag inte var vid medvetande.
Kvinnan godtar min ursäkt.
Jag tackar och frågar vad hon vill.
Kvinnan i luren säger att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag svarar att jag älskar systemet och gärna vill fortsätta åka runt i det.
Kvinnan i luren upprepar att jag isåfall borde infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00.
AF KULTUR ÖST 10:00
Jag sitter i en filtbeklädd röd designstol och studerar Arbetsförmedlare som avverkar den ena Arbetslösa Kulturarbetaren efter den andra. Alla ler, pratar snällt och är solbrända.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Skönt. Men konstigt.
Jag har ju ändå varit skäligen misstänkt för att ha fört bort en av deras arbetskamrater.
10:30
Jag sitter fortfarande i den filtbeklädda röda designstolen.
Arbetsförmedlarna avverkar fortfarande Arbetslösa Kulturarbetare.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Fortfarande skönt.
11:00
Jag har somnat i min filtbeklädda röda designstol.
Huvudet hänger vid bröstet. Dreglar lite.
Ganska skönt.
Någon knackar mig på axeln.
JOBBCOACHEN?!
"IN PÅ MITT KONTOR! NU!"
11:01
Jag och Jobbcoachen inne på Jobbcoachens kontor kallat "Regissören" .
På kontoret finns ett skrivbord, en dator och en självlysande jordglob.
Jobbcoachen sitter i kontorsstol (lyxvarianten: svart läder, armstöd och huvudkudde)
Jag sitter på en gul Ikeapall som heter Evert.
"HUR HAR SOMMAREN VARIT DÅ?" frågar Jobbcoachen, småler och bjuder mig på ett tuggummi.
"Jo tack, jämna plågor" svarar jag och tar ett tuggummi.
Tyst en stund. Jobbcoachen studerar mig. Hon ler fortfarande.
"Du är inte särskilt solbränd" säger hon och snurrar ett halvt varv och knappar in något på datorn.
"Hur var vädret i Polen?" frågar jag
Jobbcoachen snurrar tillbaka ett halvt varv och borrar ögonen i mig.
"Ett ord till om Polen och jag försvinner igen" väser hon mellan tänderna.
Jag nickar, tuggar lite och försöker göra en bubbla med mitt tuggummi.
Det går inte så bra.
Jobbcoachen snurrar tillbaka till sin dator.
"Nu skall vi se, du har 245 A-kasse dagar kvar"
"Nä" säger jag "271 dagar, de senaste fem veckorna räknas väl inte?"
"Varför skulle de inte göra det?" frågar Jobbcoachen utan att lyfta blicken från sin dator.
"Men jag har ju suttit häktad, jag har ju inte haft någon möjlighet att..." säger jag
"Systemet säger ingenting om häktad. Systemet säger 245 dagar. Och då är det 245 dagar. 245 dagar till Dagen D"
myser Jobbcoachen och knackar lite på skrivbordslådan där hon förvarar sin Colt.
"Från och med nu är det jag som sätter reglerna" Jobbcoachen tittar mig rakt i ögonen.
"Din attityd under hösten 2009 skall vara: Extremt Positiv, Väldigt Följsam och Helt Befriad från Sarkasmer. Är det uppfattat?"
"Det är absolut uppfattat, inga problem. Jag är: JätteGlad, Flexibel och Fullständigt Seriös" svarar jag.
"Om du andas minsta pessimism försvinner jag och du blir inburad för alltid. Uppfattat?"
"Okidoki uppfattat" säger jag och tuggar jättemycket på mitt tuggummi.
"Vi träffas minst en gång i veckan. Du får reda på var, när och hur någon timma innan vi skall träffas. Uppfattat?"
"Uppfattat" säger jag och gör tummen upp.
"Till nästa gång vi skall ses skall du ha formulerat ett MOTTO! Det skall vara fullt av optimism, framåtanda och vinnarglädje. Och så får det gärna vara lite rivigt"
"Rivigt?"
"Märk inte ord, då skjuter jag dig."
"Uppfattat" säger jag, blinkar med höger öga och gör V- tecknet.
måndag 17 augusti 2009
DAG 272: NO MORE HÄKTET!
Måndag 17:e Augusti 0900:
Sprang ut från Kronobergshäktet
Ner mot Norrmälarstrand.
Solen sken bakom molnen. Måsarna skrattade mig rakt upp i ansiktet.
Jag skrattade tillbaka.
Sprang mot Rålis.
Sprang runt min egen axel i ungefär tio minuter.
Tjoade. Tjimmade. Gjorde kullerbyttor. Moonade.
Hoppsa steg mot Västerbron.
Jag ville ut ur stan och tog riktning söderut.
Hjulade över bron mot Hornstull.
Kort paus vid Verkstadsgatan. Köpte en kaffe.
Fortsatte springa. Spillde ut allt kaffe. Sket i det.
Sprang nedför Långholmsgatan. Sprang om 4:ans buss.
Fem höga indianhopp upp på Liljeholmsbron.
Sprang runt min egen axel i fyra minuter.
Tjoade. Tjimmade. Gjorde Kullerbyttor. Moonade.
Efter tre rungande HURRA HURRA HURRA stannade jag och slog mig för bröstet: AAAAAAAAARRRRRRRRRRGGGGGGGGGHHHHHHHHH
Människor gick förbi. Himlade med ögonen. Suckade. Stönade.
Skakade på huvudet.
Jag hörde lösryckta kommentarer som:
"Inte du igen"
"Nä nä, den här gången går vi inte på det"
"Hoppa du bara"
Sprang ut från Kronobergshäktet
Ner mot Norrmälarstrand.
Solen sken bakom molnen. Måsarna skrattade mig rakt upp i ansiktet.
Jag skrattade tillbaka.
Sprang mot Rålis.
Sprang runt min egen axel i ungefär tio minuter.
Tjoade. Tjimmade. Gjorde kullerbyttor. Moonade.
Hoppsa steg mot Västerbron.
Jag ville ut ur stan och tog riktning söderut.
Hjulade över bron mot Hornstull.
Kort paus vid Verkstadsgatan. Köpte en kaffe.
Fortsatte springa. Spillde ut allt kaffe. Sket i det.
Sprang nedför Långholmsgatan. Sprang om 4:ans buss.
Fem höga indianhopp upp på Liljeholmsbron.
Sprang runt min egen axel i fyra minuter.
Tjoade. Tjimmade. Gjorde Kullerbyttor. Moonade.
Efter tre rungande HURRA HURRA HURRA stannade jag och slog mig för bröstet: AAAAAAAAARRRRRRRRRRGGGGGGGGGHHHHHHHHH
Människor gick förbi. Himlade med ögonen. Suckade. Stönade.
Skakade på huvudet.
Jag hörde lösryckta kommentarer som:
"Inte du igen"
"Nä nä, den här gången går vi inte på det"
"Hoppa du bara"
måndag 10 augusti 2009
FÖRLÄNGD HÄKTNINGSTID TILL DEN 17:E AUGUSTI!
Kort meddelande från HÄKTET:
Lägesrapport:
Jag har fått förlängt till den 17:e augusti.
Motivering:
Förargelseväckande beteende inne på Häktet.
Det enda jag har gjort är att jag försökt övertala en av Vakterna att de kanske behövde en personlafest på avdelningen eftersom jag hade märkt att det var väldigt dålig stämning bland Personalen. Och att det antagligen berodde på deras Chef.
Vakten blev så glad över att någon såg henne och den övriga personalens mödor att hon började gråta.
Sen sa hon att hon tyckte att en personlafest var en utmärkt idé.
Jag föreslog att de kunde ha den på sån där helgkryssning till Tallin.
Vakten var helt med på noterna.
Jag föreslog att jag kunde följa med på kryssningen och stå för underhållningen, eftersom jag var KulturArbetare och väldigt vig.
Vakten påminde mig om att jag satt i Häktet skäligen misstänkt för något (hon visste inte vad eftersom hon inte läst min blogg).
Då passade jag på att tänja lite på sanningen och sa att jag hade hamnat fel.
Egentligen borde jag sitta i fyllecell.
Eftersom jag har alkoholproblem.
Eller, jag har samma symptom som en som har alkolholproblem.
Eftersom min hjärna konstant är på rymmen.
Vilket tydligen väcker förargelse. Därför måste jag spärras in.
Vakten skakade på huvudet och suckade något om systemet och att det är väldigt snäva ramar för vad som är "normalt beteende" nuförtiden.
Jag höll med och sa att det kändes som om vi var bästisar.
Det tyckte hon med.
Så när vi hade konstaterat det sa jag att jag nog borde följa med på kryssningen till Tallin, som moraliskt stöd till henne (min nya bästis) och personalen.
Jag kunde sitta i en av fyllecellerna på färjan och ta emot kriminalvårdsanställda som behövde prata ut.
Som tack kunde jag få gå iland några minuter i Tallin och se på de Estniska fåglarna och känna friheten i deras vingslag.
Min plan var att jag skulle passa på att smita när hon och jag tittade på fåglar.
Jag skulle ta mig till Polen, hitta Jobbcoachen och få hem henne till Sverige.
På så sätt skulle jag bli rentvådd från misstankarna att jag har fört bort Jobbcoachen.
Dessutom skulle alla skämmas jättemycket för att de frihetsberövat en Arbetslös Kulturarbetare.
Jag skulle därmed få en offentlig ursäkt och kanske ett flersiffrigt skadestånd.
Hursomhelst dagen efter mitt och vaktens lilla samtal gick allt åt helvete.
Hon hade genast gått till Chefen och föreslagit en personalfest på en kryssning till Tallin och att jag skulle vara med som moraliskt stöd i en av fyllecellerna.
Chefen hade frågat varför Personalen behövde moraliskt stöd.
Vakten hade sagt att det berodde på Chefen.
Hur menar du? hade Chefen frågat.
Du är en maktmissbrukande fascist, hade Vakten sagt.
Chefen hade frågat var hon hade fått det ifrån.
Vakten hade sagt att hon fått det från mig.
Resultat:
Förlängd häktningstid till den 17:e augusti samt en kurs i ART.
Jag har ingen aning om vad det är, men med all sannolikhet har jag redan gått den.
Lägesrapport:
Jag har fått förlängt till den 17:e augusti.
Motivering:
Förargelseväckande beteende inne på Häktet.
Det enda jag har gjort är att jag försökt övertala en av Vakterna att de kanske behövde en personlafest på avdelningen eftersom jag hade märkt att det var väldigt dålig stämning bland Personalen. Och att det antagligen berodde på deras Chef.
Vakten blev så glad över att någon såg henne och den övriga personalens mödor att hon började gråta.
Sen sa hon att hon tyckte att en personlafest var en utmärkt idé.
Jag föreslog att de kunde ha den på sån där helgkryssning till Tallin.
Vakten var helt med på noterna.
Jag föreslog att jag kunde följa med på kryssningen och stå för underhållningen, eftersom jag var KulturArbetare och väldigt vig.
Vakten påminde mig om att jag satt i Häktet skäligen misstänkt för något (hon visste inte vad eftersom hon inte läst min blogg).
Då passade jag på att tänja lite på sanningen och sa att jag hade hamnat fel.
Egentligen borde jag sitta i fyllecell.
Eftersom jag har alkoholproblem.
Eller, jag har samma symptom som en som har alkolholproblem.
Eftersom min hjärna konstant är på rymmen.
Vilket tydligen väcker förargelse. Därför måste jag spärras in.
Vakten skakade på huvudet och suckade något om systemet och att det är väldigt snäva ramar för vad som är "normalt beteende" nuförtiden.
Jag höll med och sa att det kändes som om vi var bästisar.
Det tyckte hon med.
Så när vi hade konstaterat det sa jag att jag nog borde följa med på kryssningen till Tallin, som moraliskt stöd till henne (min nya bästis) och personalen.
Jag kunde sitta i en av fyllecellerna på färjan och ta emot kriminalvårdsanställda som behövde prata ut.
Som tack kunde jag få gå iland några minuter i Tallin och se på de Estniska fåglarna och känna friheten i deras vingslag.
Min plan var att jag skulle passa på att smita när hon och jag tittade på fåglar.
Jag skulle ta mig till Polen, hitta Jobbcoachen och få hem henne till Sverige.
På så sätt skulle jag bli rentvådd från misstankarna att jag har fört bort Jobbcoachen.
Dessutom skulle alla skämmas jättemycket för att de frihetsberövat en Arbetslös Kulturarbetare.
Jag skulle därmed få en offentlig ursäkt och kanske ett flersiffrigt skadestånd.
Hursomhelst dagen efter mitt och vaktens lilla samtal gick allt åt helvete.
Hon hade genast gått till Chefen och föreslagit en personalfest på en kryssning till Tallin och att jag skulle vara med som moraliskt stöd i en av fyllecellerna.
Chefen hade frågat varför Personalen behövde moraliskt stöd.
Vakten hade sagt att det berodde på Chefen.
Hur menar du? hade Chefen frågat.
Du är en maktmissbrukande fascist, hade Vakten sagt.
Chefen hade frågat var hon hade fått det ifrån.
Vakten hade sagt att hon fått det från mig.
Resultat:
Förlängd häktningstid till den 17:e augusti samt en kurs i ART.
Jag har ingen aning om vad det är, men med all sannolikhet har jag redan gått den.
fredag 10 juli 2009
DAG 273: HÄKTAD (T.O.M 10:e AUGUSTI)
Ett snabbt meddelande från en Cell på Häktet:
RESULTAT AV GÅRDAGENS SLAGSMÅL PÅ NYTORGET:
Två knäckta revben
+
En vrickad tumme. (när jag skulle peta media snubben i ögat och han försvarade sig med att vrida om min tumme)
+
En axel ur led (när jag försökte ställe en Rullstolsbunden konstnär upp för att vår kamp skulle bli mer jämlik)
+
Hjärnskakning ( när den Rullstolsbundne konstnären föll ihop och drog med mig ned i fallet så att jag hamnade under honom och hans rullstol.)
+
Ambulans kom (för att hjälpa den Rullstolsbundne)
+
Polisen kom (för att arrestera mig)
+
Polisen såg min id handlingar, undrade om jag kände JOBBCOACHEN.
+
Jag erkände att jag kände JOBBCOACHEN och undrade vad hon hade med saken att göra.
+
Polisen sa att hon var försvunnen sedan den 1:a Juli (DAG 280).
Jag var den sista personen hon var i kontakt med.
+
Därför är jag skäligen misstänkt för att ha något att göra med hennes försvinnande.
+
Polisen tog fram handklovar och annat jox.
+
Jag sprang. Snabbt som fan (så snabbt det går att springa med två knäckta revben, vrickad tumme, axel ur led och hjärnskakning)
+
Polisen sprang efter.
=
Häktad, inspärrad, förlagd med BLOGGFÖRBUD och får inte komma ut förrän den10:E AUGUSTI.
(då alla tjänstemän kommer tillbaka från semestern)
UPPMANING TILL ALLMÄNHETEN:
Om ni ser en liten polsk, lomhörd och förbannad kvinna med mörkt hår, hetsig blick och en COLT PYTHON 357 MAGNUM.
Fånga henne, sätt henne i en liten bur och överlämna henne till Polisen genast.
RESULTAT AV GÅRDAGENS SLAGSMÅL PÅ NYTORGET:
Två knäckta revben
+
En vrickad tumme. (när jag skulle peta media snubben i ögat och han försvarade sig med att vrida om min tumme)
+
En axel ur led (när jag försökte ställe en Rullstolsbunden konstnär upp för att vår kamp skulle bli mer jämlik)
+
Hjärnskakning ( när den Rullstolsbundne konstnären föll ihop och drog med mig ned i fallet så att jag hamnade under honom och hans rullstol.)
+
Ambulans kom (för att hjälpa den Rullstolsbundne)
+
Polisen kom (för att arrestera mig)
+
Polisen såg min id handlingar, undrade om jag kände JOBBCOACHEN.
+
Jag erkände att jag kände JOBBCOACHEN och undrade vad hon hade med saken att göra.
+
Polisen sa att hon var försvunnen sedan den 1:a Juli (DAG 280).
Jag var den sista personen hon var i kontakt med.
+
Därför är jag skäligen misstänkt för att ha något att göra med hennes försvinnande.
+
Polisen tog fram handklovar och annat jox.
+
Jag sprang. Snabbt som fan (så snabbt det går att springa med två knäckta revben, vrickad tumme, axel ur led och hjärnskakning)
+
Polisen sprang efter.
=
Häktad, inspärrad, förlagd med BLOGGFÖRBUD och får inte komma ut förrän den10:E AUGUSTI.
(då alla tjänstemän kommer tillbaka från semestern)
UPPMANING TILL ALLMÄNHETEN:
Om ni ser en liten polsk, lomhörd och förbannad kvinna med mörkt hår, hetsig blick och en COLT PYTHON 357 MAGNUM.
Fånga henne, sätt henne i en liten bur och överlämna henne till Polisen genast.
torsdag 9 juli 2009
DAG 274: NYTORGET
Vaknar diagnoslös.
Ingen sjukskrivning i sikte.
Frustration.
Gick till Nytorget
Såna som jag satt där.
OCH GJORDE INGENTING.
"NI ÄR ALLA BORTSKÄMDA,LATA OCH SJÄVUPPTAGNA KULTURARBETARE SOM UTNYTTJAR DEN STACKARS STATEN OCH ALLA HÖGINKOMSTAGARE SOM MÅSTE BETALA ERA LÖNER" skrek jag lite spontant för att se om det blev någon reaktion.
Det blev det.
Två kvinnor i fyrtioårsåldern började gråta.
En kille med väldigt tighta jeans sa att han tjänade 60000 i månaden efter skatt. Jag vågade inte fråga vad han gjorde.
En skådistjej på 20 skrek tillbaka.
"BEHÅLL DITT MISSLYCKADE LIV FÖR DIG SJÄLV!"
"NARCISSIST" svarade jag mest för att vigla upp massorna.
Det visade sig vara en alldeles utmärkt plan.
Den tighte killen gick med bestämda steg mot mig från andra sidan gräsmattan.
Jag höjde garden beredd på handgemäng.
Den 20 åriga skådistjejen med långt mörkt hår och svår blick satte fart från andra hållet.
Jag tog av mig min sko, beredd att kasta den på henne om hon gjorde några otillbörliga närmanden.
Medan jag satt där och väntade på att slåss kände jag ett rus i min kropp.
"SANNINGEN SKALL SEGRA!" Skrek jag och hoppade upp på bänken i någon kung- fu liknande pose.
Skådisbruden var nära nu.
Jag vet att jag utan problem skulle sänka henne vid eventuell närkontakt.
Och jag såg fram emot det.
Banka skiten ur henne bara.
Så verklig världen tedde sig plötsligt. Jag älskade varje detalj.
Grönt gräs. Gula, röda, vita, blå blommorna i rabatten.
Fontänen i mitten av parken.
Utan att jag märkt det stod skådisbruden bredvid mig och försökte nypa mig på låret.
Jag blev förbannad.
"BÄTTRE KAN DU!" Skrek jag och vevade med knytnävarna.
Den tighte killen var framme vid oss nu.
Han måste ha vikt penis och pung bakåt för att få plats i de där brallorna, hann jag tänka innan han knockade mig.
Så föll jag.Och jag föll och föll. Och när jag landade på gräsmattan och bakhuvudet studsade upp och ned några gånger mot den hård,mjuka marken var lyckan total.
Sen låg jag bara och studerade himlen och ett moln som hade formats till en stor älg. En fjortontaggare.
I ögonvrån såg jag hur den tighte killen brottades ned i fontänen av en annan tight kille.
De två gråtande fyrtioåringarna hade råkat i luven på en äldre dam. De låg i rabatten och rev och slet i varandras hår. Samtidigt satte en handikappad konstnär i rullstol högkurs mot en 30 årig framgångsrik mediestjärna.
Vart man än vände sig slogs folk med varandra.
Och mitt i allt det här sprang skådistjejen runt och försökte nypa folk.
Jag grät av lycka.
Ingen sjukskrivning i sikte.
Frustration.
Gick till Nytorget
Såna som jag satt där.
OCH GJORDE INGENTING.
"NI ÄR ALLA BORTSKÄMDA,LATA OCH SJÄVUPPTAGNA KULTURARBETARE SOM UTNYTTJAR DEN STACKARS STATEN OCH ALLA HÖGINKOMSTAGARE SOM MÅSTE BETALA ERA LÖNER" skrek jag lite spontant för att se om det blev någon reaktion.
Det blev det.
Två kvinnor i fyrtioårsåldern började gråta.
En kille med väldigt tighta jeans sa att han tjänade 60000 i månaden efter skatt. Jag vågade inte fråga vad han gjorde.
En skådistjej på 20 skrek tillbaka.
"BEHÅLL DITT MISSLYCKADE LIV FÖR DIG SJÄLV!"
"NARCISSIST" svarade jag mest för att vigla upp massorna.
Det visade sig vara en alldeles utmärkt plan.
Den tighte killen gick med bestämda steg mot mig från andra sidan gräsmattan.
Jag höjde garden beredd på handgemäng.
Den 20 åriga skådistjejen med långt mörkt hår och svår blick satte fart från andra hållet.
Jag tog av mig min sko, beredd att kasta den på henne om hon gjorde några otillbörliga närmanden.
Medan jag satt där och väntade på att slåss kände jag ett rus i min kropp.
"SANNINGEN SKALL SEGRA!" Skrek jag och hoppade upp på bänken i någon kung- fu liknande pose.
Skådisbruden var nära nu.
Jag vet att jag utan problem skulle sänka henne vid eventuell närkontakt.
Och jag såg fram emot det.
Banka skiten ur henne bara.
Så verklig världen tedde sig plötsligt. Jag älskade varje detalj.
Grönt gräs. Gula, röda, vita, blå blommorna i rabatten.
Fontänen i mitten av parken.
Utan att jag märkt det stod skådisbruden bredvid mig och försökte nypa mig på låret.
Jag blev förbannad.
"BÄTTRE KAN DU!" Skrek jag och vevade med knytnävarna.
Den tighte killen var framme vid oss nu.
Han måste ha vikt penis och pung bakåt för att få plats i de där brallorna, hann jag tänka innan han knockade mig.
Så föll jag.Och jag föll och föll. Och när jag landade på gräsmattan och bakhuvudet studsade upp och ned några gånger mot den hård,mjuka marken var lyckan total.
Sen låg jag bara och studerade himlen och ett moln som hade formats till en stor älg. En fjortontaggare.
I ögonvrån såg jag hur den tighte killen brottades ned i fontänen av en annan tight kille.
De två gråtande fyrtioåringarna hade råkat i luven på en äldre dam. De låg i rabatten och rev och slet i varandras hår. Samtidigt satte en handikappad konstnär i rullstol högkurs mot en 30 årig framgångsrik mediestjärna.
Vart man än vände sig slogs folk med varandra.
Och mitt i allt det här sprang skådistjejen runt och försökte nypa folk.
Jag grät av lycka.
onsdag 8 juli 2009
DAG 275
08:30 Vaknar utbränd. Somnar om.
08:32 Telefonen ringer. Jag svarar. Något klickar. Någon skrattar. Lägger på. Vem var det? Jag anar.
08:45 Jag googlar på kvacksalvare som gärna skriver ut sjukintyg. Telefonen ringer. Tyst tyst tyst. Polskt Skratt.
Definitivt Jobbcoachen. Jag lägger på.
10:00 Posten har kommit. Avslag på könsbyte ansökan. Djup depression i tio minuter. Tills jag kommer på att depression är en bra sjukskrivningsanledning. Blir glad och firar med glass.
10:10 Inser att depressionen har gått över.
11:00 Telefon ringer igen. Kan inte ta det. Har fastnat (bokstavlig talat) på en lite väl spikgles spikmatta jag fått låna av Psykolog Maja (hon har gjort den schälv).
08:32 Telefonen ringer. Jag svarar. Något klickar. Någon skrattar. Lägger på. Vem var det? Jag anar.
08:45 Jag googlar på kvacksalvare som gärna skriver ut sjukintyg. Telefonen ringer. Tyst tyst tyst. Polskt Skratt.
Definitivt Jobbcoachen. Jag lägger på.
10:00 Posten har kommit. Avslag på könsbyte ansökan. Djup depression i tio minuter. Tills jag kommer på att depression är en bra sjukskrivningsanledning. Blir glad och firar med glass.
10:10 Inser att depressionen har gått över.
11:00 Telefon ringer igen. Kan inte ta det. Har fastnat (bokstavlig talat) på en lite väl spikgles spikmatta jag fått låna av Psykolog Maja (hon har gjort den schälv).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)