Utmattningsymptom efter gårdagens inlägg:
Stickningar i fingrar. Ryckiga ögonlock.
Pratar osammanhängande med främlingar.
Går på alla fyra, skäller, viftar på svansen och tror att jag heter Snuffy.
Diagnos?
tisdag 7 juli 2009
måndag 6 juli 2009
DAG 277
HELG AKTIVITET: REKREATION PÅ LANDET.
MEDVERKANDE: PSYKOLOG MAJA, SOCIAL SIV, JAG OCH MITT TRÄKORS
HJÄRNSTATUS: Den överväger exil.
MISSION: Få en diagnos.
Psykolog Maja och Social Siv är från Norrland och väldigt händiga. Därför gör dom allt "schälva".
Odlar. Plockar. Stickar. Hugger. Syr. Karvar. Kavlar. Kardar. Spinner. Tömmer latriner.
Sånt som man gör i Norrland.
Fast nu bor dom på en Hästgård utanför Stockholm.
Egentligen har dom alltid bott i Stockholm.
Den där Norrländska grejen är en kvarleva från sjuttiotalet när Social Siv fick för sig att hon skulle leva nära någon typ av natur från förr och hamnade i Ångermanland, fick jobb på Socialen, bev månskensbonde och födde Maja.
Så bodde dom så i tre månader tills de blev utmobbade av grannarna i ”byn”.
Då flyttade dom tillbaka till Stockholmstrakten.
Social Siv refererar fortfarande till Norrland som ”Ursprunget”.
Och Psykolog Maja kallar sig för inflyttad Norrlänning och vägrar ändra på sina ”sche- ljud”.
När jag kom dit höll Psykolog Maja på att sy en fårskinns pläd och Social Siv lutade av ett bord.
Psykolog Maja hade precis påbörjat sin semester och njöt av att bara "vara"
Jag tänkte att en diskussion om varandet var en bra ingång till att få en diagnos
"Jo apropå varandet, jag har lite probl... "
”Ja det förstår jag" avbröt Social Siv "Fölk i Stöckholm är ju så dåliga på varandet. Det är bara stress, stress, stress.
Och spring, spring, spring. Aldrig någon ro och eftertanke.”
"Just" suckade Psykolog Maja som var klar med fårskinnspläden.
"NÄ, NU BLIR DET SURDEG!" fortsatte hon, klappade händerna och tog fram ett krus med ett gäng levande organismer
"Är den inte vacker? Jag gjorde den schälv 1990!"
1990 var Psykolog Maja åtta år.
"Apropå 90-talet, jag minns ju knappt.." försökte jag i hopp om att det skulle låta lite stört.
"Nä, det förstår jag verkligen, när man bor i Stöckhölm har man väl inte tid att minnas någonting. Som med mina klilenter på BUP med sina mobiler och sms och twitter och bling bling. Alltså jag fick in en flicka igår med en sån däringa blogg. Hon var ju helt sönder stressad. Jag sa det, det är Stöckhölm, sa jag. Man får inte vara barn längre ”
Psykolog Maja skakade på huvudet och tog fram en bytta till sin deg.
”Nej annat var det i Ursprunget” sa Siv
”Där fanns bara känslor och natur och två kanaler på tv ”
”Så var det ju i hela Sverige” sa jag
”Jo men vi hade knappt någon mottagning” Svara Siv.
”Vi hade ju inte ens någon TV tills jag byggde en schälv ”
sa Psykolog Maja och lade en hemmagjord kökshandduk av hampa på sitt surdegsbröd.
Social Siv öppnade en ny burk avlutningsgrejs och tog ett djupt andetag.
Sen tog hon ett till. Och ett till.
Sen stod hon bara stilla i en minut och tittade och sjöng sånger från Guatemala.
Medan Social Siv stod och tog kontakt med det undermedvetna gick jag och Psykolog Maja ut i bo’n för att hugga lite ved.
Så att vi kunde laga mat i vedugnen som Psykolog Maja byggt schälv.
Psykolog Maja passade på att fråga hur det var med mig.
Jag svarade att jag var Arbetslös Kultur Arbetare nuförtiden.
”Jomen det har du ju alltid varit” sa Psykolog Maja.
”Nej förr var jag bara Arbetslös nu har jag kvalat in på AF KULTUR ÖST.” sa jag.
"Där får man gå på CV kurs och jobbcoach och praktisk kompetensutveckling och sånt”
”Oj vad du ligger i. Du får ta det lugnt nu”
"Just det..." sa jag och kände att vi var inne på rätt spår.
Psykolog Maja placerade ett vedträ på en stubbe.
”Så att du inte bränner ut dig"
"Precis, jag är nog lite.." försökte jag
Psykolog Maja höjde yxan.
"Ni är ju så tappra ni Kulturmänniskor som kämpar och kämpar hela tiden och trögt går det och inga jobb finns det.
Jamen det tär ju på schälvkänslan"
"Absolut och det är därför..."
Psykolog Maja högg.
"Och din bransch som är så kaxig och armbågig. Inte konstigt att författare och konstnärer tar livet av sig i parti och minut."
Ahhh självmord. Äntligen en naturlig ingång, tänkte jag och vädrade diagnos framgång.
"Apropå självmord..."
Men så bytte Psyk Maja spår.
”Har du sett den nya vebon? Är den inte vacker? Jag har byggt den schälv!”
Psykolog Maja hade huggt klart alla trettio vedträn och var redan på väg in i huset igen.
När vi kom in stod Social Siv och skalade närodlad potatis (från potatislandet Maja gjort schälv).
"Mamma har du hört hur hårt dom har de domhäringa Kulturarbetarna?”
"Ja, det är fruktansvärt" höll jag med " vissa dagar sitter jag bara och.."
Psykolog Maja och dukade fram tallrikar, bestick och glas.
”Titta jag har blåst dom schälv. ” Sa hon och visade upp ett glas. ”och så har drejat och bränt tallrikarna. Och grytan”
"Och när vi ändå är inne på det där med bränt..." försökte jag.
”Nä nu är det dags för lite sånhäringa Grounding känner jag”
Social Siv, som är en 177cm stor Barbamama i GudrunSjödén särk, tog sikte mot mig och öppnade sin famn.
Sen tryckte hon ned mitt huvud mellan sina enorma bröst.
"Du behöver komma i kontakt med urmodern"
"BOR HON HÄR?" frågade jag fortfarande med huvudet mellan Sivs bröst.
" SHHHHH. Bara känn och andas och gråt. Bort bort Stress. Bort bort. Stöckhölm. "
"INGA PROBLEM " Skrek jag från brösten. "STOCKHOLM KÄNNS VÄLDIGT AVLÄGSET, DU KAN SLÄPPA, JAG MÅR BRA NU"
”Åhhh måste vara så stark och hård och tuff hela tiden. Hörde du Maja. Kom och ge henne en kram."
Maja omfamnade mig bakifrån med orden.
"Äntligen lite Gruppkram"
"Så här gjorde vi alltid i Ursprunget" fortsatte Social Siv "Vi fanns där för varandra kan man säg. Kramades, kelades och var fysiska. Inte som Stöckhölm som är så kallt och aldrig har man kroppskontakt förrutom när man trängs på tunnelbanan och någon jävel tafsar och en säger bort bort och han skiter i det och man säger sluta men sen e det ju lite skönt för det var ju så länge sen man var nära någon, för man bor ju i Stöckhölm. Så man låter han fortsätta.”
”Jo” säger Psykolog Maja tätt klistrad mot min kropp. ” Sen är det ju extra tufft för sånahäringa Kulturmänniskor med alla narcissister och borderline personligheter i branschen"
"Japp och det är där vi kommer till diagnos..." försökte jag fortfarande nedtryckt mellan Sivs bröst.
"Egocentriska, omnipotetna narcissister med hävdelse behov för inte har dom blivit sedda av mamma. Nej då. Och övergivna av pappa är dom. Så det är ju, se mig mamma här är jag, titta vad jag kan, se vad jag har gjort! Hela hela tiden. Det är bara jag, jag, jag. Jamen ni är inte centrum i Universum! Allt handlar inte om er! Skadade skadade skadade människor”
Nu grät Psykolog Maja
”Ja, dom samlas ju där” suckade Social Siv.
"Jamen att behöva handskas med dom dagarna i ända…” hulkade Psykolog Maja
”… omänskligt” fortsatte Social Siv och trycker ned mitt huvud mellan sina bröst lite mer.
”Och hipp och cool och rätt skall man vara. Och alltid på topp. Och framgångsrik och självsäker. Och snygga möbler och man och barn med unisex kläder och Gi metod och Yoga och och och bo på Söder. Det är förjävligt ren ut sagt! Stryk skall dom ha!”
Psykolog Maja slutade gråta, släppte armarna om min kropp och tittade på mig med bestämd blick.
”Sätt dig på stolen (förresten har du sett att jag har gjort den schälv). Ta mat. Vi ligger tio minuter efter i Schemat som jag gjort schälv. Vi skall hinna vända höet (som jag har gjort schälv) och klippa fåren ( jag har gjort dom schälv) och ta en ridtur.
Sen skall vi leta näver till konten (som vi skall göra schälva) och ta ett dopp i schön (som jag rensat schälv), bada bastu (som jag har gjort schälv) och dricka kvällsörtthé (som jag odlat schälv) och mysa (det får du göra schälv, jag hinner inte). Så lägger vi oss klockan 2215 efter väderleksrapporten på P1”
MEDVERKANDE: PSYKOLOG MAJA, SOCIAL SIV, JAG OCH MITT TRÄKORS
HJÄRNSTATUS: Den överväger exil.
MISSION: Få en diagnos.
Psykolog Maja och Social Siv är från Norrland och väldigt händiga. Därför gör dom allt "schälva".
Odlar. Plockar. Stickar. Hugger. Syr. Karvar. Kavlar. Kardar. Spinner. Tömmer latriner.
Sånt som man gör i Norrland.
Fast nu bor dom på en Hästgård utanför Stockholm.
Egentligen har dom alltid bott i Stockholm.
Den där Norrländska grejen är en kvarleva från sjuttiotalet när Social Siv fick för sig att hon skulle leva nära någon typ av natur från förr och hamnade i Ångermanland, fick jobb på Socialen, bev månskensbonde och födde Maja.
Så bodde dom så i tre månader tills de blev utmobbade av grannarna i ”byn”.
Då flyttade dom tillbaka till Stockholmstrakten.
Social Siv refererar fortfarande till Norrland som ”Ursprunget”.
Och Psykolog Maja kallar sig för inflyttad Norrlänning och vägrar ändra på sina ”sche- ljud”.
När jag kom dit höll Psykolog Maja på att sy en fårskinns pläd och Social Siv lutade av ett bord.
Psykolog Maja hade precis påbörjat sin semester och njöt av att bara "vara"
Jag tänkte att en diskussion om varandet var en bra ingång till att få en diagnos
"Jo apropå varandet, jag har lite probl... "
”Ja det förstår jag" avbröt Social Siv "Fölk i Stöckholm är ju så dåliga på varandet. Det är bara stress, stress, stress.
Och spring, spring, spring. Aldrig någon ro och eftertanke.”
"Just" suckade Psykolog Maja som var klar med fårskinnspläden.
"NÄ, NU BLIR DET SURDEG!" fortsatte hon, klappade händerna och tog fram ett krus med ett gäng levande organismer
"Är den inte vacker? Jag gjorde den schälv 1990!"
1990 var Psykolog Maja åtta år.
"Apropå 90-talet, jag minns ju knappt.." försökte jag i hopp om att det skulle låta lite stört.
"Nä, det förstår jag verkligen, när man bor i Stöckhölm har man väl inte tid att minnas någonting. Som med mina klilenter på BUP med sina mobiler och sms och twitter och bling bling. Alltså jag fick in en flicka igår med en sån däringa blogg. Hon var ju helt sönder stressad. Jag sa det, det är Stöckhölm, sa jag. Man får inte vara barn längre ”
Psykolog Maja skakade på huvudet och tog fram en bytta till sin deg.
”Nej annat var det i Ursprunget” sa Siv
”Där fanns bara känslor och natur och två kanaler på tv ”
”Så var det ju i hela Sverige” sa jag
”Jo men vi hade knappt någon mottagning” Svara Siv.
”Vi hade ju inte ens någon TV tills jag byggde en schälv ”
sa Psykolog Maja och lade en hemmagjord kökshandduk av hampa på sitt surdegsbröd.
Social Siv öppnade en ny burk avlutningsgrejs och tog ett djupt andetag.
Sen tog hon ett till. Och ett till.
Sen stod hon bara stilla i en minut och tittade och sjöng sånger från Guatemala.
Medan Social Siv stod och tog kontakt med det undermedvetna gick jag och Psykolog Maja ut i bo’n för att hugga lite ved.
Så att vi kunde laga mat i vedugnen som Psykolog Maja byggt schälv.
Psykolog Maja passade på att fråga hur det var med mig.
Jag svarade att jag var Arbetslös Kultur Arbetare nuförtiden.
”Jomen det har du ju alltid varit” sa Psykolog Maja.
”Nej förr var jag bara Arbetslös nu har jag kvalat in på AF KULTUR ÖST.” sa jag.
"Där får man gå på CV kurs och jobbcoach och praktisk kompetensutveckling och sånt”
”Oj vad du ligger i. Du får ta det lugnt nu”
"Just det..." sa jag och kände att vi var inne på rätt spår.
Psykolog Maja placerade ett vedträ på en stubbe.
”Så att du inte bränner ut dig"
"Precis, jag är nog lite.." försökte jag
Psykolog Maja höjde yxan.
"Ni är ju så tappra ni Kulturmänniskor som kämpar och kämpar hela tiden och trögt går det och inga jobb finns det.
Jamen det tär ju på schälvkänslan"
"Absolut och det är därför..."
Psykolog Maja högg.
"Och din bransch som är så kaxig och armbågig. Inte konstigt att författare och konstnärer tar livet av sig i parti och minut."
Ahhh självmord. Äntligen en naturlig ingång, tänkte jag och vädrade diagnos framgång.
"Apropå självmord..."
Men så bytte Psyk Maja spår.
”Har du sett den nya vebon? Är den inte vacker? Jag har byggt den schälv!”
Psykolog Maja hade huggt klart alla trettio vedträn och var redan på väg in i huset igen.
När vi kom in stod Social Siv och skalade närodlad potatis (från potatislandet Maja gjort schälv).
"Mamma har du hört hur hårt dom har de domhäringa Kulturarbetarna?”
"Ja, det är fruktansvärt" höll jag med " vissa dagar sitter jag bara och.."
Psykolog Maja och dukade fram tallrikar, bestick och glas.
”Titta jag har blåst dom schälv. ” Sa hon och visade upp ett glas. ”och så har drejat och bränt tallrikarna. Och grytan”
"Och när vi ändå är inne på det där med bränt..." försökte jag.
”Nä nu är det dags för lite sånhäringa Grounding känner jag”
Social Siv, som är en 177cm stor Barbamama i GudrunSjödén särk, tog sikte mot mig och öppnade sin famn.
Sen tryckte hon ned mitt huvud mellan sina enorma bröst.
"Du behöver komma i kontakt med urmodern"
"BOR HON HÄR?" frågade jag fortfarande med huvudet mellan Sivs bröst.
" SHHHHH. Bara känn och andas och gråt. Bort bort Stress. Bort bort. Stöckhölm. "
"INGA PROBLEM " Skrek jag från brösten. "STOCKHOLM KÄNNS VÄLDIGT AVLÄGSET, DU KAN SLÄPPA, JAG MÅR BRA NU"
”Åhhh måste vara så stark och hård och tuff hela tiden. Hörde du Maja. Kom och ge henne en kram."
Maja omfamnade mig bakifrån med orden.
"Äntligen lite Gruppkram"
"Så här gjorde vi alltid i Ursprunget" fortsatte Social Siv "Vi fanns där för varandra kan man säg. Kramades, kelades och var fysiska. Inte som Stöckhölm som är så kallt och aldrig har man kroppskontakt förrutom när man trängs på tunnelbanan och någon jävel tafsar och en säger bort bort och han skiter i det och man säger sluta men sen e det ju lite skönt för det var ju så länge sen man var nära någon, för man bor ju i Stöckhölm. Så man låter han fortsätta.”
”Jo” säger Psykolog Maja tätt klistrad mot min kropp. ” Sen är det ju extra tufft för sånahäringa Kulturmänniskor med alla narcissister och borderline personligheter i branschen"
"Japp och det är där vi kommer till diagnos..." försökte jag fortfarande nedtryckt mellan Sivs bröst.
"Egocentriska, omnipotetna narcissister med hävdelse behov för inte har dom blivit sedda av mamma. Nej då. Och övergivna av pappa är dom. Så det är ju, se mig mamma här är jag, titta vad jag kan, se vad jag har gjort! Hela hela tiden. Det är bara jag, jag, jag. Jamen ni är inte centrum i Universum! Allt handlar inte om er! Skadade skadade skadade människor”
Nu grät Psykolog Maja
”Ja, dom samlas ju där” suckade Social Siv.
"Jamen att behöva handskas med dom dagarna i ända…” hulkade Psykolog Maja
”… omänskligt” fortsatte Social Siv och trycker ned mitt huvud mellan sina bröst lite mer.
”Och hipp och cool och rätt skall man vara. Och alltid på topp. Och framgångsrik och självsäker. Och snygga möbler och man och barn med unisex kläder och Gi metod och Yoga och och och bo på Söder. Det är förjävligt ren ut sagt! Stryk skall dom ha!”
Psykolog Maja slutade gråta, släppte armarna om min kropp och tittade på mig med bestämd blick.
”Sätt dig på stolen (förresten har du sett att jag har gjort den schälv). Ta mat. Vi ligger tio minuter efter i Schemat som jag gjort schälv. Vi skall hinna vända höet (som jag har gjort schälv) och klippa fåren ( jag har gjort dom schälv) och ta en ridtur.
Sen skall vi leta näver till konten (som vi skall göra schälva) och ta ett dopp i schön (som jag rensat schälv), bada bastu (som jag har gjort schälv) och dricka kvällsörtthé (som jag odlat schälv) och mysa (det får du göra schälv, jag hinner inte). Så lägger vi oss klockan 2215 efter väderleksrapporten på P1”
fredag 3 juli 2009
DAG 278
Jag har legat och övat på mitt träkors hela morgonen.
Det var inte särskilt skönt. Jag led.
Det här håller inte. Min "fullfart- framåt- plöja -svish- svush- jag är en månraket" strategi är påväg käpprätt å helvete.
Det är den där jävla servern i mitt huvud som jävlas med mig.
Jag måste göra något åt min hjärnstatus.
Jag måste få den att vilja stanna kvar huvudet helt enkelt.
Det vore skönt med en diagnos.
Därför har jag bestämt mig för att åka ut till Landet imorgon.
Där bor min gamla kompis Psykolog Maja och hennes mamma Social Siv.
Jag och Psyk Maja träffades på uppropet till Psykologprogrammet Ht 02. Hon var där och räckte upp handen.
Jag var där för att göra en Performance om folk som kommer in på Psykologprogrammet.
Psykolog Maja älskar Diagnoser.
Hon kanske kan ge mig en plats i Diagnoshimlen.
Så kan jag blir Sjukskriven istället.
Så kan Hanne Kjöller på DN skriva ett Upprört Reportage om mig.
Så blir jag känd. Och får massa uppmärksamhet.
Och måste Plastikoperera mig. Och hata Media.
Så är saken biff. Framtiden är här och jag får göra Schlagers och hänga i mitt Träkors på "Allsång på Skansen" .
Det var inte särskilt skönt. Jag led.
Det här håller inte. Min "fullfart- framåt- plöja -svish- svush- jag är en månraket" strategi är påväg käpprätt å helvete.
Det är den där jävla servern i mitt huvud som jävlas med mig.
Jag måste göra något åt min hjärnstatus.
Jag måste få den att vilja stanna kvar huvudet helt enkelt.
Det vore skönt med en diagnos.
Därför har jag bestämt mig för att åka ut till Landet imorgon.
Där bor min gamla kompis Psykolog Maja och hennes mamma Social Siv.
Jag och Psyk Maja träffades på uppropet till Psykologprogrammet Ht 02. Hon var där och räckte upp handen.
Jag var där för att göra en Performance om folk som kommer in på Psykologprogrammet.
Psykolog Maja älskar Diagnoser.
Hon kanske kan ge mig en plats i Diagnoshimlen.
Så kan jag blir Sjukskriven istället.
Så kan Hanne Kjöller på DN skriva ett Upprört Reportage om mig.
Så blir jag känd. Och får massa uppmärksamhet.
Och måste Plastikoperera mig. Och hata Media.
Så är saken biff. Framtiden är här och jag får göra Schlagers och hänga i mitt Träkors på "Allsång på Skansen" .
torsdag 2 juli 2009
DAG 279
Jobbig natt. Kvavt. Svettigt.
Jag har drömt om Hjärnan igen.
Den hade fortfarande ben och den här gången var den på väg mot tunnelbanan.
Jag sprang efter den i vanlig ordning och i vanlig ordning hade den ett väldigt försprång.
Tills den kom till spärren. Där satt Spärrvakt Sara och stoppade den.
"No way José" sa hon för det är så hon brukar stoppa plankare.
”Men jag är minderårig” sa Hjärnan och log sitt allra sötaste leende.
”No way José” fortsatte Spärrvakt Sara ”Betala”
”Pensionär?” försökte Hjärnan.
”No way Jo...”
”Okej, jag har skitbråttom, släpp igenom.. ”
”Det kommer en tunnelbana varje minut. I alla riktiningar. Du har tid att betala.”
”MEN JAG KAN INTE BETALA; JAG HAR INGA PENGAR: JAG HAR INTE ENS NÅGRA ARMAR; OCH INGA FICKOR ATT HA PENGARNA I ! GE MIG ETT BREAK FÖR FAN! SLÄPP IGENOM MIG!”
Sen vaknade jag.
Jag har drömt om Hjärnan igen.
Den hade fortfarande ben och den här gången var den på väg mot tunnelbanan.
Jag sprang efter den i vanlig ordning och i vanlig ordning hade den ett väldigt försprång.
Tills den kom till spärren. Där satt Spärrvakt Sara och stoppade den.
"No way José" sa hon för det är så hon brukar stoppa plankare.
”Men jag är minderårig” sa Hjärnan och log sitt allra sötaste leende.
”No way José” fortsatte Spärrvakt Sara ”Betala”
”Pensionär?” försökte Hjärnan.
”No way Jo...”
”Okej, jag har skitbråttom, släpp igenom.. ”
”Det kommer en tunnelbana varje minut. I alla riktiningar. Du har tid att betala.”
”MEN JAG KAN INTE BETALA; JAG HAR INGA PENGAR: JAG HAR INTE ENS NÅGRA ARMAR; OCH INGA FICKOR ATT HA PENGARNA I ! GE MIG ETT BREAK FÖR FAN! SLÄPP IGENOM MIG!”
Sen vaknade jag.
onsdag 1 juli 2009
DAG 280 Michael Jackson arv
AF KULTUR ÖST: Jobbcoachmöte 11:30
Tryckande hett. Jobbcoach i minikjol. Håriga ben. Gäll röst.
Tipsade om olika speeddating tekniker. Tror jag.
Egentligen hörde jag knappt vad hon sa.
Mina hjärna och jag är fortfarande på kollisionskurs och jag har svårt med koncentrationen.
Därför satt jag mest och tänkte på att bli brun, akrobatporr och på Michael Jackson arv och om hans påstådda syrgasbädd är tillsalu nu efter hans död. Eller om den bara är ett pr- trick.
Sen tänkte jag lite på pr- trick.
Rubriken på mitt blogginlägg idag är ett pr -trick.
Jag lärde mig det av BookyDarling Maria som är ett pr- geni och min första bloggkompis.
Alla som egentligen är intresserade av att läsa om Michael Jacksons arv kommer att hamna på den här sidan och bli djupt besvikna.
"OM DU INTE FIXAR ETT JOBB SNART BLIR DET JOBEN!" skrek Jobbcoachen två centimeter från mitt öra.
Hon tyckte nog att det var dags för ett hot. Det var ju trots allt bara en vecka sedan hon ringde och klickade med sin pistol i telefonen.
Hursomhelst hon lyckades.
"JOBEN?"
"Japp, inget trevligt ställe. Dom som hamnar på JOBEN mår inte bra."
sa Jobbcoachen, knäckte samtliga fem fingrar på sin höger hand, lutade sig tillbaka, la armarna i kors och gungade lite på sin kontorstol.
"Är det sant? Skicka mig till JOBEN genast. Jag måste börja umgås med likasinnade. Mer deppiga. Som ser lite svart på livet."
Jag kände hur hoppet sakta återvände.
"JOBEN LIGGER I HELVETET! DÄR VILL MAN INTE VARA! DÄR SITTER MAN HELA DAGARNA I TELEFON OCH SÖKER JOBB! OCH NÄR MAN INTE SÖKER JOBB KOMMER EN ARG ARBETSFÖRMEDLARE SOM FLÅSAR DIG I NACKEN OCH KALLAR DIG SAKER DU ÖNSKAR DU INTE FÖRSTOD!"
"Det låter ju som det där Spader Dam som ligger vid Fridhemsplan. Utan latexet då. Eller kedjorna. Spännande grepp AF KULTUR ÖST har börjat med. Me like. Visa mig JOBEN genast "
Jobbcoachen suckade, skakade på huvudet och såg ut att vilja röka ett helt paket Gula Blend.
"Du kvalar inte in på JOBEN än. Du har för många dagar kvar. Jag ville bara upplysa dig om att JOBEN finns."
"Tack" sa jag.
"NU TILL HANDLINGSPLANEN: VAD HAR DU GJORT DEN SENASTE TIDEN? AVGE LÄGESRAPPORT! "
Jobbcoachen bankade in en massa lösenord på sin dator.
"Tja, jag har lämnat in en ansökan om könsbyte, fått en fanclub på facebook, kommit fram till att jag antagligen är Jesus, övat på att hänga i kors, gått på Jobbintervju, nätverksmöte, legat med en kille, träffat Spärrvakt Sara, skrivit en bok, kommit på att jag redan skrivit den boken osv. Lite ditt och datt. Har du tuggummi? " sa jag.
Jobbcoachen slutade skriva på datorn och blev plötsligt alldeles lugn.
"Nej, jag har inget tuggummi. Däremot har jag den här" sa hon och drog ut sin översta skrivbordslåda.
"Colt Python: 357 Magnum. The Rolls- Rolls of Colt revolvers som vi säger i Polen."
"Snygg" sa jag och svalde lite.
"Tack" sa Jobbcoachen och för första gången fick vi ögonkontakt.
Det blev alldeles tyst.
Jag gick snabbt därfrån.
Påväg ut hörde jag Jobbcoachen:
"280 DAGAR KVAR!" Sen sköt hon två lösa skott.
Tryckande hett. Jobbcoach i minikjol. Håriga ben. Gäll röst.
Tipsade om olika speeddating tekniker. Tror jag.
Egentligen hörde jag knappt vad hon sa.
Mina hjärna och jag är fortfarande på kollisionskurs och jag har svårt med koncentrationen.
Därför satt jag mest och tänkte på att bli brun, akrobatporr och på Michael Jackson arv och om hans påstådda syrgasbädd är tillsalu nu efter hans död. Eller om den bara är ett pr- trick.
Sen tänkte jag lite på pr- trick.
Rubriken på mitt blogginlägg idag är ett pr -trick.
Jag lärde mig det av BookyDarling Maria som är ett pr- geni och min första bloggkompis.
Alla som egentligen är intresserade av att läsa om Michael Jacksons arv kommer att hamna på den här sidan och bli djupt besvikna.
"OM DU INTE FIXAR ETT JOBB SNART BLIR DET JOBEN!" skrek Jobbcoachen två centimeter från mitt öra.
Hon tyckte nog att det var dags för ett hot. Det var ju trots allt bara en vecka sedan hon ringde och klickade med sin pistol i telefonen.
Hursomhelst hon lyckades.
"JOBEN?"
"Japp, inget trevligt ställe. Dom som hamnar på JOBEN mår inte bra."
sa Jobbcoachen, knäckte samtliga fem fingrar på sin höger hand, lutade sig tillbaka, la armarna i kors och gungade lite på sin kontorstol.
"Är det sant? Skicka mig till JOBEN genast. Jag måste börja umgås med likasinnade. Mer deppiga. Som ser lite svart på livet."
Jag kände hur hoppet sakta återvände.
"JOBEN LIGGER I HELVETET! DÄR VILL MAN INTE VARA! DÄR SITTER MAN HELA DAGARNA I TELEFON OCH SÖKER JOBB! OCH NÄR MAN INTE SÖKER JOBB KOMMER EN ARG ARBETSFÖRMEDLARE SOM FLÅSAR DIG I NACKEN OCH KALLAR DIG SAKER DU ÖNSKAR DU INTE FÖRSTOD!"
"Det låter ju som det där Spader Dam som ligger vid Fridhemsplan. Utan latexet då. Eller kedjorna. Spännande grepp AF KULTUR ÖST har börjat med. Me like. Visa mig JOBEN genast "
Jobbcoachen suckade, skakade på huvudet och såg ut att vilja röka ett helt paket Gula Blend.
"Du kvalar inte in på JOBEN än. Du har för många dagar kvar. Jag ville bara upplysa dig om att JOBEN finns."
"Tack" sa jag.
"NU TILL HANDLINGSPLANEN: VAD HAR DU GJORT DEN SENASTE TIDEN? AVGE LÄGESRAPPORT! "
Jobbcoachen bankade in en massa lösenord på sin dator.
"Tja, jag har lämnat in en ansökan om könsbyte, fått en fanclub på facebook, kommit fram till att jag antagligen är Jesus, övat på att hänga i kors, gått på Jobbintervju, nätverksmöte, legat med en kille, träffat Spärrvakt Sara, skrivit en bok, kommit på att jag redan skrivit den boken osv. Lite ditt och datt. Har du tuggummi? " sa jag.
Jobbcoachen slutade skriva på datorn och blev plötsligt alldeles lugn.
"Nej, jag har inget tuggummi. Däremot har jag den här" sa hon och drog ut sin översta skrivbordslåda.
"Colt Python: 357 Magnum. The Rolls- Rolls of Colt revolvers som vi säger i Polen."
"Snygg" sa jag och svalde lite.
"Tack" sa Jobbcoachen och för första gången fick vi ögonkontakt.
Det blev alldeles tyst.
Jag gick snabbt därfrån.
Påväg ut hörde jag Jobbcoachen:
"280 DAGAR KVAR!" Sen sköt hon två lösa skott.
tisdag 30 juni 2009
DAG 281
Jag tror att min hjärna driver med mig.
Det gick upp för mig igår när jag läste igenom min barndomsbok för femte gången. Plötsligt kom jag på att jag har skrivit en exakt likadan bok förrut. Det var för sex år sedan och jag var Arbetslös (inte Arbetslös Kulturarbetare).
Jag dök ned i mina skrivbordslådor och mycket riktigt. Där var den.
Samma story. Lite argare bara.
Den var tillochmed nära på att bli utgiven.
Jag fick komma till ett förlag och prata med en Förkyld Förläggare som drack thé, hade rutig blus, lugg och svartbågade glasögon. Det började bra. Jag drack kaffe från deras nya kaffemaskin och drog några ordvitsar.
Hon skrattade två av tre gånger.
När vi hade suttit ned och snackat koffeinfritt thés välgörande effekt på hälsan var det dags för the ”juicy stuff”.
Förläggaren var jätteglad och jag vädrade framgång.
Hon inledde med att säga att hon aldrig kommer att ge ut boken.
Sen fnissade hon lite.
Jag svarade med kompakt tystnad, svepte mitt kaffe, tog påtår, svepte igen och tog en påtår till.
Sen frågade den Förkylda Förläggaren varför huvudkaraktären i min bok var så arg.
Jag svarade att hon var född sån. Det ingick i hennes genbank så att säga.
Jaha, det kan inte vara nyttigt, sa den Förkylda Förläggaren tog en klunk välgörande thé, log, njöt, snöt sig och smackade lite.
Jag tog en fjärde påtår. Svepte. Tog en påtår till och började röra mig okontrollerat.
Då rekommenderade den Förkylda Förläggaren mig en kurs i Anger Management och Positiv thinking.
Jag svarade med att jag redan gått den kursen och undrade varför hon inte kunde rekommendera mig en kurs i akvarellmålning på Tjörn istället. Det var nog den enda kurs i självförverkligande jag inte gått de senaste 73 åren.
Så kunde jag uttrycka min ilska i vattenlöslig färg också innan jag får fibromyalgi och måste tillbringa resten av mitt anspråkslösa kvinnoliv i en drejverkstad på Huddinge Rehab.
Sen gick jag.
Det gick upp för mig igår när jag läste igenom min barndomsbok för femte gången. Plötsligt kom jag på att jag har skrivit en exakt likadan bok förrut. Det var för sex år sedan och jag var Arbetslös (inte Arbetslös Kulturarbetare).
Jag dök ned i mina skrivbordslådor och mycket riktigt. Där var den.
Samma story. Lite argare bara.
Den var tillochmed nära på att bli utgiven.
Jag fick komma till ett förlag och prata med en Förkyld Förläggare som drack thé, hade rutig blus, lugg och svartbågade glasögon. Det började bra. Jag drack kaffe från deras nya kaffemaskin och drog några ordvitsar.
Hon skrattade två av tre gånger.
När vi hade suttit ned och snackat koffeinfritt thés välgörande effekt på hälsan var det dags för the ”juicy stuff”.
Förläggaren var jätteglad och jag vädrade framgång.
Hon inledde med att säga att hon aldrig kommer att ge ut boken.
Sen fnissade hon lite.
Jag svarade med kompakt tystnad, svepte mitt kaffe, tog påtår, svepte igen och tog en påtår till.
Sen frågade den Förkylda Förläggaren varför huvudkaraktären i min bok var så arg.
Jag svarade att hon var född sån. Det ingick i hennes genbank så att säga.
Jaha, det kan inte vara nyttigt, sa den Förkylda Förläggaren tog en klunk välgörande thé, log, njöt, snöt sig och smackade lite.
Jag tog en fjärde påtår. Svepte. Tog en påtår till och började röra mig okontrollerat.
Då rekommenderade den Förkylda Förläggaren mig en kurs i Anger Management och Positiv thinking.
Jag svarade med att jag redan gått den kursen och undrade varför hon inte kunde rekommendera mig en kurs i akvarellmålning på Tjörn istället. Det var nog den enda kurs i självförverkligande jag inte gått de senaste 73 åren.
Så kunde jag uttrycka min ilska i vattenlöslig färg också innan jag får fibromyalgi och måste tillbringa resten av mitt anspråkslösa kvinnoliv i en drejverkstad på Huddinge Rehab.
Sen gick jag.
måndag 29 juni 2009
DAG 282
Det har varit helg och jag har:
1) Solat mig blödig (så att jag ser fräsch ut inför eventuella intervjuer med Potentiella KulturArbetsgivare).
2) Gått en promenad med Spärrvakt Sara (som mest gick ut på att hoppa in i olika buskar eftersom hon inbillade sig att hon såg agroplankare, som hon har stoppat i spärren, hela tiden).
3) Skrivit en bok!
Att skriva en bok gick ganska snabbt. 36 timmar bara.
Nu skulle man kunna tro att den är kort. Men icke.
Den är c:a 250 sidor och handlar om min barndom.
Tror jag iallafall.
Eftersom jag har infantil amnesi (som i mitt fall innebär att jag har en minnesförlust som sträcker sig fram till elva års ålder)
så vet jag inte riktigt om det är en bok om just min barndom jag har skrivit.
Det kan mycket väl vara någon annans barndom som jag råkar komma ihåg.
Om man tror på det kollektiva undermedvetna kan det vara så att min hjärna (under de 36 timmarna jag skrev boken) råkade surfa in på någon annans hemsida och fick för sig att den hade kommit hem till mig.
Fast jag tror inte det. Jag känner igen flera av karaktärerna och är ganska övertygad om att jag har träffat dom förr.
Hursomhelst är boken ett steg i den massiva jobbsökarkampanj jag kört sedan i fredags. När jag slutade vara ZEN och blev mer "svish, svush, pang på, rakt fram, krash, kow, jag- är- något- unikt- framställd- av -NASA".
Det hela började med att jag skulle skriva ett spontansökarbrev till samtliga Potentiella KulturArbetsgivare i Stockholm. När jag kom till att "berätta lite om mig själv" så kunde jag inte sluta skriva.
Så det blev en bok istället.
Den är bra också. Full av ordvitsar, slapsticks och en fruktansvärt förbannad huvudperson.
Nu skall jag ringa ett förlag och få den utgiven.
Jag är säker på att det kommer att gå som smort.
1) Solat mig blödig (så att jag ser fräsch ut inför eventuella intervjuer med Potentiella KulturArbetsgivare).
2) Gått en promenad med Spärrvakt Sara (som mest gick ut på att hoppa in i olika buskar eftersom hon inbillade sig att hon såg agroplankare, som hon har stoppat i spärren, hela tiden).
3) Skrivit en bok!
Att skriva en bok gick ganska snabbt. 36 timmar bara.
Nu skulle man kunna tro att den är kort. Men icke.
Den är c:a 250 sidor och handlar om min barndom.
Tror jag iallafall.
Eftersom jag har infantil amnesi (som i mitt fall innebär att jag har en minnesförlust som sträcker sig fram till elva års ålder)
så vet jag inte riktigt om det är en bok om just min barndom jag har skrivit.
Det kan mycket väl vara någon annans barndom som jag råkar komma ihåg.
Om man tror på det kollektiva undermedvetna kan det vara så att min hjärna (under de 36 timmarna jag skrev boken) råkade surfa in på någon annans hemsida och fick för sig att den hade kommit hem till mig.
Fast jag tror inte det. Jag känner igen flera av karaktärerna och är ganska övertygad om att jag har träffat dom förr.
Hursomhelst är boken ett steg i den massiva jobbsökarkampanj jag kört sedan i fredags. När jag slutade vara ZEN och blev mer "svish, svush, pang på, rakt fram, krash, kow, jag- är- något- unikt- framställd- av -NASA".
Det hela började med att jag skulle skriva ett spontansökarbrev till samtliga Potentiella KulturArbetsgivare i Stockholm. När jag kom till att "berätta lite om mig själv" så kunde jag inte sluta skriva.
Så det blev en bok istället.
Den är bra också. Full av ordvitsar, slapsticks och en fruktansvärt förbannad huvudperson.
Nu skall jag ringa ett förlag och få den utgiven.
Jag är säker på att det kommer att gå som smort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)