0700:Arbetsintervju
Jag hade piffat mig så att jag stack ut alldeles lagom mycket. Min jobbcoach har sagt att man skall se tillgänglig men inte slampig ut och att man skall framhäva sina specialegenskaper.
Så jag hade målat mig med ganska mycket svart runt ögonen. Eftersom de är ganska stora.
Så att man fattar att jag har stora ögon och att jag ser allt.
Jag hade en blomspräcklig tröja också, för att markera att jag hängde med i åttitalrevival modet.
Och så hade jag axelvaddar. Breda axlar ger ett stabilt intryck.
Sen hade jag joggingbyxor och joggingskor för att verka ”causal”.
Jag har hört att det är bra.
Min jobbcoach har sagt att man skall berätta om hur man kom dit man är idag. Framgångsagor och målmedvetenhet är extra bra eftersom Potentiella Arbetsgivare gillar hur den lilla människan tar sig fram och upp.
Man skall vara noga förberedd också. Därför hade jag memorerat några amerikanska hälsningsfraser som jag hade googlat dagen innan. Inledningsvis körde jag bara direktcitat från en morgonsoffsintervju på CBS.
Sen freestylade jag lite. Hursomhelst så här lät det:
POTENTIELL ARBETSGIVARE : Välkommen slå dig ned
JAG: "Godmorgon" (CBS/The Early Show)
POTENTIELL ARBETSGIVARE: God morgon. Hur är det?
JAG: "Jag är jätte lycklig" (CBS/The Early Show)
POTENTIELL ARBETSGIVARE:Tack för att du kom.
JAG: "Allt för dig. Allt för dig, det vet du" (CBS/The Early Show),
POTENTIELL ARBETSGIVARE: Berätta lite om dig själv.
JAG: "Well, låt mig bara säga att jag verkligen beundrar ditt arbete. Jag har följt dig länge och jag är ett stort fan." (direktcitat från samtliga amerikanska intervjuprogram de senaste 300 åren.)
POTENTIELL ARBETSGIVARE: Tack. Kan du berätta lite om dig.. själv?
JAG: Javisst, självklart. Jag växte upp i Göteborg på 80 talet. Du vet, det fanns knappt några bilar där då. Och som arbetarbarn så var det svårt att få jobb. Vi levde tretton barn i en enrummare i Majorna. Vi fick stå och sova. Ibland fick vi inte ens sova. Bara stå.
POTENTIELL ARBETSGIVARE: Oj. Då vet du verkligen hur det är att vara utsatt.
JAG: Nej, jag skojade bara. Jag minns inget från min barndom. Bara att den var medelklass och utspelade sig bland några radhus. Lite mobbing, kanske. Så har jag träffat Harald Treutiger en gång. Och på den vägen är det. Nu är jag här.
POTENTIELL ARBETSGIVARE: Var då?
JAG: Ja det vet jag inte. Min jobbcoach skickade hit mig under pistolhot.
POTENTIELL ARBETSGIVARE: Till en arbetsintervju hos Rädda barnen och du söker jobb som: Medlemsvärvare
JAG: Vad är det?
POTENTIELL ARBETSGIVARE: En sån som är ute bland folket och värvar medlemmar.
JAG: Såna man ser i gallerior och på Götgatan?
POTENTIELL ARBETSGIVARE: Ja
JAG: Men dom hatar man ju.
Lång paus.
POTENTIELL ARBETSGIVARE: Kan du säga tre goda egenskaper du har?
JAG: Absolut. Jag är oerhört karismatisk, effektiv och välorganiserad. Och så har jag en ganska yppig barm. Det ger trygghet.
POTENTIELL ARBETSGIVARE: Kan du säga tre negativa sidor.
JAG: Japp. Jag är lite för effektiv ibland. Jag är lite känslig. Och ibland luktar jag svett.
Lång paus.
JAG: Och ibland skarvar jag lite på sanningen mest för att göra livet lättare för andra. Eftersom jag älskar människor.
Speciellt såna som har det svårt. Svårare än jag.
POTENTIELL ARBETSGIVARE: Mmm. Det tror jag säkert. Tack. Vi hör av oss.
Efter intervjun gick jag hem och la mig på mitt träkors.
onsdag 17 juni 2009
tisdag 16 juni 2009
DAG 291
Jobbcoachen ringde idag.
”SÖKER DU JOBB? SKRIVER DU SPONTAN ANSÖKNINGAR? HAR DU FÅTT JOBB? LIGGER DU MED NÅGON?”
Tyst en stund. Jobbcoachen harklade sig lite.
”LIGGER DU PÅ NÅGON MENAR JAG”
” Just nu ligger jag lite spontant på ett träkors jag har gjort av drivved. Se det som en övning inför framtiden. Som ser ljus ut.” svarade jag
”Inbegriper den ett välbetalt jobb så att du slutar ligga samhället till last?” sa Jobbcoachen.
”Jobb och jobb. Hög status iallafall. Och en plats i himmelriket”
Tyst en stund.
”ÄR DET DÄR HIMMELRIKET BÖRSNOTERAT?”
”Njae” svarade jag.
”SKIT I DET DÅ! UPP OCH HOPPA! DU SKALL PÅ ARBETSINTERVJU IMORGON KLOCKAN SJU!”
Jobbcoachen höll sin vanliga föreläsning om att vi går mot en Amerikaniserad arbetsmarknad och att det är ”the era of the white mans overbite” dvs att man skall se kompetent, vit, manlig och trygg ut.
Jag berättade att jag hade lämnat in en spontanansökan om könsbyte så det där manliga kommer inte att vara ett problem.
Då avslutade Jobbcoachen med orden:
”DU HAR 291 DAGAR KVAR. GLÖM INTE DET”.
Jag tyckte mig ana hur hon laddade sin pistol på andra sidan luren.
Innan vi la på nämnde hon något om att hon skulle börja en prickskyttekurs nästa måndag.
”SÖKER DU JOBB? SKRIVER DU SPONTAN ANSÖKNINGAR? HAR DU FÅTT JOBB? LIGGER DU MED NÅGON?”
Tyst en stund. Jobbcoachen harklade sig lite.
”LIGGER DU PÅ NÅGON MENAR JAG”
” Just nu ligger jag lite spontant på ett träkors jag har gjort av drivved. Se det som en övning inför framtiden. Som ser ljus ut.” svarade jag
”Inbegriper den ett välbetalt jobb så att du slutar ligga samhället till last?” sa Jobbcoachen.
”Jobb och jobb. Hög status iallafall. Och en plats i himmelriket”
Tyst en stund.
”ÄR DET DÄR HIMMELRIKET BÖRSNOTERAT?”
”Njae” svarade jag.
”SKIT I DET DÅ! UPP OCH HOPPA! DU SKALL PÅ ARBETSINTERVJU IMORGON KLOCKAN SJU!”
Jobbcoachen höll sin vanliga föreläsning om att vi går mot en Amerikaniserad arbetsmarknad och att det är ”the era of the white mans overbite” dvs att man skall se kompetent, vit, manlig och trygg ut.
Jag berättade att jag hade lämnat in en spontanansökan om könsbyte så det där manliga kommer inte att vara ett problem.
Då avslutade Jobbcoachen med orden:
”DU HAR 291 DAGAR KVAR. GLÖM INTE DET”.
Jag tyckte mig ana hur hon laddade sin pistol på andra sidan luren.
Innan vi la på nämnde hon något om att hon skulle börja en prickskyttekurs nästa måndag.
måndag 15 juni 2009
DAG 292
Jag är nog Jesus. Jag har kommit fram till det nu och det är ganska skönt.
Det hela började med att jag har fått en Fanclub på Facebook. Det har givit mig en lätt släng av storhetsvansinne.
Jag har (typ) tolv lärjeungar. Det är räcker för att skriva ett Ännu Nyare Testamente. Som vi sen kan erövra världen med.
Det lönar sig att vara ett Aka Loser fan helt enkelt.
Det faktum att jag snart skall få snopp stärker bevisen. Jag är nog Jesus.
Det är ganska skönt att efter en sån här lång identitetskris (C.a 32 och ett halvt år) komma fram till att man är en person som har varit död i typ 2000 år och som återuppstått.
Jag skall ut och predika nu. Jag kommer att bli vantvettigt populär.
Mitt (vårt) budskap skall självklart lyda:
DET GÄLLER ATT ÄTA ELLER ATT ÄTAS!
Javisst, ut och ta för er bara! Frossa! Av livet, av varandra, av allt!
Vem vet, imorgon kanske en influensa kommer och tar era lyckliga liv ifrån er så GO NUTS! Och framförallt lyssna inte på public service. Det stinker.
Vältra er i fulkultur. Och låg moral. Och uppfyll det största i livet:
PLASTIK OPERERA ER NU! Medan ni är unga!
Det kommer att bli anarki på gatorna. Folk kommer att krossa skyltfönster.
Borra upp sina kindben. Botoxa sig svullna.
Jag kommer att få staten och kapitalet emot mig.
De kommer att känna sig nödgade att spika upp mig på ett kors på Birger Jarlsgatan. Naken med både snippa och snopp dinglades i skyn. Sen kommer jag att helgonförklaras och förevigas i historieböckerna som hon/han som satte Sverige på den heliga kartan. Folk kommer att vallfärda till Stockholm. Man kommer att vända sig till Stockholm i bönen.
Mekka är ett minne blott. Jerusalem ett skämt.
Det hela började med att jag har fått en Fanclub på Facebook. Det har givit mig en lätt släng av storhetsvansinne.
Jag har (typ) tolv lärjeungar. Det är räcker för att skriva ett Ännu Nyare Testamente. Som vi sen kan erövra världen med.
Det lönar sig att vara ett Aka Loser fan helt enkelt.
Det faktum att jag snart skall få snopp stärker bevisen. Jag är nog Jesus.
Det är ganska skönt att efter en sån här lång identitetskris (C.a 32 och ett halvt år) komma fram till att man är en person som har varit död i typ 2000 år och som återuppstått.
Jag skall ut och predika nu. Jag kommer att bli vantvettigt populär.
Mitt (vårt) budskap skall självklart lyda:
DET GÄLLER ATT ÄTA ELLER ATT ÄTAS!
Javisst, ut och ta för er bara! Frossa! Av livet, av varandra, av allt!
Vem vet, imorgon kanske en influensa kommer och tar era lyckliga liv ifrån er så GO NUTS! Och framförallt lyssna inte på public service. Det stinker.
Vältra er i fulkultur. Och låg moral. Och uppfyll det största i livet:
PLASTIK OPERERA ER NU! Medan ni är unga!
Det kommer att bli anarki på gatorna. Folk kommer att krossa skyltfönster.
Borra upp sina kindben. Botoxa sig svullna.
Jag kommer att få staten och kapitalet emot mig.
De kommer att känna sig nödgade att spika upp mig på ett kors på Birger Jarlsgatan. Naken med både snippa och snopp dinglades i skyn. Sen kommer jag att helgonförklaras och förevigas i historieböckerna som hon/han som satte Sverige på den heliga kartan. Folk kommer att vallfärda till Stockholm. Man kommer att vända sig till Stockholm i bönen.
Mekka är ett minne blott. Jerusalem ett skämt.
fredag 12 juni 2009
DAG 293
Jag har lämnat in en ansökan om könsbyte. Jag vet att det kan låta desperat.
Men hey. Jag är desperat.
Någonstans finns min äkta hälft.
Och vem vet det kanske rentutav är jag själv.
Jag tänkte att om jag bytte kön kunde jag träffa den andra delen av mig som jag så länge letat efter. Gräv där du står heter det ju. Så jag gräver där jag står. En penis skulle sitta fint. Kanske man kunde sätta den bredvid eller under snippan. Så kunde jag bli självförsörjande. Är inte det definitionen av att vara lyckad? Att vara självförsörjande. Oberoende.
(Dessutom har Jag räknat ut att jag har helg. Kassan betalar bara för vardagar. Mina räknade dagar har alltså blivit fler.
Jobbcoachen behöver inte ladda sin pistol förrän i maj 2010.)
Men hey. Jag är desperat.
Någonstans finns min äkta hälft.
Och vem vet det kanske rentutav är jag själv.
Jag tänkte att om jag bytte kön kunde jag träffa den andra delen av mig som jag så länge letat efter. Gräv där du står heter det ju. Så jag gräver där jag står. En penis skulle sitta fint. Kanske man kunde sätta den bredvid eller under snippan. Så kunde jag bli självförsörjande. Är inte det definitionen av att vara lyckad? Att vara självförsörjande. Oberoende.
(Dessutom har Jag räknat ut att jag har helg. Kassan betalar bara för vardagar. Mina räknade dagar har alltså blivit fler.
Jobbcoachen behöver inte ladda sin pistol förrän i maj 2010.)
torsdag 11 juni 2009
DAG 294
Speedating med Potentiella Kulturarbetsgivare: 0900.
0855 Jag kom dit. Ingen där.
0900 hade fortfarande ingen kommit.
0903 en till Arbetslös Kulturarbetare.
0906 en till.
0907 tio stycken till.
0913 sex till.
0915 Jobbcoachen.
Jobbcoachen skrev upp alla som var där sen sa hon att Speeddatingen var slut. Då protesterade tre Arbetslösa Kulturarbetare och krävde att få träffa åtminstone en Potentiell Kulturarbetsgivare. Då sa jobbcoachen att vi skulle se det hela som en brandövning. Såna man hade i lågstadiet. Nästa gång kanske det är på riktigt. Då gäller det att vara beredd.
0855 Jag kom dit. Ingen där.
0900 hade fortfarande ingen kommit.
0903 en till Arbetslös Kulturarbetare.
0906 en till.
0907 tio stycken till.
0913 sex till.
0915 Jobbcoachen.
Jobbcoachen skrev upp alla som var där sen sa hon att Speeddatingen var slut. Då protesterade tre Arbetslösa Kulturarbetare och krävde att få träffa åtminstone en Potentiell Kulturarbetsgivare. Då sa jobbcoachen att vi skulle se det hela som en brandövning. Såna man hade i lågstadiet. Nästa gång kanske det är på riktigt. Då gäller det att vara beredd.
onsdag 10 juni 2009
DAG 295
Nu har jag varit hos min jobbcoach!!
Egentligen är jag sjuk men jag gick ändå. Annars hotade jobbcoachen med att avanmäla mig från Kassan. Fine med mig. Jag var neddränkt i snor och feber och hade antagligen svininfluensan men om hon ville ha det så be my guest, tänkte jag.
Hon är väldigt kompetent min jobbcoach.
Hon säger att jag förminskar mig. att jag inte tror på mig, att jag inte säljer mig bra. Det är mitt stora problem.
”Inte det enda stora problemet” sa jag.
”DET DÄR VAR LITE MER INFORMATION ÄN JAG BEHÖVER. I PROFESSIONELLA SAMMANHANG SKALL MAN VARA PERSONLIG, INTE PRIVAT!” svarade hon och borrade sin blick djupt in i min konstnärssjäl.
”Men det är ju mina problem jag lever på” försökte jag. ”Det är ju det som är min ”position” Jag har kommit fram till det. Mina problem är tillverkade och framställda på ett rymdforskningscenter i USA, exporterade hit av ett gäng forskare som har inseminerat min mor och framställt mig. Nu skall jag ut och sälja mina problem till marknadspris. Man skall även finna mina problem på blocket och tradera. Så har jag en blogg, twittrar och skall trycka upp t-shirts med mina problem skrivna på fram och baksidan och ut och in så att man kan använda dem flera gånger innan de behöver tvättas. Miljövänligt.
Jag skall också sälja dockor som ältar mina problem om man trycker dom på magen. Ibland gråter dom och vill ha en kram och ibland vill de bara ha sex. Agrosex.”
Jobbcoachen tittade allvarligt på mig. Vi förstår varandra tänkte jag. Skönt.
”DU skall på Speed dating med potentiella arbetsgivare imorgon klockan 0900. Du skall presentera dig på fem minuter.”
”Vad skall de göra då?” frågade jag.
”Lyssna ” svarade hon.
”Vaddå lyssna? På en date skall man väl försöka lära känna varandra. Då måste väl båda prata?” Sa jag.
”NEJ ” svarade jobbcoachen och skrev något hemligt på datorn.
Jag tänkte att hon nog inte varit på många lyckade dater. Men jag sa inget. Hon såg så bister ut. Ibland tror jag hon kommer från någon öststat. Hon är så hård och rättfram. Så pratar hon högt och rakt på sak. Inget krussidullande och gulligullande där inte. Så jag frågade henne.
”Du är möjligtvis inte från Polen?”
”VAD HAR POLEN MED SAKEN ATT GÖRA? ” Nu var jobbcoachen lila i ansiktet. Jag tror jag gjorde henne lite upprörd. Det kanske är känsligt det där med Polen tänkte jag. Det var ju trots allt bara 20 år sen muren föll och vem vet vad stackarn har varit med om.
”Du kanske bara har dålig hörsel” Fortsatte jag för att släta över mitt misstag och lugna henne lite .
”Med den här attityden kommer du inte långt” svarade jobbcoachen och skakade på huvudet.
” Den tog mig hit” sa jag. ”Till dig. Det tycker jag är långt. För en månad sedan hade jag aldrig varit i närheten av någon jobbcoach i allmänhet och i synnerhet inte någon med dålig hörsel från Polen. Nu har jag både gått på CV kurs och kommit på en långsiktig plan på hur jag kan bli rik och känd.”
”Du skall på speeddating imorgon med potentiella kultuarbetar arbetsgivare och du skall presentera dig på fem minuter” upprepade Jobbcoachen
”Men vad skall de potentiella kulturarbetsgivarna göra då?” Frågar jag.
”Som sagt. Och nu säger jag det för sista gången. DOM SKALL INTE BEHÖVA GÖRA NÅGONTING! DE HAR MASSOR ANNAT ATT GÖRA ÄNDÅ! VI PRATAR OM VIKTIGA MÄNNISKOR HÄR! MED MAKT! DE SKALL LYSSNA OCH DU SKALL SÄLJA DIG: ”
”Skall jag sälja mig?”
”JA inte på det viset. Du skall sälja din kompetens”
Det där ordet igen. Kompetens.
”Men varför måste jag vara där då? Kan jag inte bara skicka min kompetens så kan de få se på den så kan jag sitta hemma fika eller googla eller nått?”
Nu var jobbcoachen högröd i ansiktet.
”NU SKRIVER VI EN PRESENTATION OCH SLUTAR MED DET HÄR TJAFSET! EN PRESENTATION PÅ FEM MINUTER: MAN FÅR EN VÄLDIGT KLAR BILD AV EN MÄNNISKA PÅ FEM MINUTER!”
Vid det laget hade jag fått en väldigt bra bild av jobbcoachen. Hon var ungefär en och femti lång. Ultraviolett hudfärg. Troligtvis från Polen, Slovakien eller någon av Baltstaterna och väldigt arg på mig.
”Kamrat....” försökte jag för att, ja, prata samma språk…
Nu ställde sig den lomhörda polacken upp.
”NU FÅR DET VARA NOG MED DINA SARKASMER” sa hon.
”MEN DET ÄR JU DET SOM ÄR MIN KOMPETENS!” sa jag.
Sen sprang jag därifrån.
Jag hörde hur hon nös i bakgrunden.
Ha ha… jag har upptäckt en ny kompetens jag har.
”Very competent bärare av dangerous fatal piglet virus”.
Jag är en mordmaskin. Äntligen ett tydligt uppdrag.
RIKTINING, FOKUS, SPRING OCH SPRID!
Egentligen är jag sjuk men jag gick ändå. Annars hotade jobbcoachen med att avanmäla mig från Kassan. Fine med mig. Jag var neddränkt i snor och feber och hade antagligen svininfluensan men om hon ville ha det så be my guest, tänkte jag.
Hon är väldigt kompetent min jobbcoach.
Hon säger att jag förminskar mig. att jag inte tror på mig, att jag inte säljer mig bra. Det är mitt stora problem.
”Inte det enda stora problemet” sa jag.
”DET DÄR VAR LITE MER INFORMATION ÄN JAG BEHÖVER. I PROFESSIONELLA SAMMANHANG SKALL MAN VARA PERSONLIG, INTE PRIVAT!” svarade hon och borrade sin blick djupt in i min konstnärssjäl.
”Men det är ju mina problem jag lever på” försökte jag. ”Det är ju det som är min ”position” Jag har kommit fram till det. Mina problem är tillverkade och framställda på ett rymdforskningscenter i USA, exporterade hit av ett gäng forskare som har inseminerat min mor och framställt mig. Nu skall jag ut och sälja mina problem till marknadspris. Man skall även finna mina problem på blocket och tradera. Så har jag en blogg, twittrar och skall trycka upp t-shirts med mina problem skrivna på fram och baksidan och ut och in så att man kan använda dem flera gånger innan de behöver tvättas. Miljövänligt.
Jag skall också sälja dockor som ältar mina problem om man trycker dom på magen. Ibland gråter dom och vill ha en kram och ibland vill de bara ha sex. Agrosex.”
Jobbcoachen tittade allvarligt på mig. Vi förstår varandra tänkte jag. Skönt.
”DU skall på Speed dating med potentiella arbetsgivare imorgon klockan 0900. Du skall presentera dig på fem minuter.”
”Vad skall de göra då?” frågade jag.
”Lyssna ” svarade hon.
”Vaddå lyssna? På en date skall man väl försöka lära känna varandra. Då måste väl båda prata?” Sa jag.
”NEJ ” svarade jobbcoachen och skrev något hemligt på datorn.
Jag tänkte att hon nog inte varit på många lyckade dater. Men jag sa inget. Hon såg så bister ut. Ibland tror jag hon kommer från någon öststat. Hon är så hård och rättfram. Så pratar hon högt och rakt på sak. Inget krussidullande och gulligullande där inte. Så jag frågade henne.
”Du är möjligtvis inte från Polen?”
”VAD HAR POLEN MED SAKEN ATT GÖRA? ” Nu var jobbcoachen lila i ansiktet. Jag tror jag gjorde henne lite upprörd. Det kanske är känsligt det där med Polen tänkte jag. Det var ju trots allt bara 20 år sen muren föll och vem vet vad stackarn har varit med om.
”Du kanske bara har dålig hörsel” Fortsatte jag för att släta över mitt misstag och lugna henne lite .
”Med den här attityden kommer du inte långt” svarade jobbcoachen och skakade på huvudet.
” Den tog mig hit” sa jag. ”Till dig. Det tycker jag är långt. För en månad sedan hade jag aldrig varit i närheten av någon jobbcoach i allmänhet och i synnerhet inte någon med dålig hörsel från Polen. Nu har jag både gått på CV kurs och kommit på en långsiktig plan på hur jag kan bli rik och känd.”
”Du skall på speeddating imorgon med potentiella kultuarbetar arbetsgivare och du skall presentera dig på fem minuter” upprepade Jobbcoachen
”Men vad skall de potentiella kulturarbetsgivarna göra då?” Frågar jag.
”Som sagt. Och nu säger jag det för sista gången. DOM SKALL INTE BEHÖVA GÖRA NÅGONTING! DE HAR MASSOR ANNAT ATT GÖRA ÄNDÅ! VI PRATAR OM VIKTIGA MÄNNISKOR HÄR! MED MAKT! DE SKALL LYSSNA OCH DU SKALL SÄLJA DIG: ”
”Skall jag sälja mig?”
”JA inte på det viset. Du skall sälja din kompetens”
Det där ordet igen. Kompetens.
”Men varför måste jag vara där då? Kan jag inte bara skicka min kompetens så kan de få se på den så kan jag sitta hemma fika eller googla eller nått?”
Nu var jobbcoachen högröd i ansiktet.
”NU SKRIVER VI EN PRESENTATION OCH SLUTAR MED DET HÄR TJAFSET! EN PRESENTATION PÅ FEM MINUTER: MAN FÅR EN VÄLDIGT KLAR BILD AV EN MÄNNISKA PÅ FEM MINUTER!”
Vid det laget hade jag fått en väldigt bra bild av jobbcoachen. Hon var ungefär en och femti lång. Ultraviolett hudfärg. Troligtvis från Polen, Slovakien eller någon av Baltstaterna och väldigt arg på mig.
”Kamrat....” försökte jag för att, ja, prata samma språk…
Nu ställde sig den lomhörda polacken upp.
”NU FÅR DET VARA NOG MED DINA SARKASMER” sa hon.
”MEN DET ÄR JU DET SOM ÄR MIN KOMPETENS!” sa jag.
Sen sprang jag därifrån.
Jag hörde hur hon nös i bakgrunden.
Ha ha… jag har upptäckt en ny kompetens jag har.
”Very competent bärare av dangerous fatal piglet virus”.
Jag är en mordmaskin. Äntligen ett tydligt uppdrag.
RIKTINING, FOKUS, SPRING OCH SPRID!
tisdag 9 juni 2009
DAG 296
AF KULTUR ÖST: CV kurs. Vi var fem utvalda personer där:
En journalist 45 år, en fotograf 28 år, en konstnär 37 år, en musiker 56 år
och så jag 32 och ett halvt. .
Vi satt alla runt ett bord. Längst bak i konferensrummet satt två jobbcoacher de var 29 respektive 47 år. De satt inte runt bordet. De hade tagit sina stolar och satt sig mot väggen. Jobbcoacherna presenterade sig som branschfolk som nu hjälper andra branschfolk att komma in i branschen igen. De vägde lite på sina stolar när de sa det. En av dom hette Kalle han var 29 år hade fräknar, krulligt hår och keps. Han sa att han gärna hjälpte med allt möjligt. Översätta brev från engelska och sånt. Eller bara lyssna om man ville prata.
”Inget är för lågt inget för högt. Jag är här för er” sa han och sträckte ut sina armar.
Jag gick fram och gav honom en kram.
”Tack” sa jag. ”Vi kanske kan bli ihop” viskade jag i hans öra.
Längst fram stod Arbetsförmedlare och tittade medlidsamt på oss. De sa att de tyckte extra synd om oss kulturarbetare för vi är ju så kompetenta men ändå så arbetslösa. De sa att regeringen tror att det är för att vi inte är duktiga på att marknadsföra och sälja oss. Regeringen menar att man skall vara glad att man får hålla på med sin hobby men därför inte tro att det skall vara kul för det. Man måste öva sitt stora vita leende, polera sina framfötter och vässa sina armbågar. Sen skall man skriva spontanansökningar där man säljer sig som om man är en dammsugare framställd av NASA. Extra duktig på att suga. Maxisug. Suga, svälja, få bort kvalster och andra onödiga former av liv. Så måste man se på sig själv. Som något unikt. Framställd av ett rymdforskningscenter i USA.
Vi alla utvalda som satt i gruppen nickade och höll med.
Den 45 årige journalisten sa: ”Jaha.”
Då sprack Arbetsförmedlaren upp i ett leende.
”Nämen ni verkar ju vara en extra talför grupp. Vissa grupper vi har sitter bara tysta”
Han tittade menande på sin partner och på de två jobbcoacherna som satt längst bak i klassrummet och fnissade. De hade satt på sig jackorna på båda två. Och tuggade tuggummi.
Vi Utvalda Arbetslösa Kulturarbetare nickade igen.
Den 56 årige musikern sa ”Jasså”.
Då blev Arbetsförmedlaren ännu gladare. Han tittade på sin kollega och blinkade.
”Här har vi en grupp med talets gåva. Det kommer att gå bra för er. Det är jag säker på”
Alla i gruppen nickade artigt.
Den 37 årige konstnären sa ”Tack” .
En av jobbcoacherna hade somnat.
Jag räckte upp handen och frågade om man fick gå och kissa. Det fick man.
En journalist 45 år, en fotograf 28 år, en konstnär 37 år, en musiker 56 år
och så jag 32 och ett halvt. .
Vi satt alla runt ett bord. Längst bak i konferensrummet satt två jobbcoacher de var 29 respektive 47 år. De satt inte runt bordet. De hade tagit sina stolar och satt sig mot väggen. Jobbcoacherna presenterade sig som branschfolk som nu hjälper andra branschfolk att komma in i branschen igen. De vägde lite på sina stolar när de sa det. En av dom hette Kalle han var 29 år hade fräknar, krulligt hår och keps. Han sa att han gärna hjälpte med allt möjligt. Översätta brev från engelska och sånt. Eller bara lyssna om man ville prata.
”Inget är för lågt inget för högt. Jag är här för er” sa han och sträckte ut sina armar.
Jag gick fram och gav honom en kram.
”Tack” sa jag. ”Vi kanske kan bli ihop” viskade jag i hans öra.
Längst fram stod Arbetsförmedlare och tittade medlidsamt på oss. De sa att de tyckte extra synd om oss kulturarbetare för vi är ju så kompetenta men ändå så arbetslösa. De sa att regeringen tror att det är för att vi inte är duktiga på att marknadsföra och sälja oss. Regeringen menar att man skall vara glad att man får hålla på med sin hobby men därför inte tro att det skall vara kul för det. Man måste öva sitt stora vita leende, polera sina framfötter och vässa sina armbågar. Sen skall man skriva spontanansökningar där man säljer sig som om man är en dammsugare framställd av NASA. Extra duktig på att suga. Maxisug. Suga, svälja, få bort kvalster och andra onödiga former av liv. Så måste man se på sig själv. Som något unikt. Framställd av ett rymdforskningscenter i USA.
Vi alla utvalda som satt i gruppen nickade och höll med.
Den 45 årige journalisten sa: ”Jaha.”
Då sprack Arbetsförmedlaren upp i ett leende.
”Nämen ni verkar ju vara en extra talför grupp. Vissa grupper vi har sitter bara tysta”
Han tittade menande på sin partner och på de två jobbcoacherna som satt längst bak i klassrummet och fnissade. De hade satt på sig jackorna på båda två. Och tuggade tuggummi.
Vi Utvalda Arbetslösa Kulturarbetare nickade igen.
Den 56 årige musikern sa ”Jasså”.
Då blev Arbetsförmedlaren ännu gladare. Han tittade på sin kollega och blinkade.
”Här har vi en grupp med talets gåva. Det kommer att gå bra för er. Det är jag säker på”
Alla i gruppen nickade artigt.
Den 37 årige konstnären sa ”Tack” .
En av jobbcoacherna hade somnat.
Jag räckte upp handen och frågade om man fick gå och kissa. Det fick man.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)