Jobbcoachen är borta igen.
Hon ringde innan hon försvann.
"Du har knäckt mitt näsben" sa hon
"Förlåt" sa jag
"Jag har stämt dig" fortsatte hon.
"Tack" sa jag.
"Nu försvinner jag på obestämd tid så att Polisen kan misstänka dig och förhoppningsvis spärra in dig igen. Adjö"
"Ha det så bra i Polen" sa jag.
Jag gick ut på Gården. Tog riktning mot Sandlådan.
Satte mig i den och började gräva.
Jag delade lådan med Katten Figge som satt och spann. Tror jag.
När jag hade grävt i tio minuter stötte jag på lite Gegg.
När jag hade grävt en halvtimma stötte jag på Gegg och lite Kattbajs.
När jag hade grävt en timma stötte jag på Gegg, Kattbajs och mera Gegg.
När jag hade grävt tre timmar mötte jag en liten Indian som uppmanade mig att fortsätta gräva utan mat eller vatten i ytterligare fyra timmar.
Fyra timmar senare mötte jag mitt Totemdjur.
En Bäver.
"Gnag" sa hon och tog tag i mitt skenben.
"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ!" skrek jag.
Sedan började jag Skaka, Darra och Tugga Fradga.
Katten Figge tog till flykten. Jag satt kvar.
Kunde inget annat.
Efter tjugo minuter var det över.
Kroppen var lugn. Jag reste mig.
Talade till Församlingen av nyfikna Grannar som hade samlats på Gården.
"Här står jag. Med båda fötterna i en Sandlåda fylld med, Gegg, Bajs, en Krävande Indian och en Bäver som Bits.
Det är Fuktigt, Äckligt, Luktar illa och Ganska Trångt.
Men det är här jag står. Jag kan inte göra så mycket annat.
Jag är 32,5 år.
Jag har Inget Jobb, Ingen Relation, Ingen Familj och Inga Minnen.
Men jag har ett Hem, ett Träkors och en Jobbcoach som har stämt mig och gärna vill se mig död.
Är det värt att leva för?
Nej.
Därför kommer jag nu att lägga mig ned i den här Gropen jag har Grävt.
Ni får gärna hjälpa till att täcka mig med Sand, Gegg och Kattbajs.
Tack för mig och på återseende"
Jag la mig ned. Det var tyst i Församlingen. Ingen rörde sig.
Jag låg i Sandlådan och såg hur mitt liv passerade revy bland molnen.
Plötlsigt stod Daniella Mendel-Enk ovanför mig.
"Jag har läst din Blogg" sa hon.
"Du måste Marknadsföra den. Skriv en PressRelease nu!"
torsdag 17 september 2009
onsdag 16 september 2009
DAG 231
Jag har jobbat åt Daniella Mendel-Enk i Tio dagar.
Tyvärr kan jag inte avslöja vad jag gjorde.
Eftersom det är vädligt hemligt.
Och Daniella Mendel-Enk är en väldigt hemlighetsfull person, full av integritet och värdighet. Speciellt i sitt konstnärskap.
Det enda jag kan säga är att hon dikterade och jag skrev.
Och så handlade det om Hennes Barndom.
Och en bok.
Som skall ges ut nästa år.
På ett av Japans Största Förlag.
De satsar halva sin budget på den där boken.
Jag tror att jag gjorde ett alldeles utmärkt Sekreterarjobb faktiskt.
Trots att jag är i total avsaknad av SimultanKapacitet.
Så det där med att lyssna och skriva samtidigt funkar inte för mig.
Så jag skrev mest. Det gick finfint.
De första elva åren var ganska ointressanta (jag sov mest när hon snackade) så dom hoppade jag över.
Sen började det hända saker. Jag har ingen aning om vad, men jag utgår ifrån att det jag skrev påminner om något hon sa.
Jag litar på att mitt undermedvetna har surfat in på hennes hemsida och "copy/pasteat" för fullt.
I utbyte mot mina tjänster har Daniella Mendel-Enk lovat att vara min mentor. Hon tror att hon har något att ge mig.
Det sista hon gav mig innan vi avslutade vårt samarbete för den här gången var ett motto:
"GRÄV DÄR DU STÅR" sa hon.
"Absolut" sa jag.
Tyvärr kan jag inte avslöja vad jag gjorde.
Eftersom det är vädligt hemligt.
Och Daniella Mendel-Enk är en väldigt hemlighetsfull person, full av integritet och värdighet. Speciellt i sitt konstnärskap.
Det enda jag kan säga är att hon dikterade och jag skrev.
Och så handlade det om Hennes Barndom.
Och en bok.
Som skall ges ut nästa år.
På ett av Japans Största Förlag.
De satsar halva sin budget på den där boken.
Jag tror att jag gjorde ett alldeles utmärkt Sekreterarjobb faktiskt.
Trots att jag är i total avsaknad av SimultanKapacitet.
Så det där med att lyssna och skriva samtidigt funkar inte för mig.
Så jag skrev mest. Det gick finfint.
De första elva åren var ganska ointressanta (jag sov mest när hon snackade) så dom hoppade jag över.
Sen började det hända saker. Jag har ingen aning om vad, men jag utgår ifrån att det jag skrev påminner om något hon sa.
Jag litar på att mitt undermedvetna har surfat in på hennes hemsida och "copy/pasteat" för fullt.
I utbyte mot mina tjänster har Daniella Mendel-Enk lovat att vara min mentor. Hon tror att hon har något att ge mig.
Det sista hon gav mig innan vi avslutade vårt samarbete för den här gången var ett motto:
"GRÄV DÄR DU STÅR" sa hon.
"Absolut" sa jag.
måndag 7 september 2009
JOBB T.O.M. 16/9
Jag har fått jobb.
På okänd ort, en vecka och två dagar (lång tid).
Allt är väldigt hemligt.
Det enda jag kan avslöja är att det är för en Författare som heter:
Daniella Mendel-Enk.
Hon har precis kommit hem från en Boklanserings/PR turné i Japan.
Hon är tydligen stor där.
På okänd ort, en vecka och två dagar (lång tid).
Allt är väldigt hemligt.
Det enda jag kan avslöja är att det är för en Författare som heter:
Daniella Mendel-Enk.
Hon har precis kommit hem från en Boklanserings/PR turné i Japan.
Hon är tydligen stor där.
fredag 4 september 2009
DAG 232
Jobbcoachen ringde 0500 imorse.
"Medborgarplatsen nu!" väste hon i telefon
Jag gick lugnt dit.
Jobbcoachen var klädd i Burka (heltäckande) och högklackat.
Ville inte bli igenkänd.
Jag hade pyjamas.
"HAR DU FORMULERAT ETT MOTTO?" frågad Jobbcoachen
"Japp" sa jag.
"LÅT HÖRA" sa Jobbcocoachen
"Man vet aldrig när ett rep kan komma till användning." sa jag.
Tyst en stund. Jobbcoachen såg förvirrad ut.
"Nalle Puh-direktcitat" sa jag.
"Jag vet" väste Jobbcoachen "Man vet aldrig när ett SNÖRE kan komma till användning, heter det"
"Nej, rep" sa jag
"Snöre" sa Jobbcoachen
"Rep" sa jag
"Snöre" sa Jobbcoachen
"Rep, snöre, snöre, rep, samma sak" sa jag och knyckte på axlarna.
Tyst en stund. Jobbcoachen såg ut som om hon ville bita någon.
"OKEJ SKIT I MOTTO! HAR DU EN AFFÄRSPLAN?" Jobbcoachen stirrade stint in i mina ögon.
"Absolut, jag tänkte starta en Självutvecklingskurs som heter:
ATT ÄGA SIG SJÄLV OCH SÄLJA UT DELAR AV SIN FAMILJ.
Jag skall hålla den på konferenshotellet i Saltsjöbaden.
Och jag tänkte att den skulle resultera i att deltagarna fick auktionera ut sina föräldrar till varandra."
"VÄRDELÖS IDÉ!" sa Jobbcoachen och tog upp sin kalender.
Tyst en stund.
"OM 232 DAGAR ÄR DU DÖD" fortsatte hon och log triumferande.
"DET VAR ETT JÄVLA TJAT OM DÖDEN!" sa jag och gav en henne en rak höger.
Sen ringde min mobil. Jag svarade.
Dålig linje. Långdistans samtal.
En kvinnoröst.
"Är det Aka Loser jag talar med?"
"Ja"
"Bra. Kom till mitt kontor nu. Jag har ett jobb åt dig"
"Medborgarplatsen nu!" väste hon i telefon
Jag gick lugnt dit.
Jobbcoachen var klädd i Burka (heltäckande) och högklackat.
Ville inte bli igenkänd.
Jag hade pyjamas.
"HAR DU FORMULERAT ETT MOTTO?" frågad Jobbcoachen
"Japp" sa jag.
"LÅT HÖRA" sa Jobbcocoachen
"Man vet aldrig när ett rep kan komma till användning." sa jag.
Tyst en stund. Jobbcoachen såg förvirrad ut.
"Nalle Puh-direktcitat" sa jag.
"Jag vet" väste Jobbcoachen "Man vet aldrig när ett SNÖRE kan komma till användning, heter det"
"Nej, rep" sa jag
"Snöre" sa Jobbcoachen
"Rep" sa jag
"Snöre" sa Jobbcoachen
"Rep, snöre, snöre, rep, samma sak" sa jag och knyckte på axlarna.
Tyst en stund. Jobbcoachen såg ut som om hon ville bita någon.
"OKEJ SKIT I MOTTO! HAR DU EN AFFÄRSPLAN?" Jobbcoachen stirrade stint in i mina ögon.
"Absolut, jag tänkte starta en Självutvecklingskurs som heter:
ATT ÄGA SIG SJÄLV OCH SÄLJA UT DELAR AV SIN FAMILJ.
Jag skall hålla den på konferenshotellet i Saltsjöbaden.
Och jag tänkte att den skulle resultera i att deltagarna fick auktionera ut sina föräldrar till varandra."
"VÄRDELÖS IDÉ!" sa Jobbcoachen och tog upp sin kalender.
Tyst en stund.
"OM 232 DAGAR ÄR DU DÖD" fortsatte hon och log triumferande.
"DET VAR ETT JÄVLA TJAT OM DÖDEN!" sa jag och gav en henne en rak höger.
Sen ringde min mobil. Jag svarade.
Dålig linje. Långdistans samtal.
En kvinnoröst.
"Är det Aka Loser jag talar med?"
"Ja"
"Bra. Kom till mitt kontor nu. Jag har ett jobb åt dig"
torsdag 3 september 2009
DAG 233
Hjärnan is back. Me too.
Känner hur kraften har återvänt.
Gick och firade med fem Cappuccino på ett café.
Träffade två Mediaprofiler.
De frågade vad jag gjorde nuförtiden.
Jag sa att jag firade återkomsten av min Hjärna och skrev en Blogg.
"Jasså kul.” sa de och smuttade på sina Bryggkaffe.
Tyst
"Jag läser aldrig Bloggar" sa den ene.
"Nej, usch, det är bara massa egon med åsikter. Precis som vi bryr oss" sa den andre och skakade på huvudet.
Han var Kritiker på DN.
"Det är så mycket Media nuförtiden." fortsatte den förste som var Programledare på något SVT program som gått i 300 år.
"Ja, sånt fruktansvärt Mediabrus man blir ju alldeles stressad" sa Kritikern
"Facebook och allt vad det heter." fyllde Programledaren i.
"Jag bojkottar Facebook." Sa Kritikern och tog ett stort bett av sin Morotskaka.
"Ja, jag med" Sa Programledaren.
"Usch. Vart är Världen påväg?" sa båda i kör, smuttade på Bryggkaffet, bet i Kakan, smuttade på Kaffet och tog en Påtår var.
Sen var det tyst en stund.
"Har du sett att Vemsomhelst kan bli Sommarpratare nuförtiden också" sa Programledaren plötsligt.
"Nej, usch, det är ju något man skall längta till" sa Kritikern och skakade på huvudet.
"Visste du att Dagens Ungdom (Nysvenskar inräkande) inte ens vet vad Sommarpratare är" sa Programledaren
"Är det sant?!! Det är Internets fel" sa Kritikern.
"Internet, ja, vilket Opium för Folket." sa Programledaren.
"Nä, tacka vet jag TEATER. " fyllde Kritikern i "Det känns fräscht."
"Fungerar fortfarande din Blindtarm" frågade jag.
"Vad har Blindtarmen med saken att göra?" frågade Kritikern.
"Nej jag bara undrar. Min tog dom bort för några år sen. Jag tror att dagens Kids föds utan en. Det är förjävligt"
Medieprofilerna skakade på huvudet, suckade och höll med.
Innan jag gick sa jag att det var väldigt trevligt att träffa dem och sen undrade jag om de fanns balsamerade på något museum i stan så att man kunde hälsa på dem och lyssna på deras spännande åsikter dagarna i ända.
Känner hur kraften har återvänt.
Gick och firade med fem Cappuccino på ett café.
Träffade två Mediaprofiler.
De frågade vad jag gjorde nuförtiden.
Jag sa att jag firade återkomsten av min Hjärna och skrev en Blogg.
"Jasså kul.” sa de och smuttade på sina Bryggkaffe.
Tyst
"Jag läser aldrig Bloggar" sa den ene.
"Nej, usch, det är bara massa egon med åsikter. Precis som vi bryr oss" sa den andre och skakade på huvudet.
Han var Kritiker på DN.
"Det är så mycket Media nuförtiden." fortsatte den förste som var Programledare på något SVT program som gått i 300 år.
"Ja, sånt fruktansvärt Mediabrus man blir ju alldeles stressad" sa Kritikern
"Facebook och allt vad det heter." fyllde Programledaren i.
"Jag bojkottar Facebook." Sa Kritikern och tog ett stort bett av sin Morotskaka.
"Ja, jag med" Sa Programledaren.
"Usch. Vart är Världen påväg?" sa båda i kör, smuttade på Bryggkaffet, bet i Kakan, smuttade på Kaffet och tog en Påtår var.
Sen var det tyst en stund.
"Har du sett att Vemsomhelst kan bli Sommarpratare nuförtiden också" sa Programledaren plötsligt.
"Nej, usch, det är ju något man skall längta till" sa Kritikern och skakade på huvudet.
"Visste du att Dagens Ungdom (Nysvenskar inräkande) inte ens vet vad Sommarpratare är" sa Programledaren
"Är det sant?!! Det är Internets fel" sa Kritikern.
"Internet, ja, vilket Opium för Folket." sa Programledaren.
"Nä, tacka vet jag TEATER. " fyllde Kritikern i "Det känns fräscht."
"Fungerar fortfarande din Blindtarm" frågade jag.
"Vad har Blindtarmen med saken att göra?" frågade Kritikern.
"Nej jag bara undrar. Min tog dom bort för några år sen. Jag tror att dagens Kids föds utan en. Det är förjävligt"
Medieprofilerna skakade på huvudet, suckade och höll med.
Innan jag gick sa jag att det var väldigt trevligt att träffa dem och sen undrade jag om de fanns balsamerade på något museum i stan så att man kunde hälsa på dem och lyssna på deras spännande åsikter dagarna i ända.
onsdag 2 september 2009
DAG 234
Nu är han såld. Till Damen från Östermalm.
50 kronor. Hon prutade såklart. Ärvda pengar. Dom är snålast.
Hursomhelst. När hon kom igår gav jag henne Hörapparaten med Coachen i.
Först blev hon lite besviken och försökte övertala mig att följa med och avlägga visit hos henne. För all framtid.
Hon hade sett fram emot en liten Kulturabetar Kvinna att leka mor och dotter med.
"Du hade varit perfekt" sa hon. "Du har alla förutsättningar: Torr hy, ingen midja och korta ben. Vi skulle ha bjudningar där du skulle servera thé och jag kunde kalla dig slampa när ingen hörde. Sen skulle du ge mig ansiktsbehandling och klämma 75 år gamla pormaskar samtidigt som jag berättade hur oduglig du var och att du antagligen aldrig kommer att bli gift" snyftade hon.
Jag erkände att hennes erbjudande lät lockande men att jag hade andra planer för min framtid.
Som att bli skjuten.
"Ja, det förstår jag" sa hon. "Som du ser ut"
Sen gav jag henne Den Amerikanske Hörapparat Coachen.
Jag tog ur den ur mitt eget öra och stoppade in den i hennes.
Efter att ha lyssnat på Coachen i två minuter tittade hon på mig och sa:
"YES WE CAN!"
Sen kastade hon sin rullator och flög ut genom dörren.
Igårkväll såg jag henne med ett Parcoursgäng i Hornstull.
Det har varit tyst i mitt huvud sedan dess.
Min hjärna har återvänt från exilen och ligger och tar igen sig i mitt undermedvetna.
Det mullrar därnere.
50 kronor. Hon prutade såklart. Ärvda pengar. Dom är snålast.
Hursomhelst. När hon kom igår gav jag henne Hörapparaten med Coachen i.
Först blev hon lite besviken och försökte övertala mig att följa med och avlägga visit hos henne. För all framtid.
Hon hade sett fram emot en liten Kulturabetar Kvinna att leka mor och dotter med.
"Du hade varit perfekt" sa hon. "Du har alla förutsättningar: Torr hy, ingen midja och korta ben. Vi skulle ha bjudningar där du skulle servera thé och jag kunde kalla dig slampa när ingen hörde. Sen skulle du ge mig ansiktsbehandling och klämma 75 år gamla pormaskar samtidigt som jag berättade hur oduglig du var och att du antagligen aldrig kommer att bli gift" snyftade hon.
Jag erkände att hennes erbjudande lät lockande men att jag hade andra planer för min framtid.
Som att bli skjuten.
"Ja, det förstår jag" sa hon. "Som du ser ut"
Sen gav jag henne Den Amerikanske Hörapparat Coachen.
Jag tog ur den ur mitt eget öra och stoppade in den i hennes.
Efter att ha lyssnat på Coachen i två minuter tittade hon på mig och sa:
"YES WE CAN!"
Sen kastade hon sin rullator och flög ut genom dörren.
Igårkväll såg jag henne med ett Parcoursgäng i Hornstull.
Det har varit tyst i mitt huvud sedan dess.
Min hjärna har återvänt från exilen och ligger och tar igen sig i mitt undermedvetna.
Det mullrar därnere.
tisdag 1 september 2009
DAG 235
Det har ringt Blocketmänniskor hela morgonen.
Alla vill tydligen ha en liten Kulturarbetare i vardagsrummet.
Förrutom en Författare som ringde och skällde ut mig för att jag inte tog honom och hans proffesion på allvar.
Jag höll med och sa att när jag hade möjlighet skulle jag framföra hans klagomål till mig, men att jag för tillfället var på okänd ort eftersom min hjärna härbärgerades av en Amerikansk Coach.
"Vem är det jag talar med då?" frågade Författaren.
"Ja, det vet jag inte" sa jag. "Men jag är väldigt effektiv, karismatisk och välorganiserad. Dessutom är jag vig och ordvitsar gärna."
Sen ringde en Dam och frågade om jag kunde stå i hennes hall och agera klädhängare när hon skulle ha bjudning i sin våning på Nybrogatan.
Hon hade helst velat ha en Massajman med spjut, krigsmålning och halsringar men det var tydligen ont om dem nuförtiden.
Hon bad mig att puta lite extra med rumpan också, så att folk kunde lägga sina hattar och handskar i svanken, om min övriga kropp var för överbelastad.
Alla vill tydligen ha en liten Kulturarbetare i vardagsrummet.
Förrutom en Författare som ringde och skällde ut mig för att jag inte tog honom och hans proffesion på allvar.
Jag höll med och sa att när jag hade möjlighet skulle jag framföra hans klagomål till mig, men att jag för tillfället var på okänd ort eftersom min hjärna härbärgerades av en Amerikansk Coach.
"Vem är det jag talar med då?" frågade Författaren.
"Ja, det vet jag inte" sa jag. "Men jag är väldigt effektiv, karismatisk och välorganiserad. Dessutom är jag vig och ordvitsar gärna."
Sen ringde en Dam och frågade om jag kunde stå i hennes hall och agera klädhängare när hon skulle ha bjudning i sin våning på Nybrogatan.
Hon hade helst velat ha en Massajman med spjut, krigsmålning och halsringar men det var tydligen ont om dem nuförtiden.
Hon bad mig att puta lite extra med rumpan också, så att folk kunde lägga sina hattar och handskar i svanken, om min övriga kropp var för överbelastad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)