DAG 220

Hjälp.

Jag är kvar i Källarhålet.
Jobbcoachen vägrar släppa ut mig.
Hon bor i min längenhet.
Den Japanske Mannen cirkulerar fortfarande utanför huset.
På nätterna när han sover smyger Jobbcoachen ut och går till ett Nattöppet Seveneleven. Där handlar hon all vår mat. För mina A-kasse pengar. Såklart.

Jag har sagt till henne att hon påminner om Joseph Fritzl.
Jag vet inte varför men det är något med hennes oansade mustasch.
Jag tycker inte den klär henne. Det sa jag också.

"JAG HAR INGEN MUSTASCH" svarade hon och gav mig en elpistolstöt.

"Okej, dina fjun på överläppen påminner om Joseph Fritzls" sa jag.

"JAG HAR INGA FJUN!" sa hon och gav mig en till stöt.

"Okej, din nakna överläpp påminner absolut inte om Joseph Fritzl, men iövrig är ni ganska lika" försökte jag.

"JUST DET!" sa Jobbcoachen.

"Utom sexet då" sa jag.

"JAG HAR INTE SEX!" sa Jobbcoachen och gav mig fem stötar till.

"NEJ DET FÖRSTÅR JAG VERKLIGEN MED EN SÅN ÖVERLÄPP" sa jag och vred mig av skratt.

Sen bombaderade Jobbcoachen mig med elchocker i en och enhalv timme.
När hon var klar hade jag förlorat allt närminne.

"NU, SKRIVA!" sa Jobbcoachen. "VERKSTÄLL!"

"Vaddå?" frågade jag.

"Daniella Mendel-Enks barndom, Haiku versionen, Det Japanska Förlaget väntar"

"Minns inte" sa jag. " Hur ser jag ut i håret förresten?"

"FRIZZY" svarade Jobbcoachen och gick ut och låste dörren.

Den Japanske Mannen står på andra sidan husväggen. Ute i kylan.
På nätterna när han tror att ingen hör pratar han till husfasaden.
Han viskar små Japanska ord till den.
Jag tror att han längtar hem.