AKA LOSER 300

DAG 132

2010-03-12T14:31:00.000+01:00

Gunnar frågar om jag är inspirerad av hans Minnen.

Jag svarar: Nej, jag identifierar mig mer med Hindenburg än med en 8,5 årig Pojkscout.

Hindenburg Före eller Efter, frågar Gunnar.

Före, svarar Jag.

Alltid något, säger Gunnar.

DAG 133

2010-03-11T13:16:00.002+01:00

Minnesträning. Försök 2.

Gunnar säger att Minnet kan inspireras av andras Minnen.
Därför har han tagit med sina Dagböcker från 1950 och framåt.
Idag läste han det här:

19 April 1950

Käre Dagbok:

Vaknade idag. Kors i Karamellen vilket väder!
Nordanvinden har lagt sig och Videungen Njuter i Solen. Hurra.
Till Frukost fick vi Plättar med Sirap.
Mor har lärt sig av Kusinerna från Amerika.
Ja, se där har de minsann Kalaskul och Färsigt var dag.
Medan Vi Svenskar får nöja oss med Kallopps och Palt.
Men inte hänger Vi läpp för det inte. Nej då.
Efter Frukost var det Scouterna.
Sedan var det Smygrökning med Lill-Pär i buskarna bakom Johanssons Tobak. Singdudelidej vad det smakade Fy Bövelen.
Lill- Pär kastade upp.
När jag kom hem stod Mor och grät.
Sedan stärkte hon Fars Skjortkragar.
Imorgon skall jag röka igen.
Det blir Rackarns Roligt.

Ajökens Gunnar 8,5 år.

DAG 134

2010-03-10T11:11:00.000+01:00

Gunnar har tagit in en Baden Badenstol att sitta i.
Och en Solarielampa att sola sig i.
Siv står i köket och förbereder Dagens Måltider.
Jag ligger fortfarande under Sängen.

Magen Växer.
Minnet krymper.

Hur skall jag kunna ge någon en Framtid när jag inte minns min egen Baktid?

DAG 135

2010-03-09T11:33:00.000+01:00

Pass.

DAG 136

2010-03-08T16:15:00.001+01:00

Idag har Gunnar och jag haft Minnesträning.
Som mest gick ut på att Gunnar mindes en gammal kompis till honom.
Han hette Lars och var väldigt Begåvad och Förbannad.
Trots Toppbetyg kunde han bara få ett enda Jobb.
Som Popcornförsäljare. På en Biograf.

En gång, precis innan Sjubion, råkade en Kvinna komma utspringandes från Toan och sa: "Det finns inget Toalettpapper."

Och Lars sa "Ser det ut som om Toalettpapper är min avdelning?"

Och Kvinnan sa: "Nej"

Och Lars sa: "Har Lilla Damen kollat de andra Toaletterna?"

Och Kvinnan sa: "Nej"

Och Lars sa: "DU KANSKE SKALL GÖRA DET INNAN DU SPRINGER UT MED EN OTORKAD OCH NEDBAJSAD STJÄRT I BIOENTRÉEN!"

Och Kvinnan gick tillbaka till sitt Toalettbås.

Och Två dagar senare var Lars Stämd och Uppsagd.

Därefter fick Lars en Försenad födelsedagspresent av sin Bror.
Ett Livslångt Arbetsvisum i Kina.
Nu jobbar han som Lärare i en Kinesisk by.
På Kvällarna har han en Studiecirkel i Västerländskt Bordskick som mest går ut på att skälla ut Kineserna för att de Rapar okontrollerat och Spottar ut Kycklingben på Heltäckningsmattor. Han trivs.

"Vad är Sensmoralen?" frågade jag.

"Du kanske skulle trivas bättre i Kina" säger Gunnar.

DAG 137

2010-03-05T10:30:00.001+01:00

Idag har jag konstaterat att min Infantila Amnesi har avancerat till en heltäckande Minnesförlust.
De första 33 åren i mitt liv är blanka. Jag kommer nästan inte ihåg att jag skrivit det jag precis skrev. Så illa är det.
Om ni förstår vad jag menar.

Gunnar säger att Minnesförlust är en Gammal Dam instängd på Vinden där Ingen hör hennes skrik på Hjälp.

Jag säger att Minnesförlust är en snart 33 årig Arbetslös KulturArbetare som gömt sig under Sängen och hoppas att ingen hör hennes Hjärtslag.

Vi måste Minnesträna, säger Gunnar.

DAG 138

2010-03-03T14:13:00.002+01:00

Jag ligger fortfarande under Sängen.
Jag vägrar att ta mig härifrån.
Jag tänker ligga här tills jag fått ihop alla trådar i mitt liv.
Jag är: Gravid, Chef och "In a Relationship".
Visserligen med en Frånvarande Japan som har fastnat på sin Moders Begravning Någonstans i Japan. Men ändå.
Situationen är väldigt olikt mig.
Jag tänker förhålla mig Rationellt och Moget till den.

Därför ligger jag här.

Grannarna Siv och Gunnar serverar mig Mat och tillgodoser mig med ett Bäcken då och då. De förstår precis.

"När jag Pensionerades låg jag under sängen i Fyra Månader. Siv installerade en Tv, kopplade in Radion i min Hörapparat och tog sig en Älskare. Det var en Lärorik Tid." säger Gunnar samtidigt som han tömmer mitt Bäcken.

"Vill du att jag skall hålla din Hand tills du somnar?" frågar han.

"Ja tack" säger jag.

DAG 139

2010-03-02T13:58:00.001+01:00

08:00 Moderna Museet ringde och undrade var jag var.
Jag passade på att lansera min Revolutionerande Konstnärliga Masterplan:

Personalen på Moderna har fått Strikta Restriktioner att:

Inte Göra Någonting.

De skall:
Gå till jobbet på morgonen.
Sitta stilla hela Dagen.
Gå hem på Kvällen.

Vad skall du göra då? Frågade Personalen.
Jag Arbetar För Fullt på Avhållsamhet, sa jag.
Min Frånvaro och Personalens Passivitet invaggar förhoppningsvis Besökarna i en Falsk Trygghet av att de är Fria.
Hoppas de tar de tillfället i akt. Att lätta på trycket.

Själv har jag gömt mig under min Säng.

DAG 140

2010-03-01T16:30:00.003+01:00

Jag har Hallucinerat hela Helgen.
Jag rekommenderar det varmt.

DAG 143

2010-02-25T10:34:00.004+01:00

Jag har varit sjuk.
Jag är fortfarande sjuk.
40 graders feber.
Vinterkräk.
Delirium.

Moderna har fått klara sig utan Chef.
Jag sa åt dem att inte oroa sig.
Min Sjukdom är en del av en Konstnärligt Revolutionerande MasterPlan.
Som jag kommer att avslöja när jag blir frisk. På Måndag.

Nu orkar jag inte skriva mer.
Jag är förvånad över att jag har orkat skriva såhär långt.

DAG 148

2010-02-18T14:24:00.003+01:00

Jag drömmer nog.

DAG 149

2010-02-17T16:15:00.004+01:00

Jag får göra vad jag vill, säger Ledningen för Moderna.

De leder mig fram i Korridorerna. Visar upp mig för Personalen.
Introducerar mig som den "Nya Chefen."
Hon är Gravid också, säger de och klappar mig på magen.
Bara lite, säger jag.
Vad skall hon göra då? frågar Personalen.
Hon får göra vad hon vill, säger Ledningen.

Vad jag vill?

Vad jag vill?

Vad jag vill?

Helvete. Hela min Världsbild är rubbad.

DAG 150

2010-02-16T09:23:00.000+01:00

Andra dagen som "Praktikant Chef" för Moderna Muséet.

Jaha.
Eh.
Äh.

ÄR DET NÅGON HÄR SOM KAN BERÄTTA FÖR MIG VAD FAN JAG SKALL GÖRA?!

DAG 151

2010-02-15T13:00:00.003+01:00

Första dagen på jobbet som "Praktikant Chef" på Moderna Museet.
Jag försov mig.
Kom dit 1400.
Fick Svindel i Entrén.
Sjukskrev mig.

DAG 152

2010-02-12T11:55:00.002+01:00

Tidig Morgon. Moderna Museet. Kontoret.
Medverkande: Jag och En Chef.

Chefen sitter i en Massagestol.
Jag sitter på en Uppstoppad Get.

Chefen: Du Kräktes på en Besökare Häromdagen.

Jag: Bara lite.

Tyst

Chefen: Du får en Varning. En gång till och du åker ut.

Jag: Tack. Jag skall tänka på saken.

Tyst.

Chefen tittar på mig. Länge.

Chefen: Vi söker en Överintendent och Chef till Moderna Museet.
Vi tänkte testa ett Nytt Grepp. Ta någon från det Absoluta Bottenskrapet.
Känner du någon?

Jag: Japp.

Chefen: Har du Goda Kunskaper i Engelska?

Jag: Mest Amerikanska Hälsningsfraser.

Chefen: Du börjar Nästa Vecka. På prov.
Vi antar dig som Praktikant från AF Kultur Öst.
För att du inte skall Tappa Fotfästet.
Glömma var du kommer ifrån.

Jag: Det har jag redan glömt.

Tyst en stund.

Chefen: Det är av största vikt att det här inte kommer ut. Är det förstått?

Jag: På sätt och vis.

DAG 153

2010-02-11T15:28:00.003+01:00

Fick ett samtal från Moderna Museet.
Jag har blivit kallad till Kontoret.
En Chef vill tala med mig. I Enrum.

Halleluja. Amen.

DAG 154

2010-02-10T14:19:00.002+01:00

Har varit Träd.
1000: 5 Dagisklasser på Temadag.
1030: Råkar Kräkas på en 4-åring som försöker använda min Navel som Pennvässare. Ber om Ursäkt och säger att han inte skall ta det Personligt.
Att jag är Gravid. Och Kräks lite varje Dag. Fast på Toaletten.

"Tar någon bort ditt Hår och Håller en hand på din Panna då?" frågar 4-åringen.

"Nej" svarar Jag.

1800: Kommer hem.

Längtar efter The Dude aka Den Japanske Mannen.

DAG 155

2010-02-09T13:12:00.004+01:00

Har varit Träd.
Handlar på ICA efteråt.
En Skallig Äldre Herre kommer fram och påpekar försiktigt att jag har ett Lövverk på huvudet.
"Av bladen att döma tror jag minsann att det är en Lönn." fortsätter Han.
Jag säger att det är en ny form av Tupé och att jag rekommenderar den varmt. Han säger att han skall tänka på saken. Sen går han.

Äter Plockgodis och Gratisläser Aftonbladet, Expressen, Hänt Extra och
Se och Hör i Kassakön.
Blir Utskälld av Kassörskan.
Skäller tillbaka.
Blir Utslängd.

Kommer hem.
Ligger på mitt Träkors och väntar på att Barnet i Magen skall växa.
Så att det syns. Att jag är i ett Särskilt Tillstånd.

DAG 156

2010-02-08T22:04:00.001+01:00

AF KULTUR ÖST 10:00
En Riddarfjärd med Frusna Fåglar utanför Fönstret.
Jag är klädd i Yllekofta som mest består av Hål.
JobbCoachen har Pälsväst och Zebrarandigafleecetights.
Hon sitter i en Leopardmönstrad Kontorsstol. Jag står.
Hon har en Snordroppe på Nästippen.
Jag väntar på att den skall trilla ner och landa i hennes knä.

"Snygg Leopardstol" säger Jag.

"Tack jag har skjutit den själv" säger Hon.

"Jag är Gravid" säger Jag.

Tyst en stund. Vi tittar på varandra.

"Jag Hatar Barn" säger Hon och går ut för att snyta sig.

DAG 157

2010-02-05T16:16:00.006+01:00

Lägesrapport:

1) Jag är fortfarande Träd på Moderna.
Tre dagar i veckan.
Måndag, Tisdag och Onsdag.
På Måndagar och Onsdagar är det Dagisklasser som slickar mig i Armhålan.
Eller petar fast Snorkråkor på den delen av min Stam som består av min Stjärt.
På Tisdagar är det Medelåldersmän som Krisar och vill ha en Kram.

Samtliga tror att jag är gjord av Wellpapp.

2) Jag är Gravid.
Allt tyder på det.
Ett litet problem bara.
Jag vet inte riktigt vem Fadern är.
Det finns Två Kandidater.

Kandidat Ett: Mellanchefen.
Han var på Moderna under Julen och stod och kramade mig i en kvart.
Sen upptäcket han att jag var på riktigt.
Då gick vi hem till honom.
Sen kom Frun hem. Hon är KulturVD.
Vi slogs en stund. Jag och Frun.
När hon hade golvat mig ringde hon tre Samtal och Svartlistade mig på Samtliga Kulturinstitut i Sverige.
Då hotade jag henne att gå till Samtliga Skvallertidningar i Sverige.
Då hotade hon mig med en Förskärare.
Då gick jag hem och la mig på mitt Träkors.
Jag har legat där sedan dess.

Kandidat nummer 2: The Dude aka Den Japanske Mannen.
Som jag har försökt göra barn med hela Julhelgen.
Eller på Julafton mest.
Sen åkte han till Japan.
För att avsluta sitt jobb och begrava den Den Japanska Morsan.
Han skulle vara borta tre veckor. Nu har det gått sex.
Kanske sitter han fast.
I en snöstorm.
På en flygplats.
Eller i sina Japanska Ambitioner.

4) På Måndag skall jag till Af Kultur Öst.
Jobbcoachen är tillbaka. Hon med.
Ingen vet var hon har varit.
Jag gissar att hon är: Väldigt Solbränd, Dränkt i TaxFreeParfym och har (förhoppningsvis) Ansat Mustachen på sin Överläpp.

DAG 173

2010-01-13T16:23:00.000+01:00

AKA LOSER 300 tar en PAUS.
På grund av en Stor Skandal.
Som jag tyvärr inte kan Avslöja här.
Men det har med Konst och Kultur och Makt och en Mellanchef att göra.
Och Reproduktion.

Titta förbi den 5:e Februari
Då kommer ny information.

Till alla Nya Läsare: Börja på dag 300. Följ Nedräkningen.

Allt gott / AKA LOSER

DAG 187: JAG GÖR BARN FRAM TILL DEN: 13/1- 10

2009-12-24T19:22:00.001+01:00

God Helg

DAG 188

2009-12-23T10:00:00.000+01:00

Gör Barn.

DAG 189

2009-12-22T19:10:00.000+01:00

The Dude aka Den Japanske Mannen vill bli Pappa.

The Dude säger: Vi skall erövra världen med massa Barn. Utan Ambitioner.

The Dude säger: Vi skall ägna Jul och Nyår åt att göra Barnen.

Jag säger: Bra idé. Äntligen en Praktisk och Finansiell Lösning på Alla mina Problem.

Goodbye A- Kassan! F-Kassan here I come!

DAG 190

2009-12-21T23:38:00.002+01:00

Dröm:
Jag är ett träd. I en Granskog.
En ensam Lönn i en värld full av Barr.
Jag försöker bonda med en Tall. Snacka lite om vädret. Hur kallt det är.
Hon vänder bort ryggen. Alla tittar på mig. Fnyser. Fnissar. Pekar.
En nyplanterad Gran ropar: "HON ÄR JU NAKEN!"
Samtliga Barrträd brister ut i gapflabb.

Jag vaknar med ett skrik.Kallsvettig.
Sen faller jag. Långt. Djupt. Länge.
Jag drar täcket ovanför huvudet
The Dude aka Den Japanske Mannen står ovanför mig med ett Förstoringsglas, Penna bakom örat och sitt Anteckningsblock under armen.

Jag; VAD GÖR DU DUDE!?

The Dude: Studerar Slacker som Sover och Skriker.

Jag: JAG ÄR INGEN SLACKER!

The Dude: Vad är du då?

Tyst en stund.

Jag: Jag är ett Träd. Som är utrotningshotat. GE MIG TELEFONEN! PRONTO!

Jag ringer Psykolog Maja

Psykolog Maja: Hej det är Psykolog Maja i Mobiltelefonen som jag har byggt schälv...

Jag: Hej det är Aka, jag..

Psykolog Maja: Nämen hej Stackare. Sitter du alldeles schälv i Kalla Ensamma Stöckhölm. Utan Familj. Utan jobb. Och med en Hjärna som slutat utvecklas och antagligen växer inåt?

Jag: Ja..

Psykolog Maja: Frågar du dig schälv: Var det värt det? Alla Dessa "Schälvförverkligande KonstnärsDrömmar"? Vad skulle jag med dom till?

Jag: Nja..

Psykolog Maja: Svarar du dig schälv: Nej, nu ger jag upp och gör något för någon annan! FÖR EN GÅNG SKULL!

Jag: Näe..

Psykolog Maja: Synd.

Jag: Mmmm

Psykolog Maja: Måste gå. Skall sitta i BRIS Jourtelefon hela Helgen.

DAG 191

2009-12-18T22:17:00.002+01:00

Kontemplation.

DAG 192

2009-12-17T13:47:00.001+01:00

Moderna Museet.
Jag "Trädar". Igen.
Inga Dagisklasser idag
En man i 53 års åldern kom fram och kramade mig. Länge.
När jag bad honom släppa började han gråta.

"Jag trodde inte att du var på riktigt" sa han och gick.

DAG 193

2009-12-16T14:54:00.002+01:00

Sov. Vaknade. Somnade om.

DAG 194

2009-12-15T14:02:00.006+01:00

Igår på Moderna Museet.
Brun Kroppsstrumpa.
Peruk med Lövverk.
Jag är en Lönn.
Tio barn i 3-4 års åldern från Förskolan Fikonet.
En Hjärtlig Pedagog försöker få dem att dansa och sjunga sånger för att blidka Klimatgudarna och Växthuseffekten.
Ingen rör sig. Alla tittar på mig.
Jag tuggar Tuggummi.
Iövrigt står jag stilla.
En unge går fram och trycker på mitt bröst för att kolla om det låter.
Hon försöker fem gånger. Sen ger hon upp.
En annan drar i min arm för att se om den går av. Det gör den inte.
En tredje tar mitt Högra Pekfinger och petar sig i näsan.

Där går min gräns.

Jag : "Fan lägg av"

Samtliga barn från Förskolan Fikonet: "DU SVÄRDE! DU SVÄRDE! DU SVÄRDE! MAN FÅR INTE DET!"

Jag; " Det får man visst. Det är bara en myt era Pretentiösa Föräldrar hittat på."

Simon 4 år: "Man får inte säga så till Barn!"

Jag: "Nähä."

Tao 4 år: "Det kan Desillusionera, Såra och för all Framtid försvaga deras Självkänsla och därmed försämra deras möjligheter på Arbetsmarknaden"

Jag: "Vad bra"

DAG 195

2009-12-14T14:17:00.003+01:00

Andra dagen som Träd.
Återkommer imorgon med utförlig Rapport.

DAG 195

2009-12-11T21:43:00.001+01:00

Har varit Träd.

DAG 196

2009-12-10T10:09:00.004+01:00

Massiv JobbsökarAttack Steg 2
(Fortfarande. Eftersom det gick åt helvete i förrgår.)
Ta sig från Korridorerna till Kontoren.
Eller från Entrédörren in i Salongen.

Plan B: Jobba Gratis.

Resultat: Stor Framgång.

Moderna Museet vill ha mig.
Som utställare.
Eller som utställning.
Eller som del av en utställning.
Eller som Träd. För att vara exakt.

Stor Tvärvetenskaplig satsning på Miljö, Medveten Konsumtion, Jag-kan-schälvKonst och Genus.
Riktad till barn 1- 5 år.
2 dagar i veckan.
8 timmar/ gång.
Jag skall stå helt stilla. På ett Kalhygge av Wellpapp. Som en slags symbol. För Slutet.
Samtidigt skall barnen cirkulera kring mig och öva sig i Överlevnad och Konflikthantering.

Det blir Swell.

DAG 197

2009-12-09T23:27:00.001+01:00

Sov.

DAG 198

2009-12-08T15:31:00.008+01:00

0700: Steg Två i min Massiv JobbsökarAttack:
Ta mig från KulturHögkvarterens Korridorer till deras Kontorsrum.
Hurihelvete skall det gå till då? Skall man behöva ligga med den där Mellanchefen?
Japp.

0800: Jag ringer Mellanchefen. Mellanchefen svarar:

MellanChefen: "Mellanchefen på en Stor, Statlig och Inflytelserik Kulturinstitution"

Jag: "Hej det är Aka. Skall vi ligga? "

Mellanchefen harklar sig, snyter sig.

Mellanchefen: "Ehm.. nje... jo.. eh.. hmm"

Mellanchefen harklar sig. Hummar. Snyter sig. Hummar. Lägger på.

0805: Kontemplation.

0810: Jag ligger med The Dude istället.

0815: Jag inser att liggandet med The Dude inte kommer att ta mig någonstans. Kastar mig över datorn för en Quick Fix lösning på min Massiv Jobbsökar Kampanj.

0816: Har slumpmässigt valt en av de 520 000 Externa Jobbcoacherna som står till tjänst via Arbetsförmedlingen.

0817: Ringer. Någon lyfter luren. Gäspar. Snyter sig. Harklar sig. Gäspar. Svarar:
"Coach Elitens Elit Coach For You and For Real to Illuminate Your Life Right now Right On Halleluja"

Jag: "Hej det är Aka Loser"

Herr Extern Jobbcoach : "Jaha"

Jag: "Ja"

Herr Extern Jobbcoach: "Vad sysslar du med då?"

Jag: "Arbetslös KulturArbetare"

Herr Extern Jobbcoach: "Jasså en sån"

Tyst en stund.

Herr Extern Jobbcoach: "Först och främst vill jag bara säga att 3 % av de som sysslar med Kultur har jobb ett år efter avslutad Högskoleutbildning.
2 % har jobb efter fem år.
1 % har jobb efter tio år.
Efter femton år har ingen jobb alls.
Sen dör alla. Bara så du vet."

Tyst

Herr Extern Jobbcoach:"Varför vill du ha en Jobbcoach förresten?"

Jag: "Jag vill ..."

Herr Extern Jobbcoach:"Dåliga förutsättningar? Taskig Barndom. Dålig Självkänsla? Sånt tjafs, va? ""

Jag: "Njae.."

Herr Extern Jobbcoach:"Först och Främst vill jag säga att jag jobbar mest med Riktigt Tunga Case va. Lyfter folk från botten va. Häromåret Coachade jag 149 ungdomar från Rinkeby, va. Dom har inga förutsättningar överhuvudtaget. De flesta av dom dör väldigt snabbt. Överlevnaden är noll. Hajar'u?"

Jag: " Ja. Hur gick det då?"

Herr Extern Jobbcoach: "Äh va fan vet jag. Var tvungen att avsluta det hela för att lägga in mig på Rehab."

Tyst.

Herr Extern Jobbcoach:"Aha när ska vi ses då?"

Jag: "Jag tror inte.. "

Herr Extern Jobbcoach:"Asså om du tycker att du kan avgöra om vi funkar ihop efter två minuter så be my guest va. That's not really how I'm operating va."

Jag: "Nähä, hur opererar du då?"

Herr Extern Jobbcoach: "Först och främst vill jag säga att Jag jobbar mest med Multinationella Företag. Börsnoterad. På Börsen. Och sånt."

Jag: "Som Arbetsförmedlingen?"

Djup suck. Tyst en stund. Herr Extern grejar med något i telefonen.

Herr Extern Jobbcoach:"Nu har jag gjort en prognos på dig, har knappat in alla dina uppgifter på min Structural Analysis NL P Specific Coach Administrating Program and I see you have Zero Chance of Survival. Ser Jävligt Mörkt Ut.
Lika dystert som för Jätteskölpaddorna på Galapagos. Du skulle behöva en jävla massa internationella organ och ideella organisationer om du skall komma levande ur det här. Ursäkta min franska men: You are Fuckin' Stekt. Asså."

Jag: "Tack"

0900: Jag ligger med The Dude. Igen.

DAG 199

2009-12-07T16:57:00.007+01:00

Tillbaka. Efter Tre veckors Massive JobbsökarAttack.

Steg Ett i min Masterplan är: Avklarad.

Jag har besökt samtliga KulturHögkvarter.
En gång om dagen. I tre veckors tid.
För att sakta men säkert ta mig in i Kulturens Centrum.
Fast mest har jag åkt runt i deras olika Snurrdörrsystem.
För att jag tycker det är kul.
Och för att jag inte riktigt fattar hur man kommer ur dom.

Samtliga KulturHögkvarter tror att jag är någon slags Rättshaverist.
Jag försöker inbilla dem att jag är en representant från den så kallade Allmänheten.
Då nickar de vördnadsfullt och säger "Välkommen".
Jag tror de gillar tanken på att det stryker omkring en person från Folket i deras korridorer.

Resultat:
Tre Varningar.
Två "Vi hör av oss."
Och ett erbjudande om att ligga med en Mellanchef.

Imorgon: Steg två i Massiv JobbsökarAttack.

UTE OCH HÄMNAS ÅTER 7/12

2009-11-18T16:58:00.001+01:00

DAG 200

2009-11-17T16:32:00.005+01:00

0700: Min Hjärna återvände från sin Exil med Glasklara Analyser och Nya Insikter.

0730: Jag satte mig genast och skrev Daniella Mendel-Enks Barndom. Haiku versionen.

0830:Klar!

0840: Signed. Sealed. Delivered till Det Japanska Förlaget!

0900: Firar med The Dude och BaginBox vinet.

0930 The Dude avslöjar att Daniella Mendel-Enk redan hade lagt ut Uppdraget på Jobbcoachen.
Som levererade en version förra veckan.

0932: Jag skriker: "JÄVLA JAPAAAN! VARFÖR SA DU INGENTING!"

0932: The Dude rycker på axlarna. "Du Slacker. Du bra Slacker. Du inte bra Jobber."

0935: Jag försöker strypa The Dude.

0936: The Dude golvar mig med sin Ki kraft och en Spark i Skrevet.

0937: The Dude däckar.

1000: Jag ger mig ut på stan med ett Uppdrag: Hitta den Glassigaste Jävla Konst/Kultur/Arty/Farty Arbetsplats som finns.
Ta mig in. Ta över. Och Lägga hela jävla KulturSverige under mina fötter!

Sen skall jag: hitta Jobbcoachen, Fånga henne och Bryta ner varenda Cell i kroppen på henne med min Framgång!

Vänta bara.

HÄMND!

DAG 201

2009-11-16T15:06:00.007+01:00

The Dude aka "Den Japanske Mannen"har flyttat in hos mig.
Han har en Koffert med tre likadana Kostymer som han vägrar bära.
Det enda han vill ha på sig är ett par Vita Vintage Tubsockar han har köpt på Blocket. I övrigt är han naken.
Han går efter mig i Lägenheten och antecknar allt jag gör.
Han fryser.
Igår gav jag honom mina Pyjamasbyxor från Högstadiet.
Han blev väldigt tacksam och bugade och bockade i en kvart.
Sen la han sig på min Soffa och drack BaginBox Vinet direkt ur kranen.
Jag frågade vad han gjorde:

"Övar Slacker" sa han.
Sen däckade han.

DAG 202

2009-11-13T10:36:00.002+01:00

Fri.

Gick på min vanliga Yogaklass för att fira.
Det är jag och ett gäng 70 plussare med Gikt och Slitet Bäcken.
Jag brukar hänga med dom.
Den här gången var det Avslutningsfika.
Tanterna hade de gjort en Tårta gjord av Grädde, Smör och Gelatin och köpt ett Helrör Vodka som de gav Yoga läraren.
Hon tackade, bugade och sa "Aum Shanti".
Vi satt mitt i Salen och åt och snackade Liktorn, Hemorrojder och Bukfetma.Tanterna skrockade och klämde i sig Tårtan med sina Korviga Fingrar. Jag såg fram emot att åldras.

Sen pratade vi om vilka som får vara med på Tant Yogan.
Tanterna tyckte att de skulle få ha de bästa platserna eftersom dom är Tanter. Jag höll med.

Sen tyckte dom att man inte skulle få gå på kursen om man inte kom varje gång. Jag höll med.

Sen tyckte dom att man borde bannlysa alla under 60 eftersom de var för böjliga i lederna. Jag höll med. Och hoppades att de såg att jag var en Gammal Själ fången i en Ung Kropp.

Sen tyckte dom att man speciellt skulle bannlysa alla 30 åringar som kunde gå ner i Spagat och Andas.

Sen tyckte dom att man skulle bannlysa 30 åringar från Tunnelbanan också, eftersom de ofta stod ivägen med sina Barnvagnar. Och Mobiltelefoner.

Sen tyckte dom att man nog skulle bannlysa alla 30 åringar Överallt.
Eftersom de bara utnyttjade System, gick på Bidrag, Pratade för Högt, Ammade Offentligt och tog en massa Lebensraum från Tanterna.

"NÅGONSTANS MÅSTE MAN HA EN FRIZON!" skrek Tanterna och Hötte med Nävarna.

Sen vändes alla blickar mot mig.

"Absolut" sa jag. "Jag kommer just från en Källarlokal som till mångt och mycket liknar en Grav. Det var absolut en Frizon. Jag kan rekommendera den. Om ni inte får plats där så är jag säker på att Stadens Kyrkogårdar ställer upp. Om ni har tur kanske ni får dela grav med någon känd Skald från 1700 talet."

"Aum Shanti" sa Yoga Läraren.

DAG 203

2009-11-12T14:17:00.011+01:00

The Dude aka "Den Japanske Mannen" har hållit mig vaken hela natten med sina frågor:

The Dude: Varför du Arbetslös?

Jag: Kulturpolitik.

The Dude: Brist på talang?

Jag: Självklart inte.

Tyst. The Dude antecknar. "Självklart inte Brist på Talang"

The Dude: Varför du så Lat?

Jag : Jag är inte Lat. Jag är Harmonisk.

The Dude (antecknar): "Harmonisk och Lat."

Jag: Harmonisk och Utsvulten. Inte Lat.

The Dude: Älsklingsmat?

Jag: Fett.

The Dude: Hobbies?

Jag: Förakt.

The Dude: Varför du här?

Jag: Varför du här?

The Dude: Jag här för att bli Slacker som du.

Jag: Jag är ingen Slacker. Jag är Instängd. I vanliga fall är jag ute och Erövrar Världen med min Begåvning. Varje dag.

Tyst en stund.

The Dude: Du är Slacker.

Jag: Jag är instängd.

The Dude: Slacker.

Jag: Instängd.

The Dude: Slacker.

Jag: INTE SLACKER! DÖRRJÄVLEN ÄR FÖRFAN LÅST! JAG KOMMER INTE UT!

Jag kastar mig mot dörren.
För att demonstrera. Hur låst den är.
Den åker upp. På vid gavel.

DAG 204

2009-11-10T14:21:00.008+01:00

Tur att The Dude är här.
We make love under the Murbruk mest hela dagen.
När vi är klara vill jag alltid prata Arbetsmarknadspolitik.
Det är en liten egenhet jag har.
The Dude aka "Den Japanske Mannen" säger att han vill veta allt om mig.
Och att jag skall lära honom allt jag kan om Slackerlivet.
Jag försöker få honom att förstå att jag är:
Oerhört Seriös och tar mig Själv, mitt Liv och mitt Yrke (Arbetslös Kultur Arbetare) på största allvar.
Jag är bara lite ... utbränd. Just nu.

"Hai" säger the Dude och antecknar.

"Vad heter dina Kompisar" frågar han sen.

"Spärrvakt Sara, Psykolog Maja, Genus Göran, Social Siv och sånt." säger jag.

"Vem din bästis?"

"Ingen"

"Älsklingsfärg?"

"Svart"

"Vad vill du bli när du blir stor?"

"Liten"

DAG 205

2009-11-09T14:09:00.007+01:00

Vaknar bredvid The Dude aka "Den Japanske Mannen"
Han sover. Jag tittar på honom en kvart.
Han ligger så stilla.
Tre gråa hårstrån.
Och fjuniga öron.
Sen tittar jag på väggen.
Hålet han kommer ifrån.
Som han har murat igen.
Sen skriker jag.

" JÄVLA JAPAAAAAAN!"

Då vaknar han, ler och lägger sin hand på min kind.

"Skall vi inte ta oss härifrån?" frågar jag.

"Bättre härinne. Varmare." svarar han.

"Hai" säger jag.

Then we make love under the Murbruk.

Sen gråter vi båda.
Vi har gråtit hela dagen.
Ingen vet varför.
Antagligen för att The Dude bara köpte Sju Portioner Sushi.
Vi har Tre kvar.
Det räcker till på Fredag.

DAG 206

2009-11-09T11:10:00.005+01:00

När jag vakande Lördags satt han bredvid mig.
Den Japanske Mannen.
Han hade rivit Muren.
Tagit sig in till mig.
Och byggt upp den inifrån.

Husfasaden var fallen!

Och återuppstånden.

Jag hade tuppat av under en hög Murbruk.
Han har vårdat mig hela helgen.
Jag vet inte vad han vill.
Han gråter mest.
Och säger att Den Japanska Morsan är död.
Och att han från och med nu vill bli kallad "The Dude"
efter snubben i "The Big Lebovski".

DAG 207

2009-11-06T22:40:00.001+01:00

Det verkar som om det är något som inte står rätt till med Den Japanske Mannen.
Igårkväll gifte han sig med Husfasaden.
Han hade klätt upp sig i Kimono.
Bjudit in sina Tre Japanska Låtsaskompisar
Kallat dit en Shinto Präst.
Sedan lovade han evig trohet.
De Tre Japanska Låtsas Kompisarna kastade lite ris på honom och gratulerade.
Den Japanske Mannen hånglade med Husfasaden fram till klockan 2200.
Då ringde telefonen. Den Japanske Mannen svarade tyst.
Sen sa han "Hai" tre gånger, la på, suckade och försvann.
Nu kom han tillbaka.
Han slår något tungt mot väggen samtidigt som han ropar Japanska slagord.
Väggen skakar. Golvet skakar. Taket skakar. Världen skakar.
Det faller murbruk från väggarna.
Och mitt Träkors är inte mycket till tröst nu.

DAG 208

2009-11-05T15:44:00.001+01:00

Jobbcoachen har dragit.
Jag är ensam.
Det är tyst härinne.
Det är tyst därute.
Och Den Japanske Mannen har slutat sjunga.

DAG 209

2009-11-04T11:18:00.002+01:00

Fysisk Status: Fortfarande Hjärnlös.
Mental Status: Strålande.

Jag kan verkligen rekommendera några dagar utan Hjärna eller Mat.
Man kommer närmare Gud på något sätt.
Jag har bett om att få ner mitt Träkors.
Om jag ändå skall möta min Skapare vill jag göra det med värdighet.
Jobbcoachen tyckte till min förvåning att det var en alldeles strålande idé.
Jag bad henne kedja fast mig på Korset. Hon gjorde som jag sa.
Sen kittlade hon mig lite i armhålorna med sin Elpistol.
Det börjar bli ganska skönt.
Sen bad hon mig skriva.
Jag sa att det var ganska svårt eftersom jag var Fastkedjad vid ett Kors.

"Det där är helt fel attityd" sa Jobbcoachen.
"Du måste se dina Hinder som Utmaningar och Kriser som Möjligheter"

"Go Fuck Yourself in Da Arse" sa jag vänligt men bestämt.

DAG 210

2009-11-03T11:05:00.004+01:00

Hjärnan är borta. Den har flytt. Via Kloakerna. Ut i frihet.
Jag försökte springa efter den men eftersom jag inte har ätit på tre dygn orkade jag bara resa mig upp, vifta lite slappt med handen och säga:

"Eh, du Hjärnan, kom tillbak.." Sen föll jag.
Jag låg i två timmar och stirrade i taket.

"Jävligt dålig stil" var de enda ord som kom över mina läppar.
"Jävligt dålig stil"

Efter ett tag ringde telefonen.
Jag svarade. Det var Hjärnan.
Jag frågade var den var.

"Ute och jagar" svarade den.

"Vaddå?" frågade jag.

"Vilt" sa Hjärnan. "Älg, Bambi och sånt. Vi behöver proteiner. "

"Älgar är ganska sällsynta på Södermalm" svarade jag.

"Jag märker det, men det finns gott om Bambi." sa Hjärnan.

Sen la den på.

Jag har inte hört från den sedan dess.
Jag har tappat räkningen på hur länge jag har varit här.
Jag börjar bli allvarligt fundersam över mitt mentala tillstånd.
I övrigt mår jag alldeles utmärkt tack.

DAG 211

2009-11-02T23:41:00.000+01:00

Jag har slutat äta.
Om Någon skall ta död på mig så är det inte Jobbcoachen.

DAG 212

2009-10-30T23:26:00.010+01:00

Idag har jag räknat mina tår. De var tio.
Precis som igår.

DAG 213

2009-10-29T11:09:00.002+01:00

Jag ligger klistrad mot Källarväggen och lyssnar på Den Japanske Mannens Telefonsamtal.
Jag har börjat lära mig Japanska nu.
Hai betyder Ja.
Det är mest det han säger.
Jag tror han pratar med sin Japanska Morsa.
Hon längtar efter honom.
Han tröstar henne.
Hon säger att hon är döende.
Han säger "Hai".
Hon säger att hon har varit döende länge.
Han säger "Hai".
"Ända sedan du föddes" fortsätter hon.
Han svarar inte. Jag tror att han nickar.

"Jag måste göra det här" säger han efter en stund.
"Japans Största Utländska Författare håller på att förlora sin barndom på grund av att en Lat Arbetslös Kultur Arbetare på Söder inte gör sitt jobb. Man måste göra sitt jobb."

Den Japanska Morsan snyftar.

"Man berövar inte någon hennes barndom."
säger Den Japanske Mannen.

Den Japanska Morsan säger "Kom hem nu"

"Hai" säger Den Japanske Mannen.

Sen lägger de på.

Han åker aldrig hem.
Han står kvar vid Husfasaden.
Han smeker den och sjunger små Japanska visor.
Jag tror att han är kär.

DAG 214

2009-10-28T21:07:00.002+01:00

Sov.

DAG 215

2009-10-27T22:40:00.009+01:00

0900 Fick Gudomlig inspiration och skrev i tre timmar.
1200 Jublade, Halleluja, Amen, God Bless, Hare Krishna,Hare Rama, Rama Rama, Jada, Jada, Yeah.
1201 Läste det jag hade skrivit.
1210 Insåg att jag har skrivit ett Testamente i Haiku:

"Japanske Mannen
Han Får Allt-
Inklusive min Jobbcoach"

DAG 216

2009-10-26T22:29:00.003+01:00

Jag ringde Spärrvakt Sara idag.
Jag tänkte att hon kunde ta sig in i min lägenhet,
slå ner Jobbcoachen och rädda mig härifrån.
Men hon skulle till Gävle för att sälja "JAG ÄLSKAR KÖTT" T-shirtar.
Jag sa att hon borde rädda mig först eftersom vi har en lång och djup vänskap bakom oss.

"Det kanske vi har" sa Spärrvakt Sara "Men Kampen går före allt"

"Vilken Kamp?" frågade jag.

"Vilken Kamp som helst" sa Spärrvakt Sara och la på.

DAG 217

2009-10-23T14:51:00.003+02:00

MORGON:

0700 Elstöt

0710 SevenEleven Degfrukost.

0715 Morgonandakt under Elpsitolhot till Mia Törnbloms sommarprat.

0715 Jobbcoachen säger "Skriv" och går.

0716 Jag skriver.

0800 Jag upptäcker att jag faktiskt har skrivit ord som har fastnat på pappret.

0801 Jag tänker: "Äntligen något att leverera till det Japanska Förlaget"

0803 Jag tar upp pappret och läser.

0804 Jag inser att jag har skrivit en Kontaktannons.

"Till Potentiell Framtida Partner:
Jag är en person på flera år som söker någon.
Så här ser jag ut: Mitt Huvud utgör ungefär 2/3 delar av min kropp.
Det är inte rimligt. Men sant.
Jag tycker att jag borde göra något åt det men Mia Törnblom säger att man skall: "Älska sig Själv som Man är" och tyvärr måste jag lyssna på henne.
Annars får jag Elchocker.
Jag har Svarta Kläder nästan jämt.
Om det står någon annan tjej med svarta kläder på parkeringen där vi skall träffas så kan Du gå på mina Bröst.
Som är stora. I förhållande till Kroppen alltså.
Hursomhelst, jag kommer att stå och hålla upp Höger Långfinger.
”Fuck You” tecknet kommer att signaleras från min Högra Hand.
För att skrämma bort tänkbara våldtäktsmän.
Jag har inget till övers för dom.
Missförstå mig rätt. Jag gillar Sex.
Så det kan vi ha om du nödvändigtvis vill.
Du kommer att märka att jag är väldigt atletisk och vig."

0810 Jag inser att jag har skrivit samma Kontaktannons en gång förrut.
Jag skickade in den till DN och SVD.
Blev Refuserad.

0815 Jag sörjer alla de älskare jag kunde haft och som jag aldrig fick på grund av: DN OCH SVENSKANS JÄVLA GATEKEEPERS PÅ DERAS JÄVLA KONTAKTANNONSREDAKTIONER!

0820 JAG SPRINGER RUNT OCH LEKER GÖKUR TILLSAMMANS MED HJÄRNAN SOM DANSAR HAMBO.

0825 I'M LOSIN' IT!

0900 SLÄPP UT MIG FÖR FAAAN!

DAG 218

2009-10-22T23:06:00.001+02:00

Den Japanske Mannen firar sin födelsedag utanför.
Han har kallat dit sina tre Japanska Låtsaskompisar.
Alla har druckit tre Sake var.
Nu står de och kräks i Vildvinet som växer längs Fasaden.
Snart kommer han att däcka.
Jag skall passa på att viska i hans öra.
Små, små ord han förhoppningsvis har glömt imorgon.

DAG 219

2009-10-21T16:08:00.004+02:00

Fortfarande Inlåst.
Min Hjärna har börjat jävlas igen.
Den har tagit tilll vana att hoppa ur mitt Huvud varje natt.
Den ligger bredvid mig på Huvudkudden gör Situps, Armhävningar och Andningsövningar.
Jag tror den förbereder sig för någonting stort.
Jag frågar vad.

"Vi måste dra" säger Den "Förstår du inte det?"

"Nej" säger Jag.

"Jag tänkte att vi kunde ta oss ut via Kloakerna" fortsätter Hjärnan mellan Situpsen.

"Det finns inga Kloaker här" säger Jag

"Visst finns det Kloaker. Kloaker finns överallt" muttrar Hjärnan och sparkar mig i sidan. Sen somnar vi. Båda två.

Jobbcoachen väcker oss med Elstötar och SevenElevenFrukost som mest består av deg. Sen säger hon: Skriv.
Jag gör som hon säger.
Hjärnan försätter sig i Trans, Kopplar upp sig mot Daniella Mendel-Enks Hårddisk och surfar in i hennes Limbiska system.
Jag skriver.
När jag läser igenom Utkasten står det ingenting.
Blanka sidor. Tomt.
Jag skäller på Hjärnan för att den inte har gjort sitt jobb.
Men den bara suckar och rycker på axlarna. "Vi måste ta oss härifrån."

"Okej" säger jag, reser mig upp och kastar mig mot väggen.
Hoppas att den skall ge vika.
Inget händer.
Mer än att jag tuppar av.

När jag vaknar hör jag Den Japanske Mannen yla utanför.
Han ylar att jag måste skicka in ett Manus nu, annars måste han begå Harakiri.
Det är bråttom.

DAG 220

2009-10-20T13:56:00.003+02:00

Hjälp.

Jag är kvar i Källarhålet.
Jobbcoachen vägrar släppa ut mig.
Hon bor i min längenhet.
Den Japanske Mannen cirkulerar fortfarande utanför huset.
På nätterna när han sover smyger Jobbcoachen ut och går till ett Nattöppet Seveneleven. Där handlar hon all vår mat. För mina A-kasse pengar. Såklart.

Jag har sagt till henne att hon påminner om Joseph Fritzl.
Jag vet inte varför men det är något med hennes oansade mustasch.
Jag tycker inte den klär henne. Det sa jag också.

"JAG HAR INGEN MUSTASCH" svarade hon och gav mig en elpistolstöt.

"Okej, dina fjun på överläppen påminner om Joseph Fritzls" sa jag.

"JAG HAR INGA FJUN!" sa hon och gav mig en till stöt.

"Okej, din nakna överläpp påminner absolut inte om Joseph Fritzl, men iövrig är ni ganska lika" försökte jag.

"JUST DET!" sa Jobbcoachen.

"Utom sexet då" sa jag.

"JAG HAR INTE SEX!" sa Jobbcoachen och gav mig fem stötar till.

"NEJ DET FÖRSTÅR JAG VERKLIGEN MED EN SÅN ÖVERLÄPP" sa jag och vred mig av skratt.

Sen bombaderade Jobbcoachen mig med elchocker i en och enhalv timme.
När hon var klar hade jag förlorat allt närminne.

"NU, SKRIVA!" sa Jobbcoachen. "VERKSTÄLL!"

"Vaddå?" frågade jag.

"Daniella Mendel-Enks barndom, Haiku versionen, Det Japanska Förlaget väntar"

"Minns inte" sa jag. " Hur ser jag ut i håret förresten?"

"FRIZZY" svarade Jobbcoachen och gick ut och låste dörren.

Den Japanske Mannen står på andra sidan husväggen. Ute i kylan.
På nätterna när han tror att ingen hör pratar han till husfasaden.
Han viskar små Japanska ord till den.
Jag tror att han längtar hem.

DAG 221: TELEGRAM FRÅN EN KÄLLARLOKAL

2009-10-12T22:11:00.014+02:00

Förlåt. Stopp.

Jag sitter i skiten. Stopp.

Närmare bestämt i Fyra Skitar. Stopp.

Här kommer de: .

Skit 1:
Daniella Mendel-Enk vill att jag skickar en första version av hennes Barndom direkt till det Japanska Förlaget senast:
Tisdag den 20/10
Jag har ingen aning om hur det skall gå till.
Jag har legat på mitt Träkors och lyssnat på hennes tragglande i Tio Dagar.
Jag sov mest.
I Lördags bad hon mig skriva ut allt och skicka till Förlaget den 20/10.
Ungefär då vaknade jag, låtsades att det var dålig linje och bröt samtalet.
Sedan dess har hon ringt 225 gånger.
Jag har inte svarat.
Jag tror att hon börjar ana något.
Hon har anlitat Den Japanske Mannen att spåra mig.
Han har cirkulerat utanför mitt hus i två dagar nu.
Som Hajen.
Jag tittar på honom i smyg.
Han ser väldigt Japansk, målmedveten och självuppoffrande ut.
Han har definitivt mord i blicken. Mord på mig, sig själv eller oss.

Skit 2:
AF KULTUR ÖST börjar sakna sin Polska Lomhörda Jobbcoach.
Polisen har varit här två gånger och frågat om jag har något att göra med hennes försvinnande. Igen.
Jag har försökt att förklara att Jobbcoachen är i Polen.
De tror mig inte.

Skit 3:
Jobbcoachen är inte i Polen. Hon är här.
Hon kom tillbaka igår och trängde sig in under Pistolhot.
Hon vägrar att gå. Inatt höll hon mig vaken med långa utläggning om olika positiva attityder till livet.
Jag tror att hon pratade i tre timmar. Utan att andas.
Sedan tog hon ett djup andetag och pratade i tre timmar till.
Varje gång jag nickade till gav hon mig en stöt med en Elpistol.
Hon säger att jag inte kan kasta ut henne för då kommer Den Japanske Mannen tro att hon är jag. Så kommer han att döda henne.
Och jag kommer att få skulden.

Skit 4:
Jobbcoachen har tagit över min lägenhet och låst in mig i mitt Källarförråd.
Hon har suttit med Elpsitolen i hand och tvingat mig skriva på Daniella Mendel-Enks barndom hela dagen.
Jag försöker förklara för henne att jag inte har någon aning om vad kvinnan har varit med om.
Jobbcoachen säger att det inte spelar någon roll. Bara jag levererar.
Japanerna kommer ändå inte förstå ett skit av vad jag skriver.
Eftersom de inte kan Svenska.
Hon är full av logik Jobbcoachen.
Det är antagligen en av hennes främsta egenskaper.

Kära Läsare. Stopp.

Jag måste leverera. Stopp.

20/10 är dagen D.

Stopp.

TILLBAKA DEN 12/10!

2009-09-30T13:16:00.010+02:00

Den Japanske Mannen har ringt igen. Jag blev lite varm i magen av att höra hans Japanska uttal.
Han har läst om mina Ursäkter och är väldigt imponerad.
Daniella Mendel-Enk är också nöjd.
Därför har hon beslutat att förlänga vårt Samarbete.
Hon fortsätter att Diktera sin Barndom, via Skype, från Japan.
10 dagars Jobb! Visserligen underbetalt. Men ändå.

DAG 222

2009-09-29T13:15:00.004+02:00

Helgrapport:
Som jag skrev igår har jag tillbringat Helgen och Måndagen med att be om Ursäkt. Jag började i Lördags och var klar sent igårkväll.

Första samtalet gick till en ung kille med kastrat röst.
Jag presenterade mig som Miss Aka Loser.
Han kom inte ihåg mig.
Jag sa att jag hade glömt honom också men att jag utgick ifrån att vi hade haft sex någon gång eftersom han gick under benämningen "Akrobat Porr Pojken" i min telefonbok.
Han sa att det var ett oerhört kränkande och objektifierande tilltalsnamn.
Jag sa Förlåt.
Han la på.

Andra samtalet gick till Janne Josefsson.
Han frågade vem fan jag var.
Jag sa att jag var en Arbetslös KulturArbetare.
Han frågade var jag bodde och lät plötsligt vänlig, intresserad och på jakt efter ett Scoop.

"På Söder" sa jag.

"Då gills det inte" sa han.

"Söder om Söder?" försökte jag.

"Näe." sa Janne.

"Göteborg" sa jag. "Backaplan"

"Överklasshora" sa Janne.

"Förlåt" sa jag.

Sen ringde jag Genus Göran och bad om ursäkt för att jag inte trodde att Kvinnsen inom Landstinget skulle gå på att han var "en av dem" bara för att han rökte Gula Blend, smetade in sig i handkräm hela tiden och talade om sig själv och dem i Första Person Pluralis (Vi).
Genus Göran, som är väldigt stolt, protesterade direkt och sa att han dvs "Vi" alltid använder Första Person Plurarlis.
Oavsett hur många "Vi" talar med. Även när "Vi" bara talar om oss själva, sa Göran.
"Vi" tycker att Första Person Pluralis är den mest Demokratiska formen av Personliga Pronomen som finns.
Göran avslutade med att säga att alla borde känna sig som ett "Vi" i Kvinnokampen.
Även sådana Antifeminsitiska Kvinnokamps Analfabeter som Jag (Aka)

"Vi" menar du väl" sa jag.

"Var inte Näsvis, Lilla Gumman. Det passar Oss inte." sa Genus Göran.

"Förlåt" sa jag.

"Vi Förlåter Oss" sa Genus Göran.

Efter Göran var det Psykolog Majas tur.
Psykolog Maja svarade direkt.

"Hej Det är Maja i mobiltelefonen som jag har byggt schälv!"

"Hej det är Aka" sa jag.

"Jamen hej där stackare, hur mår du? Är de dumma mot dig på Arbetsförmedlingen? Blir du häcklad av Kulturetablissemanget? Vad tråkigt." sa Psyk Maja.

"Tack jag mår bra" svarade jag "Jämna plågor"

"Jamen det förstår jag. Det kan inte vara lätt att förverkliga sig schälv och så finns det inget schälv att förverkliga.
Och om det finns ett schälv att förverkliga finns det ingen verklighetsförankring i schälva schälvet.
Och då blir det ju schälvklart helt omöjligt att göra något alls.
Och det som återstår är: Döden."

"Jag ringde mest för att säga Förlåt"

"Jamen Gode Gud, är det här ett såntdäringa Suicid Samtal? Gör det inte!!!" sa Psyk Maja.

"Nej jag tänkte inte.." försökte jag.

"Stanna där du är!! Var är du förresten" fortsatte Psyk Maja.

"Hemma" sa jag.

"Var är det? På en Parkbänk? I Tågtunneln vid Årstaviken?
I Förorten på en Betong Balkong med en kanyl i armvecket?" frågade Psyk Maja samtidigt som hon ropade på Social Siv att köra fram bilen.

"I en etta på Söder" sa jag.

"Åh herregud! Jag kommer nu!"

Sen kom Psyk Maja, Social Siv och Diakon Dan som bott i Gambia.
Ett helt kristeam.
Jag bjöd på kaffe och kakor medan de gestaltade meningen med livet för mig. Diakon Dan spelade trummor, Social Siv dansade Afrikansk dans och Psyk Maja Sjöng Kumbaya alldeles Schälv.
Sen tyckte de nog att jag var botad.
Innan de gick sa jag "Tack för dansen och underhållningen"
Jag tyckte framförallt att Social Sivs Kolonialrumpa guppade härligt till Diakon Dans taktlöshet och att Psyk Majas vibratotolkning av Kumbaya fick mig att vilja leva, sträva och kanske starta ett världskrig senare i år.
Sen sa jag Förlåt för att jag hade råkat krydda med lite sånhäringa Skunk i Sockerkakan.

"Vad är såndäringa Skunk" frågade Psykolog Maja.

"Oh, en ny närproducerad och kravmärkt krydda från Skåne" sa jag.

"Härligt att även Du med alla dina Problem kan se förbi ditt Ego och köpa Kravmärkt!" sa Psyk Maja och gav mig tummen upp.

"Kör försiktigt" sa jag.

Jag tror att de krockade med en parkerad Ford Focus utanför min port.

DAG 223

2009-09-28T20:26:00.006+02:00

Judisk helg. Yom Kippur. Försoningsdagen. Kunde inte komma lägligare.
Efter att Daniella Mendel-Enk tvingade mig att göra Offentlig Avbön och Be Er alla om Ursäkt fick jag blodad tand.
Jag har sagt Förlåt till folk hela helgen.

(Avlägger Rapport om hur det gick imorgon.)

DAG 224

2009-09-25T10:11:00.006+02:00

03:00 i natt ringde telefonen. Jag var mitt i en dröm om en
Direktsänd Riksdagsdebatt och därför mer än tacksam över att bli väckt.

"Talar jag med Miss Loser" sa en Man med Japansk brytning

"Stämmer" sa jag

"Förlåt. Jag ber Dig att ha Överseende med de Tillrättavisningar och Förolämpningar som jag kommer att bombadera dig med under en och en halv minut. Jag är bara en enkel budbärare och citerar min uppdragsgivare: Mrs Mendel-Enk"

"Shoot the Shit Sho- Gun" sa jag och satte mig upp i sängen.
Fortfarande lycklig över att verkligheten inte var en dröm.

Mannen harklade sig i telefonen och tog sats.

"Har alla Dina Hästar lämnat Båset?
Har alla dina Pommes Frites lämnat Tallriken?
Har alla Dina Astronauter övergivit Moderskeppet?

Kort sagt: Är du helt Jävla Dum i Huve't?

Hur fan kan du begära av Dina Stackars Läsare att de skall Skriva din Pressrelase?
MAN INVOLVERAR ALDRIG LÄSAREN FÖR ATT FULLBORDA SITT ETT VERK! MAN ÄR TACKSAM!

Tacksam över att det finns människor som kan läsa.
Tacksam över att det finns människor som orkar läsa.
Tacksam över att det finns människor som VILL läsa.
Och sist men inte minst FÖRVÅNAD över att det finns människor som:
LÄSER DIN BLOGG!

Nu går du genast ut med en Offentlig Ursäkt och säger att du är en Undermänniska!
Men att du är tacksam för att du, trots din kormosomsammansättning, ändå får fortsätta leva och dela syre med dem.
Sen Erbjuder du dig att skriva alla Läsares PressReleaser.
Om de har något att Releasa.
Verkställ Nu!"

Den Japanske Mannen harklade sig och bad om Ursäkt för sitt dåliga uttal.
Sen sa han att han väntar i Telefonen medan jag Verkställer mitt Uppdrag.

"Inga Problem" sa jag.

Här kommer Ursäkten:

FÖRLÅT.
JAG ÄR DUM I HUVET.
NI BEHÖVER INTE SKRIVA NÅGON PRESSRELEASE.
JAG KAN SKRIVA EN ÅT ER ISTÄLLET.

Sen gick jag tillbaka till Telefonen. Den Japanske Mannen hade somnat.

"Sho-Gun?" viskade jag.

Den Japanske Mannen vaknade, snöt sig och Bad om Ursäkt för att han var en så Urusel Människa med alldeles för stora Sömnbehov.
Sen sa han att han återkommer nästa vecka med ett Stort och Viktigt Uppdrag från Daniella Mendel-Enk.

DAG 225

2009-09-24T15:29:00.004+02:00

Drömde att jag var en talande Pressrelease inatt.
Jag skickades ut till en massa Tidningsredaktioner och skanderade ut min existens på Blankvers.
Sen Moonade jag för samtliga åskådare. Sen gick jag.

Vaknade Kallsvettig.

Jag måste nog ta en Pressrelease Paus när allt det här är över.
Men först en Fråga: Var är Era Bidrag?
Kära, Begåvade, Underbara och Generösa läsare (som tar del av mitt Liv alldeles Gratis här på det Super Demokratiska Forumet kallat Internet). Borde inte Ni, av Ren Tacksamhet, bidra med en liten Pressrelease nu?
Jo.

Skicka till akaloserloser@gmail.com.

DAG 226

2009-09-23T11:52:00.003+02:00

Fick ett Telegram imorse:

"Hej från JAPAN. Stopp. Har Läst Din Pressrelease. Stopp.
Du kan absolut inte skicka den. Stopp.
Det är alldeles för få Ursäkter. Stopp.
Gör som Japanerna. Stopp.
Inled med Förlåt. Sen ber du om Ursäkt tre gånger.
Sen avslutar du med Förlåt. Stopp.
Skriv om nu! Klart Slut från Daniella Mendel-Enk"

Sen fick jag ett Mail :

"VÄRDELÖS PRESRELEASE! MIN POLSKA SJÄL VRIDER SIG AV SKAM! VILL DU ATT SAMTLIGA POTENTIELLA KULTURARBETSGIVARE SKALL SVARTLISTA DIG FÖR ALL FRAMTID? SKRIV GENAST OM ELLER SÅ SKJUTER JAG DIG! "
Med Vänlig Hälsning JobbCoachen från Okänd Ort.

Sen ringde Spärrvakt Sara.

"Jag har läst din Pressrelease" sa hon och gäspade. "Seg och tråkig som en omörad Hängbiff. Skriv om, Marinera och Kötta på den rejält!"

Jag är förvirrad. Tydligen kan jag inte det här med PressRelease. Därför vänder jag mig till Dig Begåvade och Mångfacetterade Läsare.

Jag Efterlyser en Klatschig PressRelease på Temat:
AKA LOSER 300 -The Blogg.

Skicka in Ditt Bidrag till akaloserloser@gmail.com.

Som Ersättning får du ta del av ...ett större Sammanhang.
Eller så får du en T-Shirt.

Bidraget skall vara inskickat senast Måndag Nästa Vecka kl 1200

DAG 227

2009-09-23T00:09:00.003+02:00

Sov.

DAG 228

2009-09-21T21:42:00.010+02:00

Nu är den jävla PRESSRELEASEN (som jag tänkte skicka till alla Potentiella KulturArbetsgivare som finns) klar.

"AKA LOSER 300- Arbetslös KulturArbetarBlogg av en Arbetslös Kulturarbetare om en Arbetslös KulturArbetare som mest är Arbetslös."

Jag heter Aka Loser och är 32 och ett halvt år.
Jag har 300 A-kasse dagar på mig att hitta ett Jobb.
Annars kommer min Jobbcoach att skjuta mig.
Har ni något ledigt?

Jag tror att jag kan allt.
Jag har gått 450 kurser i Kreativt Skrivande, Konst och Självutveckling.
Det enda jag missat är en Akvarellkurs på Tjörn men det kommer.
Dessutom har jag varit inspärrad i 5 veckor och gått flera kurser på Häktet.
Så har jag skrivit en bok om min barndom. Två gånger.
Jag har en Fanclub på Facebook och är Allmänt Uppskattad av Gräsrötterna.

Jag är inskriven på AF KULTUR ÖST (Arbetsförmedlingarnas Rolls-Rolls) och tilldelad en Polsk och Lomhörd Jobbcoach som gärna vill se mig död.
Därför har jag sedan dag 300 dokumenterat mitt liv. Som ett Testamente.
Ni borde läsa den nu. Börja på dag 300. Följ nedräkningen.

Sagt om Aka Loser:
"Hon är oerhört Karismatisk, Begåvad och Talangfull. Hon är Arbetslös. Nästan Jämt. Har ändå Hög Tunnelbane Moral. Plankar aldrig. Sånt uppskattar jag." Spärrvakt Sara, vän.

"Hon är Provocerande Naiv, Jobbig och Lat. Fullständigt Oseriös i sitt Jobbsökande. Lyssnar inte till Goda Råd och Saknar Hyfs. Irriterande, helt enkelt. Som konstnär? Oupptäckt. Förmodligen kommer hon hinna dö innan någon fattar att hon någonsin har funnits" Jobbcoachen

Sagt om Aka Loser av Aka Loser: "Jag tycker om att ordvitsa"

Vill ni veta mer om mig och mitt Tidsdokument av Livet som Arbetslös KulturArbetare i FattigSverige 2009 kan ni gå in på:

akaloser300.blogspot.com

Kontakta mig på akaloserloser@gmail.com om ni har ett Jobb eller Fråga.
Ni kommer garanterat få tag på mig. Eftersom jag för det mesta ligger hemma på mitt Träkors och vältrar mig i Självförakt.

DAG 229

2009-09-18T22:36:00.005+02:00

Har skrivit AKA LOSER 300 PressRelease hela dagen.
Kom till första meningen:
"AKA LOSER 300- Arbetslös KulturArbetarBlogg av en Arbetslös Kulturarbetare om en Arbetslös KulturArbetare som mest är Arbetslös."
Sen somnade jag.

DAG 230

2009-09-17T14:45:00.001+02:00

Jobbcoachen är borta igen.
Hon ringde innan hon försvann.

"Du har knäckt mitt näsben" sa hon

"Förlåt" sa jag

"Jag har stämt dig" fortsatte hon.

"Tack" sa jag.

"Nu försvinner jag på obestämd tid så att Polisen kan misstänka dig och förhoppningsvis spärra in dig igen. Adjö"

"Ha det så bra i Polen" sa jag.

Jag gick ut på Gården. Tog riktning mot Sandlådan.
Satte mig i den och började gräva.
Jag delade lådan med Katten Figge som satt och spann. Tror jag.
När jag hade grävt i tio minuter stötte jag på lite Gegg.
När jag hade grävt en halvtimma stötte jag på Gegg och lite Kattbajs.
När jag hade grävt en timma stötte jag på Gegg, Kattbajs och mera Gegg.
När jag hade grävt tre timmar mötte jag en liten Indian som uppmanade mig att fortsätta gräva utan mat eller vatten i ytterligare fyra timmar.
Fyra timmar senare mötte jag mitt Totemdjur.
En Bäver.

"Gnag" sa hon och tog tag i mitt skenben.

"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ!" skrek jag.

Sedan började jag Skaka, Darra och Tugga Fradga.
Katten Figge tog till flykten. Jag satt kvar.
Kunde inget annat.

Efter tjugo minuter var det över.
Kroppen var lugn. Jag reste mig.
Talade till Församlingen av nyfikna Grannar som hade samlats på Gården.

"Här står jag. Med båda fötterna i en Sandlåda fylld med, Gegg, Bajs, en Krävande Indian och en Bäver som Bits.
Det är Fuktigt, Äckligt, Luktar illa och Ganska Trångt.
Men det är här jag står. Jag kan inte göra så mycket annat.
Jag är 32,5 år.
Jag har Inget Jobb, Ingen Relation, Ingen Familj och Inga Minnen.
Men jag har ett Hem, ett Träkors och en Jobbcoach som har stämt mig och gärna vill se mig död.
Är det värt att leva för?
Nej.
Därför kommer jag nu att lägga mig ned i den här Gropen jag har Grävt.
Ni får gärna hjälpa till att täcka mig med Sand, Gegg och Kattbajs.
Tack för mig och på återseende"

Jag la mig ned. Det var tyst i Församlingen. Ingen rörde sig.
Jag låg i Sandlådan och såg hur mitt liv passerade revy bland molnen.

Plötlsigt stod Daniella Mendel-Enk ovanför mig.

"Jag har läst din Blogg" sa hon.
"Du måste Marknadsföra den. Skriv en PressRelease nu!"

DAG 231

2009-09-16T11:22:00.003+02:00

Jag har jobbat åt Daniella Mendel-Enk i Tio dagar.
Tyvärr kan jag inte avslöja vad jag gjorde.
Eftersom det är vädligt hemligt.
Och Daniella Mendel-Enk är en väldigt hemlighetsfull person, full av integritet och värdighet. Speciellt i sitt konstnärskap.
Det enda jag kan säga är att hon dikterade och jag skrev.
Och så handlade det om Hennes Barndom.
Och en bok.
Som skall ges ut nästa år.
På ett av Japans Största Förlag.
De satsar halva sin budget på den där boken.

Jag tror att jag gjorde ett alldeles utmärkt Sekreterarjobb faktiskt.
Trots att jag är i total avsaknad av SimultanKapacitet.
Så det där med att lyssna och skriva samtidigt funkar inte för mig.
Så jag skrev mest. Det gick finfint.

De första elva åren var ganska ointressanta (jag sov mest när hon snackade) så dom hoppade jag över.
Sen började det hända saker. Jag har ingen aning om vad, men jag utgår ifrån att det jag skrev påminner om något hon sa.
Jag litar på att mitt undermedvetna har surfat in på hennes hemsida och "copy/pasteat" för fullt.

I utbyte mot mina tjänster har Daniella Mendel-Enk lovat att vara min mentor. Hon tror att hon har något att ge mig.
Det sista hon gav mig innan vi avslutade vårt samarbete för den här gången var ett motto:

"GRÄV DÄR DU STÅR" sa hon.

"Absolut" sa jag.

JOBB T.O.M. 16/9

2009-09-07T12:33:00.002+02:00

Jag har fått jobb.
På okänd ort, en vecka och två dagar (lång tid).
Allt är väldigt hemligt.
Det enda jag kan avslöja är att det är för en Författare som heter:
Daniella Mendel-Enk.
Hon har precis kommit hem från en Boklanserings/PR turné i Japan.
Hon är tydligen stor där.

DAG 232

2009-09-04T10:31:00.000+02:00

Jobbcoachen ringde 0500 imorse.

"Medborgarplatsen nu!" väste hon i telefon

Jag gick lugnt dit.
Jobbcoachen var klädd i Burka (heltäckande) och högklackat.
Ville inte bli igenkänd.
Jag hade pyjamas.

"HAR DU FORMULERAT ETT MOTTO?" frågad Jobbcoachen

"Japp" sa jag.

"LÅT HÖRA" sa Jobbcocoachen

"Man vet aldrig när ett rep kan komma till användning." sa jag.

Tyst en stund. Jobbcoachen såg förvirrad ut.

"Nalle Puh-direktcitat" sa jag.

"Jag vet" väste Jobbcoachen "Man vet aldrig när ett SNÖRE kan komma till användning, heter det"

"Nej, rep" sa jag

"Snöre" sa Jobbcoachen

"Rep" sa jag

"Snöre" sa Jobbcoachen

"Rep, snöre, snöre, rep, samma sak" sa jag och knyckte på axlarna.

Tyst en stund. Jobbcoachen såg ut som om hon ville bita någon.

"OKEJ SKIT I MOTTO! HAR DU EN AFFÄRSPLAN?" Jobbcoachen stirrade stint in i mina ögon.

"Absolut, jag tänkte starta en Självutvecklingskurs som heter:
ATT ÄGA SIG SJÄLV OCH SÄLJA UT DELAR AV SIN FAMILJ.
Jag skall hålla den på konferenshotellet i Saltsjöbaden.
Och jag tänkte att den skulle resultera i att deltagarna fick auktionera ut sina föräldrar till varandra."

"VÄRDELÖS IDÉ!" sa Jobbcoachen och tog upp sin kalender.

Tyst en stund.

"OM 232 DAGAR ÄR DU DÖD" fortsatte hon och log triumferande.

"DET VAR ETT JÄVLA TJAT OM DÖDEN!" sa jag och gav en henne en rak höger.

Sen ringde min mobil. Jag svarade.
Dålig linje. Långdistans samtal.
En kvinnoröst.

"Är det Aka Loser jag talar med?"

"Ja"

"Bra. Kom till mitt kontor nu. Jag har ett jobb åt dig"

DAG 233

2009-09-03T15:16:00.005+02:00

Hjärnan is back. Me too.
Känner hur kraften har återvänt.
Gick och firade med fem Cappuccino på ett café.
Träffade två Mediaprofiler.
De frågade vad jag gjorde nuförtiden.
Jag sa att jag firade återkomsten av min Hjärna och skrev en Blogg.

"Jasså kul.” sa de och smuttade på sina Bryggkaffe.

Tyst

"Jag läser aldrig Bloggar" sa den ene.

"Nej, usch, det är bara massa egon med åsikter. Precis som vi bryr oss" sa den andre och skakade på huvudet.
Han var Kritiker på DN.

"Det är så mycket Media nuförtiden." fortsatte den förste som var Programledare på något SVT program som gått i 300 år.

"Ja, sånt fruktansvärt Mediabrus man blir ju alldeles stressad" sa Kritikern

"Facebook och allt vad det heter." fyllde Programledaren i.

"Jag bojkottar Facebook." Sa Kritikern och tog ett stort bett av sin Morotskaka.

"Ja, jag med" Sa Programledaren.

"Usch. Vart är Världen påväg?" sa båda i kör, smuttade på Bryggkaffet, bet i Kakan, smuttade på Kaffet och tog en Påtår var.

Sen var det tyst en stund.

"Har du sett att Vemsomhelst kan bli Sommarpratare nuförtiden också" sa Programledaren plötsligt.

"Nej, usch, det är ju något man skall längta till" sa Kritikern och skakade på huvudet.

"Visste du att Dagens Ungdom (Nysvenskar inräkande) inte ens vet vad Sommarpratare är" sa Programledaren

"Är det sant?!! Det är Internets fel" sa Kritikern.

"Internet, ja, vilket Opium för Folket." sa Programledaren.

"Nä, tacka vet jag TEATER. " fyllde Kritikern i "Det känns fräscht."

"Fungerar fortfarande din Blindtarm" frågade jag.

"Vad har Blindtarmen med saken att göra?" frågade Kritikern.

"Nej jag bara undrar. Min tog dom bort för några år sen. Jag tror att dagens Kids föds utan en. Det är förjävligt"

Medieprofilerna skakade på huvudet, suckade och höll med.

Innan jag gick sa jag att det var väldigt trevligt att träffa dem och sen undrade jag om de fanns balsamerade på något museum i stan så att man kunde hälsa på dem och lyssna på deras spännande åsikter dagarna i ända.

DAG 234

2009-09-02T13:37:00.002+02:00

Nu är han såld. Till Damen från Östermalm.
50 kronor. Hon prutade såklart. Ärvda pengar. Dom är snålast.
Hursomhelst. När hon kom igår gav jag henne Hörapparaten med Coachen i.
Först blev hon lite besviken och försökte övertala mig att följa med och avlägga visit hos henne. För all framtid.
Hon hade sett fram emot en liten Kulturabetar Kvinna att leka mor och dotter med.

"Du hade varit perfekt" sa hon. "Du har alla förutsättningar: Torr hy, ingen midja och korta ben. Vi skulle ha bjudningar där du skulle servera thé och jag kunde kalla dig slampa när ingen hörde. Sen skulle du ge mig ansiktsbehandling och klämma 75 år gamla pormaskar samtidigt som jag berättade hur oduglig du var och att du antagligen aldrig kommer att bli gift" snyftade hon.

Jag erkände att hennes erbjudande lät lockande men att jag hade andra planer för min framtid.
Som att bli skjuten.

"Ja, det förstår jag" sa hon. "Som du ser ut"

Sen gav jag henne Den Amerikanske Hörapparat Coachen.
Jag tog ur den ur mitt eget öra och stoppade in den i hennes.
Efter att ha lyssnat på Coachen i två minuter tittade hon på mig och sa:
"YES WE CAN!"
Sen kastade hon sin rullator och flög ut genom dörren.
Igårkväll såg jag henne med ett Parcoursgäng i Hornstull.

Det har varit tyst i mitt huvud sedan dess.
Min hjärna har återvänt från exilen och ligger och tar igen sig i mitt undermedvetna.
Det mullrar därnere.

DAG 235

2009-09-01T11:08:00.000+02:00

Det har ringt Blocketmänniskor hela morgonen.
Alla vill tydligen ha en liten Kulturarbetare i vardagsrummet.
Förrutom en Författare som ringde och skällde ut mig för att jag inte tog honom och hans proffesion på allvar.
Jag höll med och sa att när jag hade möjlighet skulle jag framföra hans klagomål till mig, men att jag för tillfället var på okänd ort eftersom min hjärna härbärgerades av en Amerikansk Coach.

"Vem är det jag talar med då?" frågade Författaren.

"Ja, det vet jag inte" sa jag. "Men jag är väldigt effektiv, karismatisk och välorganiserad. Dessutom är jag vig och ordvitsar gärna."

Sen ringde en Dam och frågade om jag kunde stå i hennes hall och agera klädhängare när hon skulle ha bjudning i sin våning på Nybrogatan.
Hon hade helst velat ha en Massajman med spjut, krigsmålning och halsringar men det var tydligen ont om dem nuförtiden.
Hon bad mig att puta lite extra med rumpan också, så att folk kunde lägga sina hattar och handskar i svanken, om min övriga kropp var för överbelastad.

DAG 236

2009-08-31T14:51:00.003+02:00

Jag insåg precis att jag måste ha varit medvetslös under större delen av helgen.
Förrutom när jag annonserade ut mig själv på Blocket.
Fast det måste jag ha varit helt omedveten om.
Eftersom jag fick reda på det först när en Potentiell Köpare ringde och undrade om jag fortfarande var tillsalu.
Sen bad han att få tala med min manager: Herr "American Hör Apparat Coach" som stod som kontaktperson i annonsen.
Jag la genast på.

Det här är inte bra.
Den Amerikanske HörapparatCoachen håller på att ta över mitt liv.
På riktigt.
Sen jag fick honom förra fredagen har han: Tjatat sig in i mitt Innersta,
Tagit över mitt Medvetande och Sålt min Kropp på Blocket.
Tydligen hade han lagt ut mig på Tradera också. Utan resultat.
Jag måste bli av med honom.

DAG 237

2009-08-30T20:36:00.003+02:00

Sov.

DAG 238

2009-08-27T22:10:00.002+02:00

Jag vaknade precis.
Har sovit till Den Amerikanske Hörapparatcoachen hela dagen.
Han har flyttat in i mitt huvud för att ersätta mina tankar,
som han påstår är alldeles för många och fel.

Drömde att jag var en Coffetablebook.
Jag såldes på Design Torget som en Exklusiv Trend Gadget.
Både dekorativ och innehållsrik.
Jag var omåttligt populär. Trycket var enormt.
Jag etablerade en helt ny litterär genre.
"Närmare litteratur än så här kommer man inte!"
sjöng Svenska Akademin i kör.
Alla höll med.
Sen ersatte jag Bibeln på samtliga Hotell i Världen.
220 år senare såldes jag fortfarande fast till kampanjpris på Åhlens.

DAG 239

2009-08-26T16:47:00.002+02:00

0600: Flög upp ur sängen med ett brett leende. Fnittrade hela vägen till toaletten.
0601: Kissade.
0610: Frukost till Uptempo musik på P2. Skrattade mig igenom Tidningen.
0620: Yoga, Pilates, Stepup. Kung Fu, Meditation, Fridans, Jolly Jolly Good Good HumptyDumpty Yeah Yeah.
0625: Dagens motto "Omge dig bara med lyckliga människor"
0635: Ringde Reklam Jenny som bor i Välbeställd Förort.
0700: Tog mig till Välbeställd Förort.
0830: Gick igenom Villaområde. Tänkte på döden. Som en Positiv sak.
0900: Framme hos Jenny. Hon log. Jag log. Vi log. Och fnittrade.
0915: Ramlösa Rally. 3 Ramlösa var, på 5 minuter. Bra för... hyn?
0918: Jenny visade kort på sina tre Blondlockiga Barn och Välrakade Man.
0919: Vi skrattade, fnissade och myste över hur lycklig Jenny var.
0920: Jenny visade sitt nya kök. Jag skrattade. Hon skrattade. Jag kissade på mig.
0925: Jag duschade.
0930: Jenny gjorde närmanden. Jag skrattade och viftade bort henne.
0931: Jenny viftade bort mig.
0932: Jenny duschade.
0940: Jenny visade sitt CV, sina Guldägg, Barnens betyg och ett "Tack för senast" SMS från Dalai Lama.
0941:Vi fnittrade och skrattade och log och var glada över hur härligt livet var.
0945: Jenny bjöd på Ekologiska Fullkorns Croissanter. Jag åt en. Jenny åt åtta.
0946: Vi fnittrade över hur galen hon var.
0947: Jag frågade Jenny hur hon gör för att vara så härligt lycklig, fnittrig och galen.
0948: Jenny fnittrade och sa: "Äsch"
0949: Kräkpaus.
0953: Jenny kom tillbaka från toaletten.
0954: Jag påpekade att hon hade lite kräk kvar i mungipan.
0955: Jenny fnittrade och sa: "Äsch".
0954: Vi drack tre Ramlösa till
1000: Kisspaus.
1010: Jenny avslöjade hemligheten till lycka och framgång.
1011: Jag fick ett epileptiskt anfall.
1012: Det visade sig vara ett inverterat skrattanfall.
1013: Jenny fnittrade och busringde 112
1015: Jag åkte ambulans hem.

DAG: 240

2009-08-25T17:10:00.001+02:00

Jag har lyssnat klart på den Amerikanske HörapparatsCoachen.
Det tog hela natten. Jag sov mest.
När jag vaknade imorse var jag en ny person.
Ren, hel, rak rygg, medalj på bröstet och redan påklädd.
Jag mötte min spegelbild med ett enormt leende och ovanligt bred käke.
Tog mig till Nytorget för att möta Världen och Potentiella KulturArbetsgivare.
Sprang på en Röd Mustaschman från KulturEliten.
Attackerade honom genast med mitt 100 dollars leende.
Frågade vad han gjorde nu för tiden.

"Film" sa han

"Vilken Genre" frågade jag och såg svår men ändå tillgänglig och ärligt intresserad ut.

"Honkong" sa han, drog i sin Mustasch och tittade på klockan. "Jag måste resa dit... om två timmar"

"KUL!" sa jag och rättade till mina bröst (ett av dom hade ramlat ur Pushupbh:n som jag hade för att ....se ännu rakare ut i ryggen)

”Vad gör du då … nu för tid…” frågade den Röde Mustaschmannen.

”JAG ÄR KULTURARBETARE!" sa jag och ställde mig lite bredbent för att ge ett tryggt och stabilt intryck
"Jag har precis kvalat in på en väldigt fin institution där jag får vara i process hela tiden. Och utvecklas och sånt. Och gå kurser. Betalt är det också. Så har jag nästan skrivit en bok. Fast det var förra året. Och idag tänkte jag bygga ett ENORMT MAUSOLEUM över: mig själv. "

”Jahaja, ja" sa Mustachmannen och kollade sin mobil och gick.

Jag gick hem med seger i blicken och lätta steg.
Väl hemma la jag mig på mitt träkors.

Min hjärna går på högvarv.
Jag tror att den Amerikanske HörapparatsCoachen har bosatt sig i den.
Mycket tyder på det.

DAG: 241

2009-08-24T17:15:00.003+02:00

Motto:
”Det gäller att äta eller att ätas”

(Spärrvakt Sara gav mottot till mig. Hon, i sin tur, hade fått det från KöttBonden utanför Umeå. Som har läst min Blogg och således fått det från mig.)

DAG: 242

2009-08-21T15:40:00.005+02:00

Igår grät jag hos Gunnar och Siv.
Idag har jag fått DN, Elräkningen och ett mail från
"How to enlarge your Penis"
Ordningen är återställd. I'm back. Det finns en Gud.
(Som tydligen vill att jag skall ha en väldigt stor snopp.)

För att fira min återuppståndelse övade jag lite på mitt träkors.
Sen ringde jag Spärrvakt Sara.

Hon blev glad när hon hörde min röst för då kunde hon berätta för någon om hennes nya "JAG ÄLSKAR KÖTT" T-shirtar
(hon har tryckt upp 50 stycken och sålt alla till en bonde utanför Umeå).
Jag sa grattis och frågade henne om hon inte skulle fråga mig hur det hade varit i Häktet.
Varför skulle jag det? frågade Spärrvakt Sara.
Sen var hon tvungen att lägga på.
Hon skulle till Spärren och stoppa folk.

Jag sitter inne på toaletten (för det är här jag tänker bäst) och försöker få ihop trådarna.
Jag måste ha raderats ur det kollektiva undermedvetna de senaste fem veckorna.
Ingen har träffat mig, saknat mig eller undrat var jag har varit någonstans.
Det enda kruxet är det här med A-kassan.
Jag borde ju rimligtvis ha försvunnit tillfälligt ur A-kassans medvetande också. Men icke. 25 A-kasse dagar ha gått upp i rök.
Det ger visserligen lite klirr i kassan.
Men mitt liv är 25 dagar kortare nu än för 25 dagar sedan.
Jag gillar inte den tanken.

"LIVET HADE ÄNDÅ VARIT 25 DAGAR KORTARE, OAVSETT OM DU ÄR UNDER DÖDSHOT ELLER INTE! IDIOT!'"

Det där var Gunnar som skriker från andra sidan väggen.
Sedan igår har vi fått någon slags telepatisk kontakt.
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Hursomhelst kan han läsa mina tankar...

"DU TÄNKER JU FÖR FAN HÖGT!! OCH DEN HÄR JÄVLA STATARKÅKEN ÄR JÄVLIGT LYHÖRD!!"

Tänker jag högt?

"KAN DU HÅLLA KÄFTEN NU SÅ ATT MAN KAN FÅ SKITA IFRED?!"

?

Jag sitter i köket och försöker få ihop trådarna.
Det är något som inte stämmer, de senaste fem veckorna..

"SKAFFA DIG ETT LIV FÖR FAN"

Gunnar igen.

"HUR DÅ?" (Det är lika bra att tilltala honom direkt.)

Gunnar: "FÖRST MÅSTE DU HA ETT MOTTO!"

Jag: "Ett motto, jag antecknar..."

Gunnar: "KÄFTEN, JAG ÄR INTE KLAR!"

Jag: "Förlåt"

Gunnar: "SEN SKALL DU GÖRA EN :"MASSIVE ACTION PLAN!"

Jag: "Vad är det?"

Gunnar: "VA FAN VET JAG, JAG E BARA EN ENKEL KNEGARE"

Jag: "Men varför sa du det då?"

Gunnar "JAG HAR RÅKAT FÅ IN EN SÅN DÄR AMERIKANSK COACH I MIN HÖRAPPARAT. DEN JÄVLA STRIDSPITTSFJOLLAN LÄMNAR MIG INTE IFRED. VILL DU HA HONOM? "

Jag: "O YEAH, SEND HIM OVER, GOD BLESS, HALLELUJA, AMEN!"

DAG: 243 (eller?)

2009-08-20T15:47:00.003+02:00

Klockan 19:00 igår kväll kom jag fram till att jag antagligen inte existerar.

Jag gick in i badrummet för att se om jag hade någon spegelbild.
Men spegeln bekräftade bara det jag redan visste: Jag var osynlig.

Jag tog mig en kopp thé och kände ett enormt lugn sprida sig i kroppen.
Klockan 19:05 somnade jag.
Jag vaknade tolv timmar senare i ett nytt eteriskt tillstånd.
Allt kändes lätt och möjligt.
Jag försökte göra en plan för dagen men eftersom jag varken hade kropp eller hjärna så gick det inte.
Plötsligt var världen full av möjligheter, alla fysiska och psykiska lagar var upplösta. Jag kunde ta mig vart jag ville.

Av någon anledning hamnade jag hos mina närmaste grannar:
Gunnar och Siv.
De låg fortfarande och sov medan jag flög omkring i deras lägenhet.
Jag studerade deras stackars kroppar som låg fjättrade vid sängarna.
Bundna till tyngdlagen. Gunnar snarkade. Siv höll andan.

Min blick föll på en mystisk bok som låg på Gunnars nattygsbord.
Jag flög närmare och tog upp den.
Sen gick jag in i köket och började läsa.

Tio minuter senare vaknade Siv.
Jag satt lugnt kvar och läste. Trygg med tanken att jag befann mig i ett icke existerande, osynligt tillstånd.
Jag kände ett pirr i kroppen. Snart skulle de komma in och äta frukost och jag skulle få vara med, mitt i, utan att synas.
Jag skulle lyssna till deras morgonsura konversationer.
Se hur de skickar osten. Utan att titta på varandra.
Höra hur de kommenterar nyheterna i tidningen.
En av dom kanske släpper sig. Harklar sig. Ber inte om ursäkt.

Två minuter senare kom Siv in i köket och gav ifrån sig ett illvrål.
Jag fortsatte läsa och antog att hon hade snubblat på tröskeln eller något liknande. En halvsekund senare kom Gunnar inrusandes.

"VAD I HELVETE GÖR DU HÄR?"

Jag fortsatte läsa men måste erkänna att jag blev lite störd av deras gräl.
Dessutom tyckte jag att Gunnar hade en väldigt tråkig ton mot sin fru.
Då kände jag en hand på min axel. Det var Siv.

"Vad gör du här? Och varför sitter du och läser Prostatacancerförbundets stadgar?"

"Det fanns inget annat att läsa" sa jag utan att lyfta blicken från boken.
Sen började jag gråta.

DAG: 244 (enligt den nya tidräkningen )

2009-08-19T11:20:00.013+02:00

Det är något som inte stämmer.

Ingen verkar ha märkt att jag har varit häktad i fem veckor.

Ingen av mina grannar nämner något om mitt tillfälliga försvinnande.

Inte ens min lägenhet vittnar om någon frånvaro.

När jag kom hem i måndags förväntade jag mig en hög av post, tidningar, räkningar och några Inkassokrav.
Sånt som får en att känna sig viktig.

Men icke. Inte ens minsta lilla Direktreklam.

Jag tycks ha varit försvunnen ur alla grannars, företag, distributörers och systems medvetande.

Eller så har jag inte varit försvunnen alls.

Jag har hängt knäveck i mitt träkors hela dagen och funderat på om jag verkligen finns.

Det skulle vara en stor lättnad om jag kom fram till att jag inte gjorde det.

DAG: 271 a. k. a. DAG: 245

2009-08-18T14:20:00.015+02:00

08:30
Telefonen ringer.
Jag ligger fortfarande och sover men svarar tydligen ändå.
En kvinnoröst viskar att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att systemet är en lyx jag inte kan unna mig.
Kvinnan i telefonen blir tyst. Sen frågar hon vad jag pratar om.
Jag sover fortfarande men svarar artigt att jag befinner mig i ett parallellt universum och ber henne och hennes Orcher att lämna mig ifred. Sen lägger jag till att hon luktar Amorphophallus titanum (lat:oformlig manslem)
Kvinnan i luren säger att hon överväger att ringa polisen och anmäla mig för trakasserier.

Ungefär då vaknar jag. Jag harklar mig, ber om ursäkt och säger att jag inte tar ansvar för den konversation som utspelade sig tidigare eftersom jag inte var vid medvetande.
Kvinnan godtar min ursäkt.
Jag tackar och frågar vad hon vill.
Kvinnan i luren säger att jag skall infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00 annars åker jag ur systemet.
Jag svarar att jag älskar systemet och gärna vill fortsätta åka runt i det.
Kvinnan i luren upprepar att jag isåfall borde infinna mig på AF KULTUR ÖST kl 10:00.

AF KULTUR ÖST 10:00
Jag sitter i en filtbeklädd röd designstol och studerar Arbetsförmedlare som avverkar den ena Arbetslösa Kulturarbetaren efter den andra. Alla ler, pratar snällt och är solbrända.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Skönt. Men konstigt.
Jag har ju ändå varit skäligen misstänkt för att ha fört bort en av deras arbetskamrater.

10:30
Jag sitter fortfarande i den filtbeklädda röda designstolen.
Arbetsförmedlarna avverkar fortfarande Arbetslösa Kulturarbetare.
Ingen verkar bry sig om min närvaro.
Fortfarande skönt.

11:00
Jag har somnat i min filtbeklädda röda designstol.
Huvudet hänger vid bröstet. Dreglar lite.
Ganska skönt.

Någon knackar mig på axeln.

JOBBCOACHEN?!

"IN PÅ MITT KONTOR! NU!"

11:01
Jag och Jobbcoachen inne på Jobbcoachens kontor kallat "Regissören" .
På kontoret finns ett skrivbord, en dator och en självlysande jordglob.
Jobbcoachen sitter i kontorsstol (lyxvarianten: svart läder, armstöd och huvudkudde)
Jag sitter på en gul Ikeapall som heter Evert.

"HUR HAR SOMMAREN VARIT DÅ?" frågar Jobbcoachen, småler och bjuder mig på ett tuggummi.

"Jo tack, jämna plågor" svarar jag och tar ett tuggummi.

Tyst en stund. Jobbcoachen studerar mig. Hon ler fortfarande.

"Du är inte särskilt solbränd" säger hon och snurrar ett halvt varv och knappar in något på datorn.

"Hur var vädret i Polen?" frågar jag

Jobbcoachen snurrar tillbaka ett halvt varv och borrar ögonen i mig.

"Ett ord till om Polen och jag försvinner igen" väser hon mellan tänderna.

Jag nickar, tuggar lite och försöker göra en bubbla med mitt tuggummi.
Det går inte så bra.
Jobbcoachen snurrar tillbaka till sin dator.

"Nu skall vi se, du har 245 A-kasse dagar kvar"

"Nä" säger jag "271 dagar, de senaste fem veckorna räknas väl inte?"

"Varför skulle de inte göra det?" frågar Jobbcoachen utan att lyfta blicken från sin dator.

"Men jag har ju suttit häktad, jag har ju inte haft någon möjlighet att..." säger jag

"Systemet säger ingenting om häktad. Systemet säger 245 dagar. Och då är det 245 dagar. 245 dagar till Dagen D"
myser Jobbcoachen och knackar lite på skrivbordslådan där hon förvarar sin Colt.
"Från och med nu är det jag som sätter reglerna" Jobbcoachen tittar mig rakt i ögonen.
"Din attityd under hösten 2009 skall vara: Extremt Positiv, Väldigt Följsam och Helt Befriad från Sarkasmer. Är det uppfattat?"

"Det är absolut uppfattat, inga problem. Jag är: JätteGlad, Flexibel och Fullständigt Seriös" svarar jag.

"Om du andas minsta pessimism försvinner jag och du blir inburad för alltid. Uppfattat?"

"Okidoki uppfattat" säger jag och tuggar jättemycket på mitt tuggummi.

"Vi träffas minst en gång i veckan. Du får reda på var, när och hur någon timma innan vi skall träffas. Uppfattat?"

"Uppfattat" säger jag och gör tummen upp.

"Till nästa gång vi skall ses skall du ha formulerat ett MOTTO! Det skall vara fullt av optimism, framåtanda och vinnarglädje. Och så får det gärna vara lite rivigt"

"Rivigt?"

"Märk inte ord, då skjuter jag dig."

"Uppfattat" säger jag, blinkar med höger öga och gör V- tecknet.

DAG 272: NO MORE HÄKTET!

2009-08-17T15:25:00.003+02:00

Måndag 17:e Augusti 0900:

Sprang ut från Kronobergshäktet
Ner mot Norrmälarstrand.

Solen sken bakom molnen. Måsarna skrattade mig rakt upp i ansiktet.
Jag skrattade tillbaka.

Sprang mot Rålis.
Sprang runt min egen axel i ungefär tio minuter.
Tjoade. Tjimmade. Gjorde kullerbyttor. Moonade.

Hoppsa steg mot Västerbron.
Jag ville ut ur stan och tog riktning söderut.
Hjulade över bron mot Hornstull.

Kort paus vid Verkstadsgatan. Köpte en kaffe.

Fortsatte springa. Spillde ut allt kaffe. Sket i det.

Sprang nedför Långholmsgatan. Sprang om 4:ans buss.

Fem höga indianhopp upp på Liljeholmsbron.
Sprang runt min egen axel i fyra minuter.
Tjoade. Tjimmade. Gjorde Kullerbyttor. Moonade.

Efter tre rungande HURRA HURRA HURRA stannade jag och slog mig för bröstet: AAAAAAAAARRRRRRRRRRGGGGGGGGGHHHHHHHHH

Människor gick förbi. Himlade med ögonen. Suckade. Stönade.
Skakade på huvudet.
Jag hörde lösryckta kommentarer som:

"Inte du igen"

"Nä nä, den här gången går vi inte på det"

"Hoppa du bara"

FÖRLÄNGD HÄKTNINGSTID TILL DEN 17:E AUGUSTI!

2009-08-10T16:16:00.009+02:00

Kort meddelande från HÄKTET:

Lägesrapport:
Jag har fått förlängt till den 17:e augusti.

Motivering:
Förargelseväckande beteende inne på Häktet.

Det enda jag har gjort är att jag försökt övertala en av Vakterna att de kanske behövde en personlafest på avdelningen eftersom jag hade märkt att det var väldigt dålig stämning bland Personalen. Och att det antagligen berodde på deras Chef.
Vakten blev så glad över att någon såg henne och den övriga personalens mödor att hon började gråta.
Sen sa hon att hon tyckte att en personlafest var en utmärkt idé.
Jag föreslog att de kunde ha den på sån där helgkryssning till Tallin.
Vakten var helt med på noterna.
Jag föreslog att jag kunde följa med på kryssningen och stå för underhållningen, eftersom jag var KulturArbetare och väldigt vig.
Vakten påminde mig om att jag satt i Häktet skäligen misstänkt för något (hon visste inte vad eftersom hon inte läst min blogg).
Då passade jag på att tänja lite på sanningen och sa att jag hade hamnat fel.
Egentligen borde jag sitta i fyllecell.
Eftersom jag har alkoholproblem.
Eller, jag har samma symptom som en som har alkolholproblem.
Eftersom min hjärna konstant är på rymmen.
Vilket tydligen väcker förargelse. Därför måste jag spärras in.
Vakten skakade på huvudet och suckade något om systemet och att det är väldigt snäva ramar för vad som är "normalt beteende" nuförtiden.
Jag höll med och sa att det kändes som om vi var bästisar.
Det tyckte hon med.
Så när vi hade konstaterat det sa jag att jag nog borde följa med på kryssningen till Tallin, som moraliskt stöd till henne (min nya bästis) och personalen.
Jag kunde sitta i en av fyllecellerna på färjan och ta emot kriminalvårdsanställda som behövde prata ut.
Som tack kunde jag få gå iland några minuter i Tallin och se på de Estniska fåglarna och känna friheten i deras vingslag.

Min plan var att jag skulle passa på att smita när hon och jag tittade på fåglar.
Jag skulle ta mig till Polen, hitta Jobbcoachen och få hem henne till Sverige.
På så sätt skulle jag bli rentvådd från misstankarna att jag har fört bort Jobbcoachen.
Dessutom skulle alla skämmas jättemycket för att de frihetsberövat en Arbetslös Kulturarbetare.
Jag skulle därmed få en offentlig ursäkt och kanske ett flersiffrigt skadestånd.

Hursomhelst dagen efter mitt och vaktens lilla samtal gick allt åt helvete.
Hon hade genast gått till Chefen och föreslagit en personalfest på en kryssning till Tallin och att jag skulle vara med som moraliskt stöd i en av fyllecellerna.
Chefen hade frågat varför Personalen behövde moraliskt stöd.
Vakten hade sagt att det berodde på Chefen.
Hur menar du? hade Chefen frågat.
Du är en maktmissbrukande fascist, hade Vakten sagt.
Chefen hade frågat var hon hade fått det ifrån.
Vakten hade sagt att hon fått det från mig.

Resultat:
Förlängd häktningstid till den 17:e augusti samt en kurs i ART.
Jag har ingen aning om vad det är, men med all sannolikhet har jag redan gått den.

DAG 273: HÄKTAD (T.O.M 10:e AUGUSTI)

2009-07-10T09:00:00.002+02:00

Ett snabbt meddelande från en Cell på Häktet:

RESULTAT AV GÅRDAGENS SLAGSMÅL PÅ NYTORGET:

Två knäckta revben
+
En vrickad tumme. (när jag skulle peta media snubben i ögat och han försvarade sig med att vrida om min tumme)
+
En axel ur led (när jag försökte ställe en Rullstolsbunden konstnär upp för att vår kamp skulle bli mer jämlik)
+
Hjärnskakning ( när den Rullstolsbundne konstnären föll ihop och drog med mig ned i fallet så att jag hamnade under honom och hans rullstol.)
+
Ambulans kom (för att hjälpa den Rullstolsbundne)
+
Polisen kom (för att arrestera mig)
+
Polisen såg min id handlingar, undrade om jag kände JOBBCOACHEN.
+
Jag erkände att jag kände JOBBCOACHEN och undrade vad hon hade med saken att göra.
+
Polisen sa att hon var försvunnen sedan den 1:a Juli (DAG 280).
Jag var den sista personen hon var i kontakt med.
+
Därför är jag skäligen misstänkt för att ha något att göra med hennes försvinnande.
+
Polisen tog fram handklovar och annat jox.
+
Jag sprang. Snabbt som fan (så snabbt det går att springa med två knäckta revben, vrickad tumme, axel ur led och hjärnskakning)
+
Polisen sprang efter.
=
Häktad, inspärrad, förlagd med BLOGGFÖRBUD och får inte komma ut förrän den10:E AUGUSTI.
(då alla tjänstemän kommer tillbaka från semestern)

UPPMANING TILL ALLMÄNHETEN:
Om ni ser en liten polsk, lomhörd och förbannad kvinna med mörkt hår, hetsig blick och en COLT PYTHON 357 MAGNUM.
Fånga henne, sätt henne i en liten bur och överlämna henne till Polisen genast.

DAG 274: NYTORGET

2009-07-09T12:06:00.002+02:00

Vaknar diagnoslös.
Ingen sjukskrivning i sikte.
Frustration.
Gick till Nytorget
Såna som jag satt där.
OCH GJORDE INGENTING.

"NI ÄR ALLA BORTSKÄMDA,LATA OCH SJÄVUPPTAGNA KULTURARBETARE SOM UTNYTTJAR DEN STACKARS STATEN OCH ALLA HÖGINKOMSTAGARE SOM MÅSTE BETALA ERA LÖNER" skrek jag lite spontant för att se om det blev någon reaktion.

Det blev det.
Två kvinnor i fyrtioårsåldern började gråta.
En kille med väldigt tighta jeans sa att han tjänade 60000 i månaden efter skatt. Jag vågade inte fråga vad han gjorde.
En skådistjej på 20 skrek tillbaka.

"BEHÅLL DITT MISSLYCKADE LIV FÖR DIG SJÄLV!"

"NARCISSIST" svarade jag mest för att vigla upp massorna.
Det visade sig vara en alldeles utmärkt plan.

Den tighte killen gick med bestämda steg mot mig från andra sidan gräsmattan.
Jag höjde garden beredd på handgemäng.
Den 20 åriga skådistjejen med långt mörkt hår och svår blick satte fart från andra hållet.
Jag tog av mig min sko, beredd att kasta den på henne om hon gjorde några otillbörliga närmanden.

Medan jag satt där och väntade på att slåss kände jag ett rus i min kropp.

"SANNINGEN SKALL SEGRA!" Skrek jag och hoppade upp på bänken i någon kung- fu liknande pose.

Skådisbruden var nära nu.
Jag vet att jag utan problem skulle sänka henne vid eventuell närkontakt.
Och jag såg fram emot det.
Banka skiten ur henne bara.
Så verklig världen tedde sig plötsligt. Jag älskade varje detalj.
Grönt gräs. Gula, röda, vita, blå blommorna i rabatten.
Fontänen i mitten av parken.

Utan att jag märkt det stod skådisbruden bredvid mig och försökte nypa mig på låret.
Jag blev förbannad.

"BÄTTRE KAN DU!" Skrek jag och vevade med knytnävarna.

Den tighte killen var framme vid oss nu.
Han måste ha vikt penis och pung bakåt för att få plats i de där brallorna, hann jag tänka innan han knockade mig.
Så föll jag.Och jag föll och föll. Och när jag landade på gräsmattan och bakhuvudet studsade upp och ned några gånger mot den hård,mjuka marken var lyckan total.

Sen låg jag bara och studerade himlen och ett moln som hade formats till en stor älg. En fjortontaggare.

I ögonvrån såg jag hur den tighte killen brottades ned i fontänen av en annan tight kille.
De två gråtande fyrtioåringarna hade råkat i luven på en äldre dam. De låg i rabatten och rev och slet i varandras hår. Samtidigt satte en handikappad konstnär i rullstol högkurs mot en 30 årig framgångsrik mediestjärna.

Vart man än vände sig slogs folk med varandra.
Och mitt i allt det här sprang skådistjejen runt och försökte nypa folk.

Jag grät av lycka.

DAG 275

2009-07-08T14:35:00.002+02:00

08:30 Vaknar utbränd. Somnar om.

08:32 Telefonen ringer. Jag svarar. Något klickar. Någon skrattar. Lägger på. Vem var det? Jag anar.

08:45 Jag googlar på kvacksalvare som gärna skriver ut sjukintyg. Telefonen ringer. Tyst tyst tyst. Polskt Skratt.
Definitivt Jobbcoachen. Jag lägger på.

10:00 Posten har kommit. Avslag på könsbyte ansökan. Djup depression i tio minuter. Tills jag kommer på att depression är en bra sjukskrivningsanledning. Blir glad och firar med glass.

10:10 Inser att depressionen har gått över.

11:00 Telefon ringer igen. Kan inte ta det. Har fastnat (bokstavlig talat) på en lite väl spikgles spikmatta jag fått låna av Psykolog Maja (hon har gjort den schälv).

DAG 276

2009-07-07T12:23:00.001+02:00

Utmattningsymptom efter gårdagens inlägg:
Stickningar i fingrar. Ryckiga ögonlock.
Pratar osammanhängande med främlingar.
Går på alla fyra, skäller, viftar på svansen och tror att jag heter Snuffy.
Diagnos?

DAG 277

2009-07-06T16:23:00.001+02:00

HELG AKTIVITET: REKREATION PÅ LANDET.
MEDVERKANDE: PSYKOLOG MAJA, SOCIAL SIV, JAG OCH MITT TRÄKORS
HJÄRNSTATUS: Den överväger exil.
MISSION: Få en diagnos.

Psykolog Maja och Social Siv är från Norrland och väldigt händiga. Därför gör dom allt "schälva".
Odlar. Plockar. Stickar. Hugger. Syr. Karvar. Kavlar. Kardar. Spinner. Tömmer latriner.
Sånt som man gör i Norrland.
Fast nu bor dom på en Hästgård utanför Stockholm.
Egentligen har dom alltid bott i Stockholm.
Den där Norrländska grejen är en kvarleva från sjuttiotalet när Social Siv fick för sig att hon skulle leva nära någon typ av natur från förr och hamnade i Ångermanland, fick jobb på Socialen, bev månskensbonde och födde Maja.
Så bodde dom så i tre månader tills de blev utmobbade av grannarna i ”byn”.
Då flyttade dom tillbaka till Stockholmstrakten.
Social Siv refererar fortfarande till Norrland som ”Ursprunget”.
Och Psykolog Maja kallar sig för inflyttad Norrlänning och vägrar ändra på sina ”sche- ljud”.

När jag kom dit höll Psykolog Maja på att sy en fårskinns pläd och Social Siv lutade av ett bord.
Psykolog Maja hade precis påbörjat sin semester och njöt av att bara "vara"
Jag tänkte att en diskussion om varandet var en bra ingång till att få en diagnos

"Jo apropå varandet, jag har lite probl... "

”Ja det förstår jag" avbröt Social Siv "Fölk i Stöckholm är ju så dåliga på varandet. Det är bara stress, stress, stress.
Och spring, spring, spring. Aldrig någon ro och eftertanke.”

"Just" suckade Psykolog Maja som var klar med fårskinnspläden.
"NÄ, NU BLIR DET SURDEG!" fortsatte hon, klappade händerna och tog fram ett krus med ett gäng levande organismer
"Är den inte vacker? Jag gjorde den schälv 1990!"
1990 var Psykolog Maja åtta år.

"Apropå 90-talet, jag minns ju knappt.." försökte jag i hopp om att det skulle låta lite stört.

"Nä, det förstår jag verkligen, när man bor i Stöckhölm har man väl inte tid att minnas någonting. Som med mina klilenter på BUP med sina mobiler och sms och twitter och bling bling. Alltså jag fick in en flicka igår med en sån däringa blogg. Hon var ju helt sönder stressad. Jag sa det, det är Stöckhölm, sa jag. Man får inte vara barn längre ”
Psykolog Maja skakade på huvudet och tog fram en bytta till sin deg.

”Nej annat var det i Ursprunget” sa Siv
”Där fanns bara känslor och natur och två kanaler på tv ”

”Så var det ju i hela Sverige” sa jag

”Jo men vi hade knappt någon mottagning” Svara Siv.

”Vi hade ju inte ens någon TV tills jag byggde en schälv ”
sa Psykolog Maja och lade en hemmagjord kökshandduk av hampa på sitt surdegsbröd.

Social Siv öppnade en ny burk avlutningsgrejs och tog ett djupt andetag.
Sen tog hon ett till. Och ett till.
Sen stod hon bara stilla i en minut och tittade och sjöng sånger från Guatemala.

Medan Social Siv stod och tog kontakt med det undermedvetna gick jag och Psykolog Maja ut i bo’n för att hugga lite ved.
Så att vi kunde laga mat i vedugnen som Psykolog Maja byggt schälv.
Psykolog Maja passade på att fråga hur det var med mig.
Jag svarade att jag var Arbetslös Kultur Arbetare nuförtiden.

”Jomen det har du ju alltid varit” sa Psykolog Maja.

”Nej förr var jag bara Arbetslös nu har jag kvalat in på AF KULTUR ÖST.” sa jag.
"Där får man gå på CV kurs och jobbcoach och praktisk kompetensutveckling och sånt”

”Oj vad du ligger i. Du får ta det lugnt nu”

"Just det..." sa jag och kände att vi var inne på rätt spår.

Psykolog Maja placerade ett vedträ på en stubbe.

”Så att du inte bränner ut dig"

"Precis, jag är nog lite.." försökte jag

Psykolog Maja höjde yxan.

"Ni är ju så tappra ni Kulturmänniskor som kämpar och kämpar hela tiden och trögt går det och inga jobb finns det.
Jamen det tär ju på schälvkänslan"

"Absolut och det är därför..."

Psykolog Maja högg.

"Och din bransch som är så kaxig och armbågig. Inte konstigt att författare och konstnärer tar livet av sig i parti och minut."

Ahhh självmord. Äntligen en naturlig ingång, tänkte jag och vädrade diagnos framgång.

"Apropå självmord..."

Men så bytte Psyk Maja spår.

”Har du sett den nya vebon? Är den inte vacker? Jag har byggt den schälv!”
Psykolog Maja hade huggt klart alla trettio vedträn och var redan på väg in i huset igen.
När vi kom in stod Social Siv och skalade närodlad potatis (från potatislandet Maja gjort schälv).

"Mamma har du hört hur hårt dom har de domhäringa Kulturarbetarna?”

"Ja, det är fruktansvärt" höll jag med " vissa dagar sitter jag bara och.."

Psykolog Maja och dukade fram tallrikar, bestick och glas.

”Titta jag har blåst dom schälv. ” Sa hon och visade upp ett glas. ”och så har drejat och bränt tallrikarna. Och grytan”

"Och när vi ändå är inne på det där med bränt..." försökte jag.

”Nä nu är det dags för lite sånhäringa Grounding känner jag”
Social Siv, som är en 177cm stor Barbamama i GudrunSjödén särk, tog sikte mot mig och öppnade sin famn.
Sen tryckte hon ned mitt huvud mellan sina enorma bröst.

"Du behöver komma i kontakt med urmodern"

"BOR HON HÄR?" frågade jag fortfarande med huvudet mellan Sivs bröst.

" SHHHHH. Bara känn och andas och gråt. Bort bort Stress. Bort bort. Stöckhölm. "

"INGA PROBLEM " Skrek jag från brösten. "STOCKHOLM KÄNNS VÄLDIGT AVLÄGSET, DU KAN SLÄPPA, JAG MÅR BRA NU"

”Åhhh måste vara så stark och hård och tuff hela tiden. Hörde du Maja. Kom och ge henne en kram."

Maja omfamnade mig bakifrån med orden.

"Äntligen lite Gruppkram"

"Så här gjorde vi alltid i Ursprunget" fortsatte Social Siv "Vi fanns där för varandra kan man säg. Kramades, kelades och var fysiska. Inte som Stöckhölm som är så kallt och aldrig har man kroppskontakt förrutom när man trängs på tunnelbanan och någon jävel tafsar och en säger bort bort och han skiter i det och man säger sluta men sen e det ju lite skönt för det var ju så länge sen man var nära någon, för man bor ju i Stöckhölm. Så man låter han fortsätta.”

”Jo” säger Psykolog Maja tätt klistrad mot min kropp. ” Sen är det ju extra tufft för sånahäringa Kulturmänniskor med alla narcissister och borderline personligheter i branschen"

"Japp och det är där vi kommer till diagnos..." försökte jag fortfarande nedtryckt mellan Sivs bröst.

"Egocentriska, omnipotetna narcissister med hävdelse behov för inte har dom blivit sedda av mamma. Nej då. Och övergivna av pappa är dom. Så det är ju, se mig mamma här är jag, titta vad jag kan, se vad jag har gjort! Hela hela tiden. Det är bara jag, jag, jag. Jamen ni är inte centrum i Universum! Allt handlar inte om er! Skadade skadade skadade människor”

Nu grät Psykolog Maja

”Ja, dom samlas ju där” suckade Social Siv.

"Jamen att behöva handskas med dom dagarna i ända…” hulkade Psykolog Maja

”… omänskligt” fortsatte Social Siv och trycker ned mitt huvud mellan sina bröst lite mer.

”Och hipp och cool och rätt skall man vara. Och alltid på topp. Och framgångsrik och självsäker. Och snygga möbler och man och barn med unisex kläder och Gi metod och Yoga och och och bo på Söder. Det är förjävligt ren ut sagt! Stryk skall dom ha!”

Psykolog Maja slutade gråta, släppte armarna om min kropp och tittade på mig med bestämd blick.

”Sätt dig på stolen (förresten har du sett att jag har gjort den schälv). Ta mat. Vi ligger tio minuter efter i Schemat som jag gjort schälv. Vi skall hinna vända höet (som jag har gjort schälv) och klippa fåren ( jag har gjort dom schälv) och ta en ridtur.
Sen skall vi leta näver till konten (som vi skall göra schälva) och ta ett dopp i schön (som jag rensat schälv), bada bastu (som jag har gjort schälv) och dricka kvällsörtthé (som jag odlat schälv) och mysa (det får du göra schälv, jag hinner inte). Så lägger vi oss klockan 2215 efter väderleksrapporten på P1”

DAG 278

2009-07-03T14:30:00.006+02:00

Jag har legat och övat på mitt träkors hela morgonen.
Det var inte särskilt skönt. Jag led.
Det här håller inte. Min "fullfart- framåt- plöja -svish- svush- jag är en månraket" strategi är påväg käpprätt å helvete.
Det är den där jävla servern i mitt huvud som jävlas med mig.
Jag måste göra något åt min hjärnstatus.
Jag måste få den att vilja stanna kvar huvudet helt enkelt.

Det vore skönt med en diagnos.

Därför har jag bestämt mig för att åka ut till Landet imorgon.
Där bor min gamla kompis Psykolog Maja och hennes mamma Social Siv.
Jag och Psyk Maja träffades på uppropet till Psykologprogrammet Ht 02. Hon var där och räckte upp handen.
Jag var där för att göra en Performance om folk som kommer in på Psykologprogrammet.

Psykolog Maja älskar Diagnoser.
Hon kanske kan ge mig en plats i Diagnoshimlen.
Så kan jag blir Sjukskriven istället.
Så kan Hanne Kjöller på DN skriva ett Upprört Reportage om mig.
Så blir jag känd. Och får massa uppmärksamhet.
Och måste Plastikoperera mig. Och hata Media.
Så är saken biff. Framtiden är här och jag får göra Schlagers och hänga i mitt Träkors på "Allsång på Skansen" .

DAG 279

2009-07-02T12:30:00.001+02:00

Jobbig natt. Kvavt. Svettigt.
Jag har drömt om Hjärnan igen.
Den hade fortfarande ben och den här gången var den på väg mot tunnelbanan.
Jag sprang efter den i vanlig ordning och i vanlig ordning hade den ett väldigt försprång.
Tills den kom till spärren. Där satt Spärrvakt Sara och stoppade den.

"No way José" sa hon för det är så hon brukar stoppa plankare.

”Men jag är minderårig” sa Hjärnan och log sitt allra sötaste leende.

”No way José” fortsatte Spärrvakt Sara ”Betala”

”Pensionär?” försökte Hjärnan.

”No way Jo...”

”Okej, jag har skitbråttom, släpp igenom.. ”

”Det kommer en tunnelbana varje minut. I alla riktiningar. Du har tid att betala.”

”MEN JAG KAN INTE BETALA; JAG HAR INGA PENGAR: JAG HAR INTE ENS NÅGRA ARMAR; OCH INGA FICKOR ATT HA PENGARNA I ! GE MIG ETT BREAK FÖR FAN! SLÄPP IGENOM MIG!”

Sen vaknade jag.

DAG 280 Michael Jackson arv

2009-07-01T16:40:00.009+02:00

AF KULTUR ÖST: Jobbcoachmöte 11:30

Tryckande hett. Jobbcoach i minikjol. Håriga ben. Gäll röst.
Tipsade om olika speeddating tekniker. Tror jag.
Egentligen hörde jag knappt vad hon sa.
Mina hjärna och jag är fortfarande på kollisionskurs och jag har svårt med koncentrationen.
Därför satt jag mest och tänkte på att bli brun, akrobatporr och på Michael Jackson arv och om hans påstådda syrgasbädd är tillsalu nu efter hans död. Eller om den bara är ett pr- trick.
Sen tänkte jag lite på pr- trick.
Rubriken på mitt blogginlägg idag är ett pr -trick.
Jag lärde mig det av BookyDarling Maria som är ett pr- geni och min första bloggkompis.
Alla som egentligen är intresserade av att läsa om Michael Jacksons arv kommer att hamna på den här sidan och bli djupt besvikna.

"OM DU INTE FIXAR ETT JOBB SNART BLIR DET JOBEN!" skrek Jobbcoachen två centimeter från mitt öra.

Hon tyckte nog att det var dags för ett hot. Det var ju trots allt bara en vecka sedan hon ringde och klickade med sin pistol i telefonen.
Hursomhelst hon lyckades.

"JOBEN?"

"Japp, inget trevligt ställe. Dom som hamnar på JOBEN mår inte bra."
sa Jobbcoachen, knäckte samtliga fem fingrar på sin höger hand, lutade sig tillbaka, la armarna i kors och gungade lite på sin kontorstol.

"Är det sant? Skicka mig till JOBEN genast. Jag måste börja umgås med likasinnade. Mer deppiga. Som ser lite svart på livet."

Jag kände hur hoppet sakta återvände.

"JOBEN LIGGER I HELVETET! DÄR VILL MAN INTE VARA! DÄR SITTER MAN HELA DAGARNA I TELEFON OCH SÖKER JOBB! OCH NÄR MAN INTE SÖKER JOBB KOMMER EN ARG ARBETSFÖRMEDLARE SOM FLÅSAR DIG I NACKEN OCH KALLAR DIG SAKER DU ÖNSKAR DU INTE FÖRSTOD!"

"Det låter ju som det där Spader Dam som ligger vid Fridhemsplan. Utan latexet då. Eller kedjorna. Spännande grepp AF KULTUR ÖST har börjat med. Me like. Visa mig JOBEN genast "

Jobbcoachen suckade, skakade på huvudet och såg ut att vilja röka ett helt paket Gula Blend.

"Du kvalar inte in på JOBEN än. Du har för många dagar kvar. Jag ville bara upplysa dig om att JOBEN finns."

"Tack" sa jag.

"NU TILL HANDLINGSPLANEN: VAD HAR DU GJORT DEN SENASTE TIDEN? AVGE LÄGESRAPPORT! "

Jobbcoachen bankade in en massa lösenord på sin dator.

"Tja, jag har lämnat in en ansökan om könsbyte, fått en fanclub på facebook, kommit fram till att jag antagligen är Jesus, övat på att hänga i kors, gått på Jobbintervju, nätverksmöte, legat med en kille, träffat Spärrvakt Sara, skrivit en bok, kommit på att jag redan skrivit den boken osv. Lite ditt och datt. Har du tuggummi? " sa jag.

Jobbcoachen slutade skriva på datorn och blev plötsligt alldeles lugn.

"Nej, jag har inget tuggummi. Däremot har jag den här" sa hon och drog ut sin översta skrivbordslåda.

"Colt Python: 357 Magnum. The Rolls- Rolls of Colt revolvers som vi säger i Polen."

"Snygg" sa jag och svalde lite.

"Tack" sa Jobbcoachen och för första gången fick vi ögonkontakt.
Det blev alldeles tyst.
Jag gick snabbt därfrån.
Påväg ut hörde jag Jobbcoachen:

"280 DAGAR KVAR!" Sen sköt hon två lösa skott.

DAG 281

2009-06-30T16:53:00.007+02:00

Jag tror att min hjärna driver med mig.
Det gick upp för mig igår när jag läste igenom min barndomsbok för femte gången. Plötsligt kom jag på att jag har skrivit en exakt likadan bok förrut. Det var för sex år sedan och jag var Arbetslös (inte Arbetslös Kulturarbetare).
Jag dök ned i mina skrivbordslådor och mycket riktigt. Där var den.
Samma story. Lite argare bara.
Den var tillochmed nära på att bli utgiven.
Jag fick komma till ett förlag och prata med en Förkyld Förläggare som drack thé, hade rutig blus, lugg och svartbågade glasögon. Det började bra. Jag drack kaffe från deras nya kaffemaskin och drog några ordvitsar.
Hon skrattade två av tre gånger.
När vi hade suttit ned och snackat koffeinfritt thés välgörande effekt på hälsan var det dags för the ”juicy stuff”.
Förläggaren var jätteglad och jag vädrade framgång.

Hon inledde med att säga att hon aldrig kommer att ge ut boken.
Sen fnissade hon lite.

Jag svarade med kompakt tystnad, svepte mitt kaffe, tog påtår, svepte igen och tog en påtår till.

Sen frågade den Förkylda Förläggaren varför huvudkaraktären i min bok var så arg.

Jag svarade att hon var född sån. Det ingick i hennes genbank så att säga.

Jaha, det kan inte vara nyttigt, sa den Förkylda Förläggaren tog en klunk välgörande thé, log, njöt, snöt sig och smackade lite.

Jag tog en fjärde påtår. Svepte. Tog en påtår till och började röra mig okontrollerat.

Då rekommenderade den Förkylda Förläggaren mig en kurs i Anger Management och Positiv thinking.

Jag svarade med att jag redan gått den kursen och undrade varför hon inte kunde rekommendera mig en kurs i akvarellmålning på Tjörn istället. Det var nog den enda kurs i självförverkligande jag inte gått de senaste 73 åren.
Så kunde jag uttrycka min ilska i vattenlöslig färg också innan jag får fibromyalgi och måste tillbringa resten av mitt anspråkslösa kvinnoliv i en drejverkstad på Huddinge Rehab.

Sen gick jag.

DAG 282

2009-06-29T15:00:00.005+02:00

Det har varit helg och jag har:

1) Solat mig blödig (så att jag ser fräsch ut inför eventuella intervjuer med Potentiella KulturArbetsgivare).

2) Gått en promenad med Spärrvakt Sara (som mest gick ut på att hoppa in i olika buskar eftersom hon inbillade sig att hon såg agroplankare, som hon har stoppat i spärren, hela tiden).

3) Skrivit en bok!

Att skriva en bok gick ganska snabbt. 36 timmar bara.
Nu skulle man kunna tro att den är kort. Men icke.
Den är c:a 250 sidor och handlar om min barndom.
Tror jag iallafall.
Eftersom jag har infantil amnesi (som i mitt fall innebär att jag har en minnesförlust som sträcker sig fram till elva års ålder)
så vet jag inte riktigt om det är en bok om just min barndom jag har skrivit.
Det kan mycket väl vara någon annans barndom som jag råkar komma ihåg.
Om man tror på det kollektiva undermedvetna kan det vara så att min hjärna (under de 36 timmarna jag skrev boken) råkade surfa in på någon annans hemsida och fick för sig att den hade kommit hem till mig.
Fast jag tror inte det. Jag känner igen flera av karaktärerna och är ganska övertygad om att jag har träffat dom förr.

Hursomhelst är boken ett steg i den massiva jobbsökarkampanj jag kört sedan i fredags. När jag slutade vara ZEN och blev mer "svish, svush, pang på, rakt fram, krash, kow, jag- är- något- unikt- framställd- av -NASA".
Det hela började med att jag skulle skriva ett spontansökarbrev till samtliga Potentiella KulturArbetsgivare i Stockholm. När jag kom till att "berätta lite om mig själv" så kunde jag inte sluta skriva.
Så det blev en bok istället.
Den är bra också. Full av ordvitsar, slapsticks och en fruktansvärt förbannad huvudperson.

Nu skall jag ringa ett förlag och få den utgiven.
Jag är säker på att det kommer att gå som smort.

DAG 283

2009-06-26T09:00:00.005+02:00

Äh va fan.
Jag måste söka jobb.
Jag kan inte hålla på så här.
Jag har hittat en hemsida som heter ”Vi mellan Jobben”.
Den är fantastiskt uppmuntrande.
Jag skall göra som Jobbcoachen sa.
No more ZEN här inte! Rakt på bara! PLÖJA!!!

DAG 284

2009-06-25T16:33:00.015+02:00

Det är sol ute och de flesta Potentiella Kultur Arbetsgivare sitter nog på någon uteservering och Twittrar.
Så jag tänkte att jag skulle gå till Nytorget och nätverka lite.
Den enda Potentiella Kulturarbetsgivaren jag såg där var Kjell Sundvall och han är inte så Kultur. Han är mer Beck.
Och jävligt solbränd. Helt röd i fejan. Dessutom har min kompis Genus Göran (han är genuskonsult och väldigt stolt) dömt ut Kjell som en slags heteronormativ Antikrist. Och eftersom jag antagligen är Jesus så bör vi nog undvika kontakt.

Så när jag såg Kjell sökte jag genast skydd i närmaste buske.
Där träffade jag min kompis Spärrvakt Sara.
Hon hade suttit i busken en kvart ungefär.
Mest för att undvika en agroplankare hon stoppade i spärren imorse.
Men också för att hon tyckte det svalkade i skuggan.
Och för att hon gillar när taggiga buskgrenar kliar på hennes eksem.

När Kjell och Agroplankaren hade försvunnit gick vi och tog en kaffe.
Vi pratade lite om livet och goda gärningar.
Spärrvakt Sara sa att hon var väldigt nöjd med sin insats i samhället.
Hon stoppar ändå folk som rusar fram i tillvaron och snart har hon samlat ihop en massa pengar på att stoppa folk och då skall hon åka ut till landet och ha en ateljé och ta kort på konstiga människor och vara i harmoni med en massa kor. Jag tror inte att hon kommer att vara i harmoni med kor.
Fast jag sa ingenting.

"Kor är bra" sa jag och smuttade på mitt kaffe.

Då blev Spärrvakt Sara glad. ”Du är klok, du” sa hon.

"Du är också klok." svarade jag " För att vara ko"

Sen skrattade jag lite åt min egen Tjuren Fredinad ordvits.
Spärrvakt Sara skrattade inte.
Hon satt tyst i tio minuter till jag hade sagt förlåt och lovat henne att jag aldrig skall likna henne vid en ko mer.
Sen var vi kompisar igen. Och höll med varandra om allt.
Spärrvakt Sara kom fram till att vi (Spärrvakter och Arbetslösa Kulturarbetare) är en annan sort än alla de där kollektivtrafikanterna som måste hinna med tunnelbanan hela tiden.

"Just det" sa jag "Vi är mer ZEN, inte så där västvärld stressiga"

Sen drack vi lite mer kaffe. Jag fyllde på med mjölk och socker.

"Jag har slutat med socker" sa Spärrvakt Sara. ”Jag tror jag knarkade socker förrut. Så det tog ett tag att tända av. Typ en vecka. Jag svettades och var tvungen att shoppa på Myrornas hela tiden.”

"Jag vill också shoppa på Myrornas" sa jag.

Sen var Spärrvakt Sara tvungen att gå.
Vi bestämde att vi skulle ses i buskarna nästa vecka igen.

DAG 285

2009-06-24T15:18:00.007+02:00

Nu har jag fått ligga med en kille. Han är iochförsig 12 år yngre (det är roligt att man blivit så gammal att det inte är straffbart att ligga med någon som är 12 år yngre) men jag hade inte fått ligga på ett tag så jag tackade ja.
Jag visade alla mina vigkonster för honom. Gick ner i spagat och så.
Men det var innan vi låg med varandra.
När vi låg med varandra funderade jag mest på olika porriga grejer som jag inte tänker berätta här.
Här går min gräns för vad man delar med sig kan man säga. Jag är medveten om att sex säljer och att kvinnor som skriver eller pratar om att de onanerar och sånt är bra. Man skall inte skämmas för sin sexualitet som kvinna.
Prata på bara! Dela med dig, syster! Låt världen få veta!
Men här är jag aningen Kristdemokratisk.
Jag vägrar. Jag tänker inte avslöja något mer om mitt sexliv.

Mer än att jag är vig.

Och han var också ganska vig.

Så vi snackade lite om att spela in ny slags porrfilm. Akrobatporr.
Kanske Cirkus Cirkör skulle kunna sponsra.
Nycirkus goes porr. Där är en nisch man kan satsa på.
Vi kom ganska långt, skrev till och med en affärsplan.
Så övade vi lite på mitt träkors som jag nu har hängt upp i taket som en trapets. Tills jag kom på att vi inte hade legat färdigt med varandra.
Då var vi tvungna att göra det. Sen sa vi hej då, så gick han.

DAG 286

2009-06-23T12:34:00.002+02:00

Jag drömde att min Hjärna fick ben i natt.
Den låg och sov i mitt Huvud och plötsligt växte det ut två ben.
Så sprang den iväg.
När jag insåg vad som höll på att hända satte jag efter den.
Jag såg hur den kutade mot en Buss vid en Hållplats.
Den hann med nöd och näppe upp på Bussen.
Men när den kommit på fastnade den med foten i dörren.
Och Hjärnan skrek. Och Bussen ville åka. Och Bilarna tutade.
Och det blev Trafikstockning och Kaos och Tjut och Sammanbitna Svenska Män fick chansen att leva ut Århundradets Samlade Aggressioner.
Och plötsligt kunde jag känna hur Världen roterade.
Men eftersom jag inte hade någon Hjärna blev jag inte yr.
Mest dum, glad och pirrig i magen.
Jag hörde hur Hjärnan skrek inifrån bussen ”MEN ÅK DÅ FÖR FAN!”